Nordisk version av eurocentrism

Norden som ”folkens moderssköte”, med Sverige som dess ”innersta urhem”: en insändares högstämda karaktärisering i Kirunas kommunarkiv återges av kultur- och ”kunskapsgeografen” (hennes egen beteckning) Katarina Schough, författaren till boken Hyperboré: Föreställningen om Sveriges plats i världen. Denna och andra likartade formuleringar borde citeras in extenso. De är underbara, ibland rena pekoral, men illustrerar väl det som skildras i denna lärda och lärorika bok. Här bollas det friskt med geografernas tankefigurer och världsförklaringar, inbäddat i vårt idéhistoriska och filosofiska arv.

För lekmannen är det dock svårt att uppfatta helheten i framställningen. Den faller isär i olika delar. Det ställer sina krav att följa med i alla associativa språng och att uppfatta exemplens relevans för huvudtesen, nämligen hur den ”hyperboréiska tankefiguren” dominerat Sverigebilden: en eurocentrism på svensk lokal eller regional nivå inom främst (kultur-)geografin och därut¬över inom geografiskt influerad historiefilosofi och samhällelig planeringsverksamhet. Den som i Uppsalas universitetsbibliotek Carolina Rediviva har stått framför Olaus Magnus Carta Marina (1539) kan dock ana vad som menas.

’Hyperboré’ är ett mystiskt och omstritt begrepp. Det syftar på nordbon från landet bortom nordanvinden (Boreas på grekiska). För Olof Rudbeck d.ä. (1630–1702) i hans bokverk Atlantica handlar det om nordborna i Skandinavien (”de yverborna”), till skillnad från uppfattningen hos antika författare där det troligen är Sydryssland/Ukraina som avses. Men här gäller det alltså främst Sverige.

”Den hyperboréiska tankefiguren” är en ”uridé”, skriver författaren. ”Den handlar om kultur och natur, om krig och fred” och till sist om Sveriges historiska mission. Det är en ”Atlantisdröm” som lever än idag. Intressant i vårt sammanhang är kanske mindre tankefigurens plats i en geografisk världsbild, med dess vetenskapliga anspråk och kunskapsteoretiska innebörd, utan snarare vilka föreställningar som kan styra den svenska (eller nordeuropeiska) självsynen. Figuren handlar om uppfattningen om det egna folket som fredsälskande, kulturellt högtstående i ett naturskönt land och med ett uppdrag för omvärlden. Så nära paradiset man kan komma, så att säga, och allt detta symboliserat i Rudbecks ”Jafets träd” som utgår från Noa och växer upp i Mellansverige.

Det som också fanns i denna svensk-nordisk centristiska ”modell” är det ”militaristiska”, de krigiska goterna som baksidan av det storsvenska myntet med det harmoniska samhällsbyggets och kulturspridningens framsida. Denna mytiska modell är mer än en känsla, den är en kulturideologi, knappast rationellt motiverad – just en tankefigur. Den i grunden auktoritära nordismen sprider sin ”kreativa logik” av ”svensken som moraliskt överlägsen och Sverige som moralisk supermakt”. – Den moraliska stormakten heter för övrigt en bok av statsvetaren Ann-Sofie Nilsson (1991) som är en attack på ”socialdemokratins internationella aktivism”. Boken nämns inte av Katarina Schough men hade kunnat användas för att diskutera perspektivet ytterligare, in i den moderna politiken.

Men politiska aspekter finns naturligtvis i boken. 1900-talet, inte minst, blev ”den fredliga och kultiverade hyperboréns århundrade”. Sverige framställde sig självt som fredligt, vetenskapligt och modernt, och på så sätt just som ”moralisk supermakt” och världssamvete, när man samtidigt medverkade ”i en europeisk kolonisationspraktik och två världskrig som deltagande observatör”. Den hyperboréiska tankefiguren fungerar som ”tolkningsnyckel” där svensken med självklarhet står i centrum utifrån vilket avvikelserna konstateras som just sådana. Detta gäller inte minst på religionens och moralens område. Antydan om att tankefiguren lever har vi nyligen kunnat finna i en annan svensk statsvetares lovprisande av den nordiska ”Protestantismens välsignelse” (Li Bennich-Björkman i Upsala Nya Tidning 2009-02-14).

Bokens delar om geografkollektivet, de svenska resenärerna och upptäcktsresandena/plundrarna måste här förbigås, även om det är frestande att återge några av de många häpnadsveckande exemplen och de underfundiga formuleringarna. Skildringen av ”kulturmannen” som rör sig i världen (och bland samerna) är full av ironi. Denne man är en ”kolonisatör utan personligt ansvar”, pojke och patriark på en gång. Han utnyttjar kolonialismens infrastruktur men betraktar sig själv som kulturbärare utan- och ovanför.

Lika lite är här platsen att utförligare återge resonemangen kring den hyperboréiska logikens funktion inom naturgeografin, synen på landskapet och växelspelet mellan landskap och folkstammens kvalitet. Kartan illustrerar nationsbygget. Sverige visas upp som en naturlig enhet, ”fritt svävande … utan utsida”. Och det är svenskarna som har gjort landet – de var där sedan istiden; några andra räknades tydligen inte, som samer till exempel som för kartografer och mantalsskrivare ändå bara var små prickar med mycket tomrum runt omkring, dessutom kringvandrande och därmed troligen allmänt lösaktiga, som författaren formulerar det.

Rasbiologin hörde ihop med geografi och kartografi. Rasbiologin definierar om utkantslandet till kärnområde där den kvalitativt överlägsna nordiska, ur-europeiska folkstammen håller till. Klimatläran bekräftar att det är den nordeuropeiska folkstammen som är ”mest lik människan som idealtyp”. Föreställningen att Sverige är bättre än resten av världen hör hemma i sammanhanget, liksom obehaget inför den europeiska integrationen, tillbakaryggandet inför öppnandet av gränser samtidigt som man förutsätter den egna rätten till fri rörlighet över kontinenterna. Läsaren kan tycka att mycket av allt detta är historia, men föreställningarna poppar upp igen – inte bara i Sverige. Tankefiguren har också odlats inom europeisk idétradition. Det är ju europén som har ’upptäckt’ världen och etablerat normen.

Till tankefiguren hör enligt författaren ett antal attribut, förutom den utåtriktade rörelsen, kultur och fred. Hon nämner ”frågeförbudet” om Sverige i förhållande till världen, ”nyttomaximen och kärleken till mätkonsten”. Symbiosen mellan vetenskapsmannen, samhällsplaneraren och politikern är idealets yppersta uttryck. På så sätt kan den hyperboréiska normen användas som vägledande. Upplysningskampanjer, bekämpande av förlegade traditioner, religiösa, sociala och ekonomiska föreställningar ingår i programmet. Ett globalt planeringsverk enligt länsstyrelsens modell är det som föresvävar landshövdingen Rolf Edberg, i en föreläsning 1968. Här uppenbarar sig de militaristiska (ej militära) dragen under den vidsynte svenske mannens fredliga mask.

Men lyder inte världen, skall den svenska modellen råda åtminstone i Sverige, för effektivitetens och homogenitetens skull och i nyttomaximens tjänst. Schough illustrerar här också hur nära allt detta ligger germanismen och även har sina motsvarigheter i mycket av det som tänktes och planerades i Nazityskland. Detta har dock alltid varit och är ett icke-tema. Men nu är det Europeiska unionen som har tagit över arvet, till exempel symbiosen mellan den akademiska forskningen och planeringsivern utifrån politiska önskemål. Man skulle kunna säga, vilket författaren inte gör, att något slags platonsk modell har slagit igenom: idén (planen) är det verkliga, inte tingen eller människorna på marken.

Som sagt, boken är rolig, men inte alltid lätt att ta till sig, och mycket kan man ställa sig frågande inför, särskilt när det generaliseras friskt utifrån exempel från olika idéströmningar, kryddade med talande citat. Författaren kan svepa snabbt över århundraden, med ibland vågade kombinationer. Annat är lite internt och rör främst geografernas kollektiv. Men hur som helst: det är en tänkvärd bok, aktuell i tider då fördomsfullhet och misstänksamhet mot dem som politiskt, kulturellt eller religiöst avviker från den nordeuropeiska normen åter vinner fotfäste.