Skall jag ta hand om min bror?

Författaren och journalisten Gellert Tamas har i sin under hösten utkomna bok De apatiska. Om makt, myter och manipulation granskat den ryktesspridning som förekom kring de apatiska flyktingbarnen för några år sedan. Boken är en skakande läsning och har väckt starka reaktioner. I några få fall har personer som genom intervjuer bidragit med information till boken förklarat att de anser sig ha blivit återgivna på ett felaktigt sätt, vilket bokens författare dock bestrider. Så vitt man kan bedöma är emellertid den bild som boken förmedlar i sina huvudstycken under alla omständigheter korrekt. Bokens framställning kan sammanfattas i några få punkter.

Strax efter sekelskiftet 2000 ökade invandringen till Sverige från bland annat asiatiska republiker i det forna Sovjetunionen. De som kom hit hade som regel blivit utsatta för svåra övergrepp i sina hemländer. Många hade också flytt i uppenbar livsfara.

Samtidigt som antalet asylsökande ökar, börjar det stå klart att svensk integrationspolitik står inför stora problem. Nyanlända invandrare tenderar att samlas i storstädernas växande getton med utbredd arbetslöshet och en svår social problematik som följd. En tilltagande gettoisering ger upphov till främlingsfientliga strömningar, som fångas upp och organiseras politiskt av bland andra partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Den socialdemokratiska regeringen, som har ansvar för den förda politiken, tycks mena att främlingsfientliga partier bäst bemöts genom att man tar ifrån dem deras argument. Man beslutar därför att införa en mycket restriktiv asylpolitik. Antalet personer som beviljas uppehållstillstånd av humanitära eller andra skäl minskar drastiskt. Man inför i det närmaste ett totalstopp. De flyktingar som får avslag på sin ansökan i första instans ges emellertid av rättssäkerhetsskäl möjlighet att överklaga beslutet, vilket också många gör.

kombinationen av dessa tre faktorer – ökat antal asylsökande, regelmässiga avslag i första instans samt rätten att överklaga – får till följd att den administrativa hanteringen av asylärenden mer eller mindre går i stå. Familjer som flytt till Sverige kan få vänta många år innan de får sin sak prövad och slutgiltigt avgjord. Barnen hinner lära sig svenska, börja skolan och få lekkamrater men familjen befinner sig fortfarande i ett juridiskt ingenmansland. När som helst kan ett utvisningsbesked komma.

Några år in på 2000-talet kommer i medierna de första rapporterna om apatiska flyktingbarn. Barn som gett upp och blivit liggande. Som inte längre vill. Som inte äter, inte dricker. Som inte längre svarar på tilltal eller beröring. Berättelser om barn som farit så illa att de förlorat allt livsmod. Sådana berättelser är svåra att höra. Vi värjer oss emot dem om vi kan. De bör helst inte vara sanna.

Samtidigt med rapporter om apatiska barn, börjar det emellertid cirkulera obestämda rykten om att barnen bara spelar sjuka. Föräldrarna pressar sina barn att låtsas vara sjuka för att öka chanserna för familjen att få tillstånd att stanna. De drar sig inte ens för att droga eller förgifta sina barn om de därigenom kan slippa att bli utvisade. Dessa rykten har på ryktens vis ingen bestämd avsändare, och det går inte att peka på några belagda fall. Man vet bara att så är det! Barn som legat onåbara i veckor, månader är uppe och springer på nätterna, när ingen ser dem. De som fått näring och vätska via sond för att hållas vid liv, de är uppe och äter på nätterna i smyg. När ingen ser dem. Så är det helt säkert! Så värst sjuka kan de väl inte vara.

Men några få journalister som inte tror på dessa rykten fortsätter att samla och grans¬ka fakta. Gellert Tamas är en av dem. De upptäcker då dessa flyktingfamiljer som år efter år befunnit sig i limbo. Plågade av obearbetade, traumatiska minnen från det land som de flytt ifrån, utan framtid i det land där de tillfälligt vistas och utan att veta vart de kan ta vägen. Föräldrar som plågas av att inte kunna ge sina barn det stöd de vet att de så väl behöver, men som de inte kan ge för att de själva är så trasiga.

Men ryktena säger att barnen bara låtsas och att de skulle bli mirakulöst friska på bara en enda dag om familjen skulle få uppehållstillstånd. Sak samma händer om utvisningen fullföljs; så snart de är ombord på planet blir de helt friska. Då är det ju ingen idé för dem att låtsas längre. Så sjuka kan de väl inte vara.

Men de som ser tvärs igenom ryktena tar på våren 2005 initiativ till det så kallade Påsk¬uppropet. Ett kyrkligt upprop, som kräver att de familjer som hamnat i administrativt limbo skall få permanent uppehållstillstånd i Sverige så att de får en rimlig chans till en ordnad tillvaro. Uppropet väcker en bred opinion, som får makthavarna att vidta motåtgärder. De två statsbärande partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, är överens om att inte ge efter för kyrkornas krav; därmed finns en majoritet i riksdagen för en fortsatt stram asylpolitik, vilket i princip betyder totalstopp. Ryktena får nu en avgörande politisk betydelse i försöken att vända opinionen. De kommer till användning ända upp på ministernivå.

De framförs då i ungefär följande form: det är något konstigt med de här apatiska barnen … det är ett fenomen som aldrig tidigare observerats av vetenskapen … det har bara plötsligt dykt upp nu i Sverige i ett antal flyktingfamiljer … som liksom av en tillfällighet alla har kommit från samma geografiska områden och som alla väntar på avvisningsbesked … och barnens tillstånd har åberopats som skäl för att de skall få stanna i Sverige … det skall nu undersökas om det inte i några fall är föräldrarna som aktivt förorsakat barnens tillstånd … om dessa familjer beviljas uppehållstillstånd finns risk att vi utlöser en epidemi av apatiska barn … så för barnens bästa, enbart av omsorg om barnens bästa skall utvisningarna fullföljas.

Ungefär så ser ryktet ut när det vidarebefordras till riksdagen av ansvarig minister.

ett sätt att bemöta rykten är att granska om det finns några belägg för det som påstås. Och det är så Gellert Tamas går tillväga. Han finner inte ett enda belagt fall där apatiska barn har simulerat. Inte ett enda dokumenterat fall av ”mirakulöst tillfrisknande” eller ”smygätande” eller att de skulle ha blivit ”drogade”. Andra undersökningar bekräftar samma bild. Orsaken till de apatiska barnens svåra uppgivenhet får antas vara traumatiska upplevelser i hemlandet kombinerat med åren i ett ingenting utan framtid och i väntan på hotande avvisning; i många fall var också föräldrarna i ett tillstånd som gränsade till mentalt sammanbrott. Myndigheternas påstående att det apatiska tillståndet var ett tidigare okänt fenomen är emellertid lögn rakt av. Det var väl känt och beskrivet från många trakter där barn farit mycket illa.

Rykten är emellertid inte bara en förvanskning av fakta. Framför allt har de ett budskap. De vill skapa en gemenskap byggd på kontrasten vi–de. Vad är det som ”vi” är överens om? I fallet med de apatiska flyktingbarnen är budskapet enkelt att tyda: ”vi” är befriade från medkännande och ansvar för dessa barn. De är inte alls så illa däran som det verkar. Men ”vi” i Sverige, som har en så generös flyktingpolitik, får inte vara dumsnälla. ”Vi” får inte låta dem lura oss. Varför skulle vi behöva ta hand om dem?

Nu fanns det emellertid tillräckligt många som såg igenom ryktena; som inte tänkte i dessa termer av ”vi och de” utan fortfarande kunde se att det gällde människor, barn som for mycket, mycket illa. Opinionstrycket på regeringen blev till slut så starkt att den tvingades till åtminstone en halv kompromiss. Några familjer undslapp utvisning.

Gellert Tamas visar i sin bok hur rykten bygger upp en falsk gemenskap. Men när lögnerna är avslöjade och vi tvingas se klart, kommer vi inte längre undan frågan ”Skall jag ta hand om min bror?”. Och nu har det blivit en rak, rå fråga om utsatta flyktingbarn som lever i misär mitt ibland oss andra. En fråga som vi som lever i Sverige nu får lov att leva med resten av våra liv.

Skall jag ta hand om min bror?, frågade Kain när han försökte döva sitt anklagande samvete inför Gud. För den som inte har slutat att lyssna på sitt samvete borde svaret vara självklart.