Kvinnlig styrka i sjunken forntid

Florence Vilén bör vara välkänd för denna tidskrifts trogna läsare. Hon har nu kommit ut med en sagoroman, och även om det inte uttryckligen sägs, så torde själva ordet sagoroman vara en skapelse av henne. Det är under alla förhållanden att föredra framför det vanligare fantasy.

”Öarna låg på sin tid i Nordatlanten, sydväst om Island, men har sedan länge sjunkit i djupet.” Så står det i ett Efterord, där man även kan inhämta att öarna beboddes av en grupp slavar som flytt från tenngruvorna i Cornwall och att berättelsen utspelar sig i slutet av första århundradet före vår tideräknings början. Det är alltså det bibliska uttågsmotivet som bildar ramen för det hela, och även Mose har en motsvarighet. Mera skall inte avslöjas.

Detta är en sagoroman som är påfallande realistisk. Inga övernaturliga händelser skildras, och de personer som befolkar sidorna skulle kunna uppträda i en vanlig roman. Inte oväntat råder matriarkat på öarna, där långhusen styrs av var sin äldre kvinna. Läkedomskunniga kvinnor och kvinnliga schamaner är också av betydelse, däremot får vi inget veta om öbornas religion och kulthandlingar, men ”gudar” nämns och månen spelar en viktig roll. Den fornnordiska miljön är väl fångad, inte minst genom personnamnen som är hämtade från djur (för män) och växter (för kvinnor).

Handlingen är spännande och läsaren överraskas mer än en gång. Liksom exodus¬motivet spelar också motivet ”den dolde Messias” en roll. Stilen är ofta ett problem i sagoromaner, då den tenderar att bli arkaiserande på ett olyckligt sätt (Guillous böcker om Arn ger många exempel). Vilén undviker skickligt denna fara och skriver en tydlig och klar svenska, som endast i någon mån markerar ett högre stilläge. När det i baksidestexten heter att stilen återger en känsla ”av både högstämt och levande förflutet”, så skall ingen stark betoning läggas på det högstämda. Därtill bidrar också att antalet replikskiften är begränsat – det är just där som arkaismerna brukar komma in.

Så skönt att någon gång få läsa en roman som inte behöver 500–600 sidor för att få sitt sagt! Denna författare får utan besvär allt nödvändigt sagt på endast 160 sidor. En liten nackdel finns dock i det begränsade formatet. Även om just denna sagoroman inte har en komplicerad handling, så är ändå själva miljön så annorlunda att läsaren har ett större behov av vilopunkter. Hos Tolkien får man det inte minst genom alla de detaljerade naturskildringar som finns inströdda i framställningen. Själva genren sagoroman tycks göra en viss episk bredd naturlig. Redan den begränsade scenen hos Vilén – en liten arkipelag utanför Island – gör att långa vandringar med åtföljande naturscenerier inte är möjliga. Detta leder till att berättelsens tempo ibland blir något ansträngt. Det försvårar också för författaren att lägga ut de associativa fält som också kan fungera som vilopunkter under läsningen.

För alla intresserade av sagoboksgenren är detta en mycket givande bok. Florence Vilén har här visat på en ny talang i sitt författarskap. Vågar man hoppas att en fortsättning följer?