Utmaningar till andlig vägledning

Ulrika Svalfors har skrivit en lika välskriven som utmanande avhandling med titeln Andlighetens ordning. En diskursiv läsning av tidskriften Pilgrim. Det är en avhandling försvarad vid Uppsala universitet inom ämnesområdet systematisk teologi med livsåskådningsforskning. Det är en avhandling som berör. Det normala och det extrema, det friska och det sjuka, det auktoritära och det auktoritativa, ligger snubblande nära varandra. Det är bara ett kort steg mellan Knutby pingstförsamling, Åke Green och den andlighet som avtecknas i tidskriften Pilgrim och en mera alldaglig kyrklig församling som tar andlighet på allvar, menar författaren. Jag kommer i det följande att reflektera över några av de utmaningar som avhandlingen väcker för alla som vill förvalta andliga traditioner. Jag gör ingen traditionell recension utan en personlig läsning med utrymme för reflektion över det arbetsområde som jag som präst och stiftsadjunkt för själavård i Uppsala stift har ansvar för att främja. Jag inleder emellertid med en kort sammanfattning av syfte, metod och material.

Avhandlingens syfte är att ”granska det normala för att sedan ställa det i relation till det extrema”. Tidskriften Pilgrim uppfattas som ett exempel på ”normal” kristen andlighet i Sverige, eftersom den inte utsatts för någon grundläggande offentlig kritik som skulle kunna peka på något annat. Alla Pilgrims årgångar behandlas som en ”text¬yta” vars föreställningar om makt och andlighet granskas med ett diskursivt tillvägagångssätt i framför allt Michel Foucaults efterföljd. Det är alltså inte Pilgrims andliga praktik som granskas, gudstjänster, retreater och andlig vägledning, utan de föreställningar om andlighet som kommer till uttryck i tidskriften, läst som helhet. Även om det skulle finnas skillnader mellan olika skribenter i Pilgrim kommer dessa inte fram med den valda metoden, vilket kan vara en svaghet. Å andra sidan kommer de normerande synsätten fram med denna analysmetod som uppfattar hela materialet som delaktigt i en diskurs. Följande frågor styr granskningen: ”Vilka är de grundläggande föreställningarna kring andlighet i tidskriften? Vilka sätt att vara andlig finns enligt föreställningarna? Vilka är föreställningarna om andlighetens kroppsliga förutsättningar när det gäller kön, sexualitet, etnicitet och klass? Vad kan en granskning av Pilgrim betraktad som normalitet säga om kopplingen mellan det normala och det extrema i svensk nutida andlighet?” (s. 5).

En tredje väg?

Den analysdel av avhandlingen som jag betraktar som ett särskilt värdefullt bidrag till kristen självkritik i själavårdens och den andliga vägledningens sammanhang är beskrivningen av relationen mellan ”mentor” och ”lärjunge”. Här befinner sig avhandlingen nära det språkbruk som finns inom ignatiansk tradition. Där talas om ”den som ger övningen”, om ”vägledare” och ”andlig vägledare”, om andligt följeslagarskap respektive om ”pilgrim”. Samtidigt finner jag på några, kanske avgörande, punkter att resultatet av avhandlingens diskursanalys och min egen erfarenhet av såväl praktik som läsning av ignatianska texter skiljer sig åt. Enligt avhandlingens analyser av tidskriften Pilgrim ska lärjungen befrias från val inte till val. I den ignatianska traditionen är en av grundbultarna att befrias till viktiga val i livet. Dikotomin mellan att lära känna Gud och att lära känna sig själv som framskymtar i avhandlingen sönderbryts i den ignatianska traditionen genom att min djupaste vilja och Guds vilja inte uppfattas som a priori skilda åt eller oförenliga. Att överlåta självkontroll till en vägledare är inget ideal i den ignatianska traditionen såsom jag känner den. Snarare att komma till självkontroll genom ett starkare subjektskap i relation till Gud och medmänniskor. Min tolkning av avhandlingens analys av relationen mellan pilgrim och vägledare, eller som avhandlingen skriver, mellan lärjunge och mentor, är att här står ett förmodernt auktoritärt ideal i konflikt med ett modernt upplysningsideal. Alternativen står mellan modernitet och förmodernitet, mellan ett fristående subjekt i moderniteten och ett beroende och underordnat subjekt i förmoderniteten. Andra alternativ gives inte. Här menar jag att det finns en tredje väg och att det är livsviktigt för själavård och andlig vägledning i dag att finna denna tredje väg. Jag skulle vilja kalla den att vara självständigt subjekt i relation. Andlig vägledning och andlig fördjupning i en senmodern tid behöver inte nöja sig med alternativen autonomi respektive beroende. Det finns en tredje väg. Ett subjektskap i relation till skapelse, människor och Gud. Ett subjektskap i relation som går väl att förena med en kristen trinitarisk teologi och antropologi. Mellan två diken, autonomins icke-relationalitet och beroendets icke-självständighet, finns en tredje väg, som främjar en sund andlighet i relation och dialogicitet.

Avhandlingens förankring i en tidskrift knuten till en ekumenisk kommunitet med stark betoning på kristna klassiker och på de äldre kristna kyrkornas spiritualitet väcker också frågor om hur vi i en senmodern tid tar till vara andliga källor från en förmodern tid. Som Ulrika Svalfors övertygande visar så finns maktutövning latent i varje kristen församling och i varje mänskligt sammanhang. Tillit, överlåtelse och förtroende är livsviktiga mänskliga förhållningssätt som kan sättas in i en förmodern, i en modern eller i en senmodern ram. Min läsning av Ulrika Svalfors analysresultat är att den normerande diskursen i tidskriften Pilgrim inte visar tecken på någon kritiskt och självkritiskt medveten analys av hur den egna andliga preferensen förhåller sig till det svenska samhället och den kulturella och vetenskapliga utvecklingen i västvärlden. En både kritisk och självkritisk reflektion över förhållandet mellan ”tradition” och ”situation” är en nödvändig del av sund reflexivitet över andlighetens villkor. Ett skönmålande av vare sig förmodern andlighet eller modern sekularisering är en föga framgångsrik väg. Kritik och självkritik är oundgängliga redskap i en sund andlig utveckling präglad av ömsesidighet. En trovärdig andlighet i en senmodern tid kan – om det finns medvetenhet därom – komma bortom en romantisering av det förgångna eller av ”den andra” utan att stanna i ett till synes sekulariserat och modernt ”status quo”. Därvidlag är Ulrika Svalfors avhandling ett lysande incitament till kritisk och självkritisk reflektion för alla som har ansvar för att främja andlig fördjupning och andlig vägledning.