Mannen som lärde den heliga Birgitta latin

Medeltidens människoöden är i allmänhet svåråtkomliga. Dels återstår få källor; tiden, oroligheter och eldsvådor har härjat. Dels verkar människorna frustrerande ointresserade av sina egna känslor, och av vardagens tillfälligheter. Sällan får man veta hur vädret var en viss dag eller hur någon kände sig när hon vaknade den morgonen. Personerna framstår ofta mer som typer än som individer – som figurerna i ett altarskåp, helgon eller skurkar.

Men det finns förstås undantag, som blir desto mer fängslande. Vår egen Birgitta hör dit: en personlighet utan motstycke, som redan under sin livstid tvingade omgivningen att uppmärksamma henne och lystra till hennes anrop. En svensk adelsdam som menade sig motta budskap från himlen, och att dessa budskap gällde alla människor i Europa! Hennes utstrålning har också fört det goda med sig att ett antal människor i hennes omgivning räddats undan historiens glömska.

Som forskningen har visat hörde Birgitta i högsta grad hemma i det politiska och teologiska rum hon bebodde. Hon var inget opåverkat naturbarn. Under de formativa åren före, under och omedelbart efter makens död (troligen 1344) umgicks Birgitta med lärda män som hon kunde intervjua om bokstavligen allt mellan himmel och jord. Den främste av dessa mentorer är utan tvekan magister Mathias av Linköping, sin tids klart lysande intellektuella stjärna. Men flera andra män ingick i hennes stab.

När Birgitta lämnade Sverige 1349 för att fortsätta sitt verk i Sydeuropa engagerade hon magister Petrus Olofsson (Petrus Olavi, väl att skilja från sin namne, priorn Petrus Olavi i Alvastra kloster, den huvudansvarige för översättningen av Uppenbarelserna till latin).

Helge Nordahl, medlem av Det Norske Akademi och tidigare professor i franska vid universitetet i Oslo är Norges främsta kännare av Birgitta (och författare till en biografi över helgonet och andra verk om den birgittinska traditionen). Han har fäst sig vid denne Petrus, kanske särskilt av den anledningen att samtid och eftervärld inte riktigt har bestämt sig för vad den ska tycka om honom.

Nordahl har flera syften med sin lilla biografi om Petrus. Han vill noggrant sammanställa och värdera samtliga uppgifter i medel¬tida och senare källor om mannen, för att ge en så heltäckande bild som möjligt. Han vill utöver den skolmässiga utredningen av typ när-var-hur försöka fånga föremålets personlighet – och ärerädda honom, undan ryktet som hustyrann och medelmåttig författare. Boken är alltså en monografi över en gestalt som alltid har hamnat i skuggan av den stora kvinnan. Nordahls tillvägagångssätt har medfört vissa upprepningar. Av särskilt intresse är kanske frågan hur eftervärlden använt Petrus, inte bara för hagiografi (Ulf Birgersson på 1400-talet, Vastovius på 1600-talet) utan också i litterärt syfte (Heidenstam, Karin Thelander på 1900-talet).

Elva gånger nämns Petrus i Uppenbarelserna, vilket inte är en märkvärdig siffra efter en samvaro under 24 år. Uppenbart hade han betydande praktisk talang. Han administrerade Birgittas hushåll i Italien och var till stor nytta i otaliga praktiska bekymmer. Men först och främst var han Birgittas latinlärare, biktfar och själasörjare.

Efter sin död 1378 kom han, som Vadstenaklostrets förste generalkonfessor, att åtnjuta ett visst helgonrykte. Den som skriver en helgonvita har inte en modern historikers positivistiska ideal för ögonen utan vill framhäva personens värde som förebild för andra i hur det kristna livet ska levas. Vad vi vet säkert om Petrus är att han var född och uppvuxen i Skänninge, på den tiden en betydande stad i Sverige, ett centrum för lärdoms- och fromhetsliv. Han verkar ha varit en rätt okomplicerad människa som trivdes bra med sitt arbete som föreståndare för Helgeandshuset i staden, ett kombinerat sjuk- och ålderdomshem, där han tog sig an de sjuka och gamla.

Bilden av den förnöjsamme och varmhjärtade samariten i Skänninge kompliceras av andras uppgifter att han senare, i Birgittas hushåll i Rom, ska ha uppträtt som en osympatisk, grinig och nitisk hustyrann.

Om hans funktion som Birgittas mentor får man intressanta upplysningar av biskopen Alfonso de Jaén, den person som senare redigerade Uppenbarelserna och kontrollerade dem teologiskt. Alfonso tycks inte ha varit alltför trakterad av andra prästers närvaro kring Birgitta. Alfonso uppger att Petrus tillrättavisade Birgitta för rena bagateller i en mästrande ton, men att hon, adelsdamen som kämpade med sitt högmod, fromt fogade sig i att bli tillsagd som en annan piga.

Nordahl menar att Petrus stränga attityd mot sitt biktbarn tycks vara beställd av Birgitta själv, som bot mot medfödd aristokratisk arrogans och härsklystnad.

Petrus Olavis andra stora insats var uppdraget som författare och kompositör till det långa Maria-officiet, Cantus sororum, som birgittinsystrarna skulle sjunga varje dag som komplement till brödernas ordinarie tidegärd. Petrus verkar (på goda grunder) ha känt stark tvekan inför denna uppgift, som han tyckte översteg hans teologiska och litterära förmåga, men Maria själv (det vill säga Birgitta) menade att en order inte ska ifrågasättas utan utföras. I tilläggsmaterialet till Uppenbarelserna (Extravagantes) recenseras Petrus litterära insatser av ingen mindre än jungfru Maria. Hon medger att sångerna inte är skrivna på ett akademiskt och retoriskt latin men på grund av Petrus personliga egenskaper och himmelska inspiration behagar de henne mer än subtila professorliga utredningar.

Nordahl citerar medeltida och nutida auktoriteter som tycks ge Petrus högt betyg som latinist. Här kunde nog analysen drivas längre. I Extravaganterna framgår det att Birgitta själv tycks ha insett att Petrus inte var en fullfjädrad poet och att hans latin lämnade en del övrigt att önska, vilket dock inte innebär att han var talanglös. Forskningen borde uppmärksamma hans pregnanta bilder (som vädjar till känsla, medlidande och vilja) och hans nordiska sinne för naturens lovsång.

Nordahl har inte beaktat en analys som gjorts i en av honom eljest åberopad uppsats om officiet. Där framgår i detalj hur Petrus arbetar som poet: han skriver en rytmisk dimeter utan varje hänsyn till stavelsekvantitet och där betoningen ofta faller på obetonad stavelse, något som måste ha fallit finsmakarna i ögonen.

Man kan också känna tvekan inför författarens omdöme att magister Mathias var Birgittas intellektuelle lärare medan Petrus stod för andligheten. Med bitande satir har Mathias gått till rätta med akademisk karriärism och intelligenshögfärd i Apokalypskommentaren. Mathias delade förvisso Birgittas dystra bedömning av sin samtid och torde motsvara högt ställda krav på andlighet.

Men det är sant: den drivne retorikern Mathias skulle ha skrivit formellt mer oklanderliga hymner, om han hade fått det uppdraget!