Esoteriska sånger i ytans tid

Att kvalificerad konst idag inte alltid får den uppmärksamhet den förtjänar har många orsaker. Tidningarna och tidskrifterna är färre. Modernismens intresse för det estetiskt och idémässigt avancerade håller på att klinga av och ersättas av en kulturjournalistik som i stället går till botten med ytan. Den kulturproduktion som bygger på tradition och historiska klangbottnar möter en publik – och kritik – som knappt vet något om vad som hände före det senaste millennieskiftet. Om den därtill tar sin utgångspunkt i religiösa och filosofiska tankar stöter den sig blodig mot publikens skepsis och okunnighet. Först nu, efter många hundra år, är till exempel bibelkunskaper inte alltid nödvändiga för att förstå den samtida litteraturen. Oförståelsen inför äldre litteratur ökar i takt med att hemmahörigheten i de heliga historierna inte längre är självklar. Man kan undra om Sara Lidman eller Torgny Lindgren blir förstådda i det nära kommande och om de på längre sikt har någon chans att bli de klassiker de förtjänar.

Alla värnar om människors rätt att ha en religiös tro, men att den också skulle kunna ha ett livsviktigt och genomtänkt innehåll är mera svårsmält. Religionen är snarare en av de pusselbitar varav ”identiteten” består. ”Identitet” tycks just nu betyda ”grupptillhörighet”, ungefär som att bära palestinasjal eller tatueringar, inte att vara någon särskild, inte att vara ”högst densamme” som det latinska grundordet idem kan översättas med.

Att det blir ganska tyst och lite besvärat inför en bok som Bo Gustavssons Carmina esoterica är alltså inte så konstigt. Om den kommit på hans gamla välrenommerade förlag Symposion (förläggaren fotograferar numera hellre örnar än ger ut poesi) och inte på Rosengården (en underavdelning till h:ströms i Umeå, en etikett med viss new age-doft) skulle kanske saken ställt sig något annorlunda.

Boken har en stark litterär tradition i ryggen från Stagnelius och Ekelöf. Den är religionshistoriskt kunnig. Den försöker gestalta olika mystiska idéer som författaren funnit i de gamla esoteriska lärorna, bland annat den sufiska. En kritiker googlar författaren och tillvitar honom därefter på betänkligt lösa grunder konversion till islam. En annan höjer honom till skyarna och talar om en bok utan motstycke. Därutöver är det i det närmaste tyst i pressen förutom ett par intressanta författarintervjuer.

Carmina esoterica är en omfångsrik volym som innehåller de två första ”böckerna” av planerade tio. Om på allvar eller skämt må vara osagt, men författaren har själv hänvisat till populärkulturen: om Håkan Nesser kan skriva tio deckare om van Veeteren, varför då inte tio diktsamlingar om de esoteriska lärorna? Grälet mellan högkultur och populärkultur – kanske en ny version av C. P. Snows ”de två kulturerna” – är inte avslutat. På fullt allvar kan en konstkritiker i tv säga att de högkulturella anspelningarna i Jan Håfströms konst är svåra för publiken. Om man vänder på det kan man se maktförhållandena: det kan vara svårt att förstå de populärkulturella anspelningarna. Man anar en arrogans från populärkulturens håll mot andra uttryck ur andra traditioner. En mera respektfull och pedagogisk hållning från båda sidor vore att föredra.

Allt detta för att skissa de sammanhang där Carmina esoterica förutsätts verka. Och att det knappt finns några sådana sammanhang kan vara en av orsakerna till att författaren då och då yttrar sig aningen bittert i de nämnda intervjuerna och i bokens baksidestext. En sådan attityd bemöts dock oftast med avståndstagande från dem man vill bli förstådd av.

Att referera texterna är inte lätt. De är långa och infallsrika. I botten ligger dock alltid religiösa föreställningar i antik och senantik: gnosticism (”Hur många är vi som bär / skärvor av ljusets grund?”), tidig kristendom, hellenska mysteriekulter, islamsk mystik som den formulerades av de stora persiska medeltidspoeterna. Själv kan jag tycka att de öppna gemenskaperna är intressantare än dessa trons hemliga sällskap. Men för en författare i Bo Gustavssons tradition kanske högmodernismens ibland aristokratiska hållning söker sin motsvarighet i historien.

Språket antar gärna mystikens paradoxer och spiralformade rörelser. Mystikens och poesins språk har alltid legat mycket nära varandra. Det kan dock gå monotoni i det goda, och texterna hotar att snubbla på varandra i trängseln. Jag tvivlar en aning på det stora projektet om tio böcker redan när jag läser de två första. Möjligen är det så att poe¬tens program blivit viktigare än den estetiska gestaltningen. Att sovra hårdare och sedan föra samman texter som står för sig själva utan att luta sig ideologiskt mot varandra kanske hade varit en bättre strategisk plan för det stora bygget.

Carmina esoterica är dock när allt kommer omkring en sällsamt rik bok som väl balanserar den möda läsningen kostar mot den lust den skapar. Att den hamnat i fel tid gör mig ingenting, sporrar snarare mitt intresse. Men jag finner också att bokens bästa dikt kanske är dess minst esoteriska. I ”Spjutbäraren” skildrar Bo Gustavsson inifrån och med stor trovärdighet en soldat från de peloponnesiska krigens tid. Den första av 33 magnifika strofer lyder:

”Mitt askspjut är mitt kornbröd.

Mitt askspjut är mitt peloponnesiska vin.

Varhelst jag lutar mig mot spjutet

 märker jag

ut rörelsernas omfalos i Hades.”