Den syndiga kapitalismen enligt Michael Moore

När den oförtröttlige Michael Moore i sin senaste film, Capitalism – a love story, ger sig på den amerikanska kapitalismen är det lätt att raljera över hans tilltag. Glåporden har också haglat över regissören: ”vulgär”, ”propagandistisk”, ”slafsig”, och hans film har anklagats för att uttrycka ”naket demokratiförakt”.

Litet löjlig verkar han väl allt, Michael Moore, där han lufsar omkring i filmen och förgäves försöker ta sig in till bankcheferna, eller när han kör fram en pansarvagn för att återta skattebetalarnas pengar. Och är det inte en smula patetiskt att hojta i megafon till makthavare som ändå inte vill lyssna, eller att spärra av hela Wall Street som en brottsplats med polisens gulsvarta tejp?

Man kan tycka både det ena och det andra om Moores metoder. Man kan anklaga honom för att vara både svartvit och tendentiös i sin framställning. Men man kan inte förneka att han genomgående drivs av ett starkt rättspatos, vare sig han går till storms mot spridningen av vapen, som i Bowling for Columbine, mot Irakkriget, som i Fahrenheit 9/11, eller det amerikan ska sjukvårdssystemets kollaps som i Sicko.

i sin nya film är Moore nog som mest nyanserad när han tillsammans med sin far besöker den öde plats där General Motors fabrik en gång låg. Fadern tillbringade hela sitt arbetsliv där – många lyckliga år av framtidstro. Detta var den goda kapitalismens förlovade tid. Nu finns bara några skrothögar kvar, och faderns vemod är påtagligt. Det är inte bara fabriken som är borta, det är en stor del av den amerikanska drömmen som grusats.

Ibland är filmen också riktigt rolig. Som när Moore vill veta vad kyrkan har att säga i frågan om kapitalismen. Han söker upp prästen som vigde honom och hans fru. ”Kapitalism är synd”, säger denne utan att tveka. Det tycker Moore verkar litet hårt, så han söker i stället upp prästen som vigde hans syster och svåger. Men också han svarar i samma tongångar. Får de verkligen tycka så där, undrar Moore – och går till biskopen. Till sin häpnad finner han att även han svarar ungefär samma sak: kyrkan måste, liksom Kristus, stå på de fattigas sida.

Och att en nyfattigdom följt i finanskrisens spår i USA på ett helt annat sätt än i Sverige visar tydligt flera inslag om vräkningar av familjer som tidigare lurats att ta lån till ockerräntor, eller livförsäkringar som en rad storföretag tecknar på sina anställda (med den cyniska beteckningen ”död bonde”-försäkringar) för att sedan kassera in storkovan om de avlider.

En annan orsak till den kyrkliga skepsis som kommer till uttryck i filmen är sannolikt den oförblommerade penningdyrkan som skymtar där. Någon kallar till exempel Wall Street en ”helig plats” – den amerikans¬ka kapitalismens nationalhelgedom.

Kyrkans engagemang i finanskrisens spår är något som knappast uppmärksammats i Sverige. När ett företag sparkade alla anställda med ett par dagars varsel, utan avgångsvederlag och till på köpet utan att betala lön för den aktuella månaden, fick arbetarna nog och tog till en gammal hederlig sittstrejk. Inte nog med att det blev stora rubriker i medierna – biskopen kom också dit, firade mässan för de strejkande och uttryckte kyrkans stöd. Och företaget fick krypa till korset …

Moore är, som sagt, knappast subtil, och hans retorik något patentartad: Må den goda demokratin komma i den onda kapitalismens ställe. Så enkelt är det knappast. Men det hindrar inte att hans film, som det debattinlägg den är, kan vara sevärd.