Kejserlig haiku och svensk

För en västerlänning kan det förefalla exotiskt och märkligt att i sin hand få ett litet häfte dikter, skrivna av den japanska kejsarinnan Michiko. Men i Japan är det tvärtom tradition att även kejserliga personer utövar diktkonsten, företrädesvis i form av versmåttet waka.

Waka är en japansk kortdikt, bestående av fem rader med stavelserna grupperade 5–7–5–7–7. I översättningar till engelska, tyska eller svenska brukar man dock inte hålla så strängt på stavelseräkningen, eftersom det skulle kunna gå ut över dikternas litterära kvalitet.

Kaj Falkman har översatt ett antal av kejsarinnans dikter från engelska och skrivit ett insiktsfullt förord. Dikterna föreligger nu i en vacker liten volym: Strömdrag. Dikter av Michiko, kejsarinna av Japan. Urvalet omfattar en tidsperiod från 1990, året efter kejsarens trontillträde, fram till 2007. Några dikter från Sverigebesöket i samband med Linnéjubileet finns dock inte med. Annars är många av dikterna just inspirerade av olika minnesceremonier, exempelvis från Hiroshima och Nagasaki. Kejsarparet uppsöker också platser som drabbats av naturkatastrofer som exempelvis jordbävningar. Kejsarinnan Michiko skriver i en dikt att efterlevande ”såg på oss / genom ögon tvättade med tårar / skinande klara och stilla.”

Men allt är inte vemod eller sorg. Utbrott av glädje förekommer också: ”Åh, kunde jag besöka / denna lilla by än en gång / när fälten är purpurfärgade …” Eller glädjen över barnbarnen som ”tränger sig fram genom höga gräset / lämnar spår efter sig / likt fotspår efter vilda djur – / så kära, så sköra!”

Förbluffande kan man tycka att kejsarinnans engagemang och inlevelse i en fotbollsmålvakts situation är:

”Att försvara målet –

uppgiften som anförtrotts honom

och endast honom

den unge mannen intar sin plats,

ögonen vidöppna på vakt.”

Strax därpå följer en dikt om kejsarens roll och plikt och uppgift som förefaller på ett märkligt sätt stämma överens med målvaktens:

”Han som i tystnad

tar på sig själv bördan

av allt som händer

när han står i solljuset

vilka är hans tankar och känslor?”

Kejsarinnan kan också bli mycket personlig, till exempel när hon skriver om sin oro inför kejsarens operation för prostatacancer år 2003 och sin glädje över att han blev frisk igen. I dikterna verkar det snarast som om det var han som var ett stöd för henne i denna svåra situation än tvärtom. En del av hennes dikter återspeglar också hennes litterära intressen. Som i nästan all japansk kortdikt är naturimpressionerna viktiga.

Flera dikter har religiösa motiv. Den religion som anspelas på är givetvis shinto, kejsarkultens upphov. Vid nyår äger alltid en poesiceremoni rum. Kejsaren anger varje år ett tema (alltid ett ljust tema), och alla japaner är välkomna att inlämna sina lyriska bidrag. Varje år brukar mellan 30 000 och 40 000 bidrag strömma in. Även japaner bosatta utomlands skickar in sina bidrag. En särskild urvalskommitté tillsätts, som skall välja ut de tio främsta bidragen. Vinnarna inbjuds till en särskild ceremoni i kejsarpalatset, där deras dikter framförs av särskilt utsedda sångare. Allra sist sjungs kejsarparets sånger: kejsarinnans sjungs två gånger och kejsarens tre gånger. Detta är ju bara ett av tecknen på att lyrik, den japanska kortdikten, är en nationell angelägenhet som i stort sett alla japaner ägnar sig åt eller i varje fall har en åsikt om. Och eftersom alla övar sig i lyrikskrivande blir kvaliteten också hög.

Det speciella versmåttet waka har enligt utgivarens informativa förord sjungits vid det japanska hovet sedan 700-talet, och vid mitten av 900-talet utvecklades den ovan omtalade ceremonin. Det är utan konkurrens världens äldsta litterära ceremoni.

Ur de äldre japanska kortdikterna waka och tanka utvecklades under 1600-talet ännu en japansk kortdikt, nämligen haiku, bestående av endast tre rader med inalles 17 stavelser, grupperade 5–7–5. Den zenbuddhistiske munken Basho anses vara den som lanserade haikun som ett medel för meditation. Basho menade att man skulle medi¬tera över en enskild haiku-dikt i timmar, i dagar, i veckor för att eventuellt till sist nå fram till satori, klarhet. En äkta haiku-dikt skall ta fram någon enskild detalj, ofta från naturen, för att sedan kunna uttrycka något allmängiltigt, men hela tiden är det det outsagda som är det väsentliga. Haiku-diktning har blivit en omhuldad teknik i Västerlandet, även i Sverige, där man på olika skrivarkurser ofta uppmanas att försöka skriva haiku-dikter. Det finns också i Sverige både Svenska Haiku Sällskapet och Fri Haiku.

Nu föreligger ett häfte haiku-dikter, författade av tio olika svenska poeter: Ljudlöst stiger gryningen, red. Lars Vargö. Kvaliteten på de olika bidragen är högst varierande. Bäst tycks mig de dikter vara som just tar fasta på naturintryck, som exempelvis följande haiku av Sven Enander:

”Den gamla eken.

I djup vördnad

sitter ugglan tyst.”

Eller som en och annan haiku åt det mer humoristiska hållet, av Florence Vilén:

”I kön till bussen

pågår livliga samtal –

i var sin mobil”

Sammanfattningsvis förefaller mig dock steget i allmänhet långt till en Bashos mästerskap.