Kafkas litterära utkast

”Jag känner bara alltför väl att min förmåga håller sig inom mycket snäva gränser, när jag inte är fullständigt engagerad. Och jag tror att jag håller mig inom dessa snäva gränser även när jag är engagerad, men då känner jag inte gränserna just därför att jag är engagerad. Inom dessa gränser finns det trots allt möjlighet att leva, och därför kommer jag förmodligen att utnyttja den möjligheten tills det bara är värt förakt.”

Det är svårt att tänka sig en svagare tilltro till ett författarskap än den som Kafka uttrycker i denna anteckning. Raderna återfinns i Dagböcker 1914–1923, som är den fjortonde volymen i utgivningen av Franz Kafkas samlade skrifter och den tredje, avslutande delen vad gäller nyöversättning av själva dagboken. För översättning och kommentarer svarar som vanligt Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Detta är en särskilt intressant volym, framför allt genom att den innehåller så många litterära utkast. Denna prosa är också mer varierad här än i tidigare utgåvor, både till form och innehåll. I den meningen kan volymen rentav fungera som något av en introduktion till Kafka och hans värld. Vissa texter härrör från drömmar medan andra har en mer aforismliknande pregnans, men tyngdpunkten ligger vid fylligare novell- och romanutkast.

Bland dessa något längre texter märks ”Frestelse i byn”, en förstudie till romanen Slottet. En ensam resenär kommer här till en by, där han söker upp ett värdshus. Byns invånare hjälper inte främlingen på traven. De bemöter honom fientligt, med knappa, elaka repliker. Samtidigt iakttar de honom noga. Ett snarlikt utanförskap gestaltas i ”Minnen från Kaldabanan”, där berättaren tar anställning vid en järnväg i Rysslands inre. Han erbjuds rum i ett skjul som fungerar som stationsbyggnad. Kring byn ligger milsvida ödemarker. Mannen möter få resenärer, och han får sällan besök. Snart lever han som en eremit; han skyddar sitt skjul i kampen för överlevnad.

Flera av dessa texter hade säkert kunnat utvecklas till mästerliga noveller. Att de stannat vid utkast har dock mindre betydelse än vad man först kan tro. Läsaren hinner fångas av stämningar och miljö. Texterna griper tag. Detsamma gäller vissa av de kortare skisserna, där skeendet gärna förläggs till sena sommarkvällar – men även till slutna rum. Liksom tidigare handlar det ofta om en fångenskap där cellen blir en tillflykt, ett bo, rentav en fästning. Under ytan göms ett gåtfullt drag, en stämning i gränslandet mellan dröm och vaka.

Naturligt nog rymmer volymen även mer personliga anteckningar. Kafka återvänder ofta till leda, sömnbesvär, ångest, rädslan för sammanbrott. Det problematiska förhållandet till fästmön Felice tas också upp, liksom obehaget av ljudstörningar – ”oljud från dörrar som slår igen i korridoren och allt är förlorat”. Känslan av utanförskap är där, uppvägd av hoppet om ”näring från andra rötter i annan luft”. Viss tröst bjuder promenader och ögonblick av klarsyn.

En mer intressant sida bildar Kafkas läsning. Strindberg dyker upp liksom förr – och i lika hög grad Dostojevskij. Kafka fångas av Ryssland överlag, men, skriver han, ”det finns egentligen ingen bra bild av Ryssland, varje bild bidrar snarare till att förminska landet”. Platser i hemstaden Prag kommer också in i bild. Vid sidan om dessa utflykter görs iakttagelser kring kärlek, äktenskap, mänskliga förbindelser, judendomen, ökenvandring. Mellan varven strös fristående rader som repliker ur tomma intet, ord som tycks ha fångats i sin flykt – ”Anropet”, ”Jag stramar åt tyglarna”, ”Intets larmande trumpeter”, ”Möjligheten att tjäna någon av”.

Dessa fragment kan leda tanken till Kafkas aforismer, och man frestas att lyfta fram en av hans s.k. Zürau-aforismer. Här ryms en kärnfull bild av Kafkas syn på lidande: ”Du kannst Dich zurückhalten von den Leiden der Welt, das ist Dir freigestellt und entspricht Deiner Natur, aber vielleicht ist gerade dieses Zurückhalten das einzige Leid, das Du vermeiden könntest.” Franz Kafka, ur Die Zürauer Aphorismen.