Nyevangelisering

”Kyrka, vart går du?” Så frågar många samtida. Nästan allt befinner sig i en snabb förändring. Redan för 40 år sedan fastslog Andra Vatikankonciliet: ”Mänskligheten genomlever idag ett nytt stadium i sin historia. Det kännetecknas av djupgående och snabba förändringar som undan för undan äger rum över hela jorden” (Pastoralkonstitutionen Gaudium et spes, 4). Denna förändring har undan för undan accelererat. Men till skillnad från den anda som rådde på 1960-talet rör det sig idag inte om utopiska förväntningar utan förändringen orsakar snarare osäkerhet och fruktan inför framtiden. Framtidsperspektiv saknas. Man kan inte undgå att konstatera att Europa blivit ett missionsområde. Framsynta biskopar och teologer konstaterade redan före och under andra världskriget att detta var fallet med Tyskland. Alfred Delp och Dietrich Bonhoeffer – båda blodsvittnen – yttrade sig så. I Frankrike talade man om France pays de mission. Kardinal E. C. Suhards profetiska herdabrev Essor ou déclin de l’Église (1947) uppväckte andarna och beredde vägen för Andra Vatikankonciliet.

I tider av kris och uppbrott krävs framför allt en vision. Enskilda, gemenskaper eller hela folk förmår överleva endast om de är burna av en vision och bär på en dröm. Detta gäller även kyrkan, men kyrkan behöver inte uppfinna någon ny vision. Den har hon redan fått i och med Jesu evangelium om gudsrikets ankomst (Mark 1:14 f.). Hoppet tillhör så att säga kyrkan från hennes förs¬ta stund; det är inskrivet i hennes hjärta. Vad som saknas är att man i vår tid knappast lyckats att översätta detta hopp till en konkret vision och sätta in det i ett konkret pastoralt perspektiv. Därtill anger de senaste påvarna klart detta som motto för dagens och morgondagens pastorala program, som de benämner nyevangelisering. Det betyder inget annat än att åter förkunna Jesu glada och befriande budskap. Detta program har av vissa, i synnerhet nya, grupper tagits emot entusiastiskt och av andra betraktats misstroget och stämplats som reaktionärt. De är rädda för att nyevangeliseringen skulle kunna visa sig vara en ny typ av indoktrinering. Därför ska vi fråga oss vad nyevangelisering egentligen betyder.

Evangelisering och nyevangelisering

’Evangelium’ och ’evangelisera’ är fundamentala begrepp i Bibeln. De återfinns redan hos Gamla Testamentets profeter; de är centrala både för Jesus och för Paulus. Jesus definierar själv sitt eget uppdrag kort och koncist som att evangelizare pauperibus ”att frambära ett glädjebud till de fattiga” (Luk 4:18). Markus sammanfattar hela budskapet i en enda mening: ”När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galiléen och förkunnade Guds budskap och sade: ’Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet’” (Mark. 1: 14 f.). Paulus kallar sig ”apostel, avdelad för att förkunna Guds evangelium” (Rom 1:1; 1 Kor 1:17).

Evangelium är inte någon bok; det är ett levande och verksamt ord som dessutom åstadkommer det som det säger. I evangeliet blir alltså Guds herravälde synligt i denna värld och historiskt verksamt och närvarande. Evangeliet är ett budskap om liv, om rättfärdighet, om frihet och om fred från Gud. Evangelisation är en genomträngande kraft som omformar och nygestaltar samtiden, förändrar framtiden och banar väg för Guds rike tvärs igenom svårigheter och förföljelser med liv, rättvisa, frihet och fred (shalom).

Evangeliet är inte systematiska trossatser och moraliska bud, än mindre politiska, inte heller ett kyrkopolitiskt program utan en person: Jesus Kristus, Guds slutgiltiga människoblivna ord. Evangeliet är Jesu Kristi evangelium. Det är inte bara innehållet som är Jesus Kristus; Jesus Kristus är genom den helige Ande också evangeliets promotor och primära subjekt. Målet är gemenskap och vänskap med Jesus Kristus, entusiasm och engagemang för hans verk, gudsriket.

Just detta var programmet för påven Johannes Paulus II:s dokument Novo millennio ineunte, (Början på det nya millenniet) (2001). Jag betraktar det som hans egentliga pastorala testamente. Där säger han att vi måste ”börja på nytt från Jesus Kristus”. Den nuvarande påvens bok Jesus från Nasaret uttrycker samma sak.

Redan tidigt blev evangeliet en bok; därmed gick – med några viktiga undantag – den ursprungliga levande och till liv väckande meningen med evangeliet förlorad. Först i och med de protestantiska väckelserörelserna blev den ursprungliga betydelsen av evangelisering respektive evangelisation åter levande. För väckelserörelserna handlade det om att åter väcka ”döda” kristna, alltså om det som vi idag kallar nyevan¬gelisering. På katolskt håll motsvarar det den ”folkmission” som förekom med jämna mellanrum i varje församling. Tyvärr har man övergett detta bruk i stor omfattning; men idag har vinden vänt. Senast har detta skett i stor skala i stadsmissionen i Lissabon, Paris, Wien och andra storstäder. Jag hoppas att exemplet blir skolbildande.

på katolskt område återfinner man officiellt begreppen ”evangelisera” och ”evangelisation” under Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum (DV) framhåller tydligt att evangelisering inte betyder indoktrinering, utan att det är ett andligt vittnesbörd i ord och gärning genom kyrkans hela liv (DV 7). Att evangelisera är först och främst biskoparnas uppdrag (Lumen gentium, Konstitutionen om kyrkan, LG 24); lekfolket ska med evangeliets ande genomtränga hela livsordningen (LG 35). I denna vittomfattande mening kan konciliet hävda: ”Kyrkan, som är stadd på pilgrimsvandring, är till själva sin natur missionerande” (Ad gentes, Dekret om missionsverksamheten, nr 2).

Denna sanning kan man inte upprepa tillräckligt ofta. Ty mission betyder uppbrott, gränsöverskridande och ett vidgande av horisonten. Därmed är mission motsatsen till självgodhet, självupptagenhet, till status quo-tänkande, motsatsen till den pastorala inställning som säger att det räcker med att hålla igång den vanliga pastorala verksamheten. Men business as usual räcker inte längre.

Det verkliga genombrottet för den restaurerade uppfattningen om evangelisering kom 1975 med påven Paulus VI:s apostoliska förmaning Evangelii nuntiandi Om evangeliets förkunnelse i dagens värld (EN). Detta dokument som riktar sig in i framtiden går så långt att det hävdar: ”Att förkunna evangelium är sannerligen kyrkans särskilda nåd och uppdrag, hennes djupaste identitet. Hon finns till för att evangelisera” (14). Det var ett startskott och härifrån utgick en lavin. Raskt tog man fasta på nyckelordet evangelisering i Latinamerika, i Afrika och på Filippinerna. Det fick sin plats i slutdokumentet från den latinamerikanska biskopskonferensens möte i Puebla som bär titeln ”Evangeliseringen i Latinamerika i samtid och i framtid” (1979) och det återfinns också i det senaste dokumentet från Aparecida (2007). Alltsedan Puebla hör evangeliseringen nära ihop med omsorgen om de fattiga och om de unga. I Tyskland däremot måste vi tyvärr konstatera att vi sedan länge blundat för Evangelii nuntiandi.

Påven Johannes Paulus II gjorde detta tema till ett stående inslag i många av sina budskap. Det mest utförliga exemplet är när han sammanför evangelisation med begreppet ’mission’ i missionsencyklikan Redemptoris missio – Om missionens ständiga aktualitet (1990). Encyklikan betonar hur komplext missionsbegreppet är idag. Missionen står inför en ny start och den relaterar inte längre bara till vissa geografiska regioner utan den berör nya sociala sammanhang, miljöer, kulturkretsar, i synnerhet massmedierna som fjärmat sig från kristendomen.

Påven urskiljer tre olika situationer. 1. Förstagångsmissionen när kristendomen inte alls är känd; 2. Den ordinarie själavården där kyrkan lever i församlingar med solida strukturer; 3. Den nya evangeliseringen i länder med en gammal kristen tradition, där stora grupper av döpta människor förlorat den levande tron och inte längre uppfattar sig som medlemmar i kyrkan utan har avlägsnat sig från Kristus och evangeliet (RM 33).

Under rubriken evangelisering handlar det alltså om kyrkans principiella sändning, om hennes identitet och existensberättigande. Evangelisering är alltså inget specialarrangemang för vissa geografiskt avgränsade områden; evangelisering är att tolka det apostoliska arvet för samtiden och att göra det verkligt för dagens männi¬skor. Med detta program för den nya evan¬gelisationen vill kyrkan tillföra sin eget mest autentiska verklighet, budskapet om Guds rike, som brutit in i världen, i och med Jesus Kristus, till dagens värld och till dagens förhållanden.

Ny evangelisering som svar på en ny situation

Idag talar vi inte bara om evangelisering utan om en ”ny evangelisering” eftersom detta nya begrepp hänvisar till att evangelisering idag måste försiggå i en ny situation. I många delar av Afrika och speciellt i Asien rör det sig om en primär evangelisering, alltså om att skapa utrymme för evangeliet för första gången i den omgivande kulturen. Det är annorlunda för oss här i Europa. Vi har en rik och månghundraårig kristen historia bakom oss. Man kan inte föreställa sig Europa utan aposteln Paulus missionsverksamhet, utan Petrus och Paulus martyrium i Rom, utan de stora påvarna Leo och Gregorius, utan män och kvinnor som Marinus, Benedictus och Scholastica, Metodius och Kyrillos, Bonifatius och Walburga, Ulrich, Adalbert, Ansgar, Birgitta av Sverige, Elisabeth av Ungern och Thüringen, inte utan Martin Luther och reformatorerna och många andra. Utan dem skulle det europeiska huset aldrig ha kunnat byggas.

Men Europas historia är inte bara en historia om helgonen utan också en historia om skuld. Europa har ofta förrått sitt arv: med korstågen, med religionskrigen då lutheraner och katoliker förde krig mot varandra så att Europa låg i ruiner, med de båda världskrigen som störtade hela världen i olycka, med 1900-talets totalitära system som föraktade både Gud och människor, nazismen och den sovjetiska kommunismen, och slutligen i Förintelsen, det statligt planerade och fullbordade mordet på sex miljoner judar mitt i Europa.

Sekulariseringen är en reaktion på denna skuldhistoria; den är en reaktion speciellt på religionskrigen. När Europa hade drivits till ruinens brant i dessa strider om tron, måste man för att kunna överleva förvisa religionen från det offentliga och förklara den som en privatsak. Man bortsåg från tron och grundade den offentliga freden på förnuftet som var gemensamt för alla. Det betydde att kyrkan förlorade i relevans; vida fält inom kulturen och vetenskapen och många olika områden alienerades från den kristna tron.

Naturligtvis måste man akta sig för att förenkla. Det är så lätt att tala om kyrkans marginalisering och om avkristningen, religionens borttynande och gudlösheten. Sekularisering betyder en differentieringsprocess under vilken de nämnda sekulära områdena emanciperats från den tidigare allt omfattande och allt normerande religionen och dess dominans och att de vunnit sin egen autonomi. Andra Vatikankonciliet erkände denna legitima autonomi (GS 36; 41; 56; 76). Deklarationen om religionsfriheten säger till och med på ett uppskattande sätt att människorna i vår tid blivit alltmer medvetna om den mänskliga personens värdighet (Dignitatis humanae, nr 1).

Vi kristna är inte kulturpessimister i princip. Vi finner ingen orsak till att bedöma den moderna utvecklingen ensidigt negativt. Kyrkan har visserligen förlorat yttre makt och direkt inflytande, men samtidigt som hon fått tillbaka sin yttre och inre frihet har hon vunnit i moralisk auktoritet. Liksom kyrkan bejakar allt sant, gott och vackert i andra religioner så kan hon också erkänna det goda i den nya tidens utveckling.

Vi får givetvis inte förfalla till den andra extremen och så att säga heligförklara det moderna. I sekulariseringsprocessen har den nya tiden med dess frukter gjort sig fri från sina kristna rötter och sin kristna stam. Som fallfrukt finns risken att ruttna och bli otjänlig. Det har i själva verket redan skett. Den individuella friheten har utvecklats till en individualism som inte längre räknar med några förpliktande värden och normer som gäller för alla. Sekulariseringen har ofta kapsejsat till en intolerant ideologi, till sekularism. Det förekommer åter en ny hårdnackad missionerande kyrkofientlig ateism och laicism, som också kommer fram politiskt, till exempel i det kategoriska avvisandet av att nämna Gud och Europas judisk-kristna rötter i det ursprungligen planerade författningsfördraget för Europeiska unionen.

Nu har man antagit en ”upplysningens dia¬lektik” (Th. W. Adorno); priset som vi fått betala för framsteget är uppenbart dramat om ”en humanism utan Gud” (H. de Lubac); priset blir att man tillsammans med den kristna tron också ifrågasätter upplysningens positiva ideal: det moderna står därmed inför risken att förgöra sig själv. Det autonoma förnuftet riskerar att bli ett rent instrumentellt förnuft som kan användas i det godas tjänst men som också kan missbrukas. Med den moderna teknikens hjälp kan man bygga både välutrustade sjukhus och atombomber. Man kan kultivera naturen eller utarma den och på så sätt förinta naturliga livsvärden. Förnuftet kan bli förnuftets hora (Martin Luther).

När allt kommer omkring berövas världen sin yttersta mening genom den radikala emancipationen. Det sammanbindande bandet saknas. Precis på så sätt har F. Nietzsche beskrivit följderna av Guds död: ”Vad åstadkom vi när vi kopplade loss denna jord från dess sol? I vilken riktning rör hon sig nu? Varthän är vi på väg? … Finns det fortfarande ett upp och ett ner? Irrar vi inte omkring i ett oändligt intet? Andas vi inte i ett lufttomt rum? Följer inte allt framgent natt på natt?”

Med en sådan värld tömd på mening kan inte människan förlika sig. Så utvecklades en sekulariseringens dialektik. Förväntningarna på religionen kom att dö ut; de hade inte besannats. Inte religionen utan sekulariseringstesen visade sig vara vidskepelse. Frågan efter mening och orientering, en explicit eller också implicit längtan och en fråga efter Gud har på nytt aktualiserats hos många människor. Även filosofer som inte hör hemma i någon religiös tradition, kommer, som J. Habermas gjort, att upptäcka att religionen erbjuder potentiella språk- och tolkningsmönster som förmår att tyda och benämna sådant som annars skulle förblivit utan språk och begrepp. Man talar om religionens återkomst, ja, om Guds återkomst. Gud har åter blivit salongsfäig.

Men man måste vara försiktig. Religionens återkomst är en motsägelsefull process. Den leder ingalunda utan vidare tillbaka till en kristen gudstro, och den fyller inte automatiskt de kyrkbänkar som står tomma. Ofta leder den till en vag, diffus, fritt flytande religiositet, till ett individualistiskt godtyckligt och synkretistiskt religiöst hemmabygge. Denna delvis kaotiska religiositet söker sig ibland till myter, ibland till spiritism och ockultism ja, så långt som till satanism; ibland till en ”religiöst formad ateism” (J. B. Metz). Man kan fråga sig om det verkligen är Gud som har kommit tillbaka. Handlar det inte snarare om gudarnas eller avgudarnas återkomst? Rör det sig kanske bara om en narcissistisk självförälskelse, som söker efter det gudomliga i oss snarare än efter Gud? Redan Nietzsche talade på sin tid om gudaskymning (Götterdämmerung).

Religiösa känslor kan kopplas ihop med de mest olika områden och leda till att man gudomliggör inomvärldsliga värden som stat, konst, idrott och mycket annat. Det kan gå så långt som till religiöst förklädd terrorism, och ett sämre sätt att använda sig av religionen än terrorism kan man knappast tänka sig. Det förekommer också att vissa frestas att legitimera en konservativ respektive neokonservativ civilreligion som sanktionerar det bestående och att de till och med rättfärdigar krig för att sprida sin sak.

Å ena sidan lever vi i en i hög grad sekulariserad och tekniskt högutvecklad värld som i stor utsträckning är inriktad på profit både personligt, samhälleligt och politiskt. Men å andra sidan präglas religiositeten av att vara fritids- och hobbybetonad, med känslomässiga diffusa drag. Förnuftets patologi motsvaras av en patologisk religiositet. Det har lett till en disharmoni mellan Gud och världen, mellan tro och tänkande, och att upplösa den disharmonin utgör en principiell utmaning som ligger både i religionens och i världens intresse.

Nyevangeliseringen konfronteras alltså med en komplex och oöverskådlig situation. Eftersom situationen är sådan finns det heller inte några snabba insatser som man kan fixa med ett par riktade kampanjer eller med några till leda anförda idéer om reformer som till exempel demokratisering i kyrkan, förändring av prästcelibatet och liknande. Det är för punktuellt tänkt. Vi står snarare inför en principiell, långfristig uppgift. Det berör själva Gudsfrågan och frågan om missionens verkliga uppdrag: att vända sig från avgudarna till den ende sanne Guden (1 Thess 1:9).

Redan kyrkofäderna visste att den andra omvändelsen var svårare än den första. Den första omvändelsen skedde – så sade de – genom dopets vatten, den andra genom ångerns tårar och bot. Detta gäller också i fråga om den nya, det vill säga den andra evan¬geliseringen. Med stor möda måste den åter avlägsna sårskorpor, förhårdnader och förstockelser och hela de sår som uppstått både i kyrkan och i den moderna världen. För kyrkan gäller det att övervinna en ensidig defensiv hållning mot världen, att göra sig fri ur den delvis självförvållade isoleringen, att förnya tron och glädjen över tron och att återerövra kraften i missionsivern. För den moderna världen handlar det om röja undan det som byggts upp av förbehåll, fördomar och fiendskap mot kristendomen. Medan den första missionen förutsätter den religiösa dimensionen och kan anknyta till den, måste den andra missionen ofta först försiktigt frilägga begravda religiösa frågor och göra dem medvetna.

Man får inte ge sig hän åt en illusion om att framtiden skulle föra med sig ett harmoniskt förhållande och en harmonisk syntes mellan kyrkan och världen, tron och kulturen. Så var det inte förr i världen heller och så kan det av princip heller aldrig bli. Fientliga krafter mot evangeliet kommer också i framtiden att göra sig gällande och energiskt bjuda motstånd mot evangeliet. Även den nya evangeliseringen står under korsets tecken och den kan inte försiggå utan konflikter.

Men lika fullt vill den nya evangeliseringen anvisa en ny väg för dem som har en god vilja, en utväg ur en hopplös situation och en väg som leder framåt. Den vill visa vägen till en ny humanism och till en ny civilisation där livet och kärleken styr. Utifrån detta helhetsperspektiv följer vissa pastorala prioriteringar.

Ni får inte förvänta er att jag här ska presentera något fullständigt pastoralt program. Jag kan bara lyfta fram några synpunkter som jag själv tycker är viktiga. Det jag vill säga är inte några skrivbordsprodukter; det bygger på erfarenheter från en mer än femtio år lång prästtjänst, därav tio år som biskop för ett stort stift, många resor i den så kallade tredje världen, där jag mött mycket elände och de tio sista åren i Rom inklusive många resor i hela världen, då jag inte som många menar varit en ekumenisk diplomat utan faktiskt varit präst i hela vida världen.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln fortsätter i Signum nr 1/2010.