Det sluttande planet och en flytande värdegrund

Västerlandets värdegrund var fram till modern tid baserad på den kristna läran. Dekalogen var inte bara grunden till lagstiftningen utan i lika hög grad basen för den värdegrund som utgjorde kärnan i alla västerländska kulturer. Vad har då hänt i och med att dekalogen upphört att vara en absolut värdegrund?

Den tyske filosofen Peter Sloterdijk påpekar i en tv-intervju att man under förra århundradet inverterade det femte budet till ”du skall döda”. Det vill säga ingen gång under historien har så många människor dödat så många medmänniskor som under 1900-talet. Under det innevarande århundradet inverteras också andra bud: sjätte budet inverteras i den florerande sexualismen. Sjunde budet inverteras i dagens ekonomiska utsvävningar då den framgångsrike utan betänkligheter stjäl från de mindre framgångsrika. Åttonde budet inverteras när dagens nationella ledare kommer överens om att ljuga för att på det sättet dämpa den ekonomiska krisen. Nionde och tionde budet inverteras när man bekräftar alla former av begärelser. Begärelser har kommit att uppfattas som en god och nyttig motor i det materialistiska samhället. Sloterdijk menar att det som nu sker på den ekonomiska arenan egentligen inte är uttryck för egoism utan för anpassning till ett system: Ju bättre anpassad till det rådande systemet desto större framgång eller, med andra ord, ett exempel på kulturadaptation, det vill säga adaptation till den för tillfället rådande värdegrunden.

Diskussionen om i vilken utsträckning grunden för det moraliska samvetet, förutom från dekalogen, också härrör från en i varje människa nedlagd naturlig lag, ligger utanför ramen för denna framställning. Ingen gång har väl onda handlingar varit föremål för så omfattande diskussion av så många och i så stor omfattning som under just 1900-talet, men även detta faktum ligger utanför denna kontext.

När Sloterdijk talar om anpassning, det vill säga adaptation till en förändrad västerländsk kultur, kan detta inte annat än uppfattas som värdenas stegvisa förskjutning i en bestämd riktning utefter ett slutande plan.

Att människan har en tendens att anpassa sig till den för tillfället rådande situationen torde ytterst få vara villiga att förneka. Men trots det finns det ett antal filosofer och etiker som på allvar förnekar förekomsten av ett sluttande plan som begrepp. Ett exempel på sådant förnekande kunde vi nyligen läsa i Läkartidningen (2009;106(12):832–3) där professorn i medicinsk etik Niels Lynöe ifrågasätter det sluttande planet som användbart argument i den etiska debatten. Låt oss därför till att börja med klargöra vad som kan åsyftas när man i argumentationen hänvisar till det sluttande planet.

Det sluttande planet

Argumentet kan uppfattas på olika sätt: Ett från retoriken hämtat diskussionssätt består däri att en person avråder en annan från att fullfölja en viss handling genom att göra gällande att denna handling för ut på ett sluttande plan vilket bit för bit leder till negativa konsekvenser.

Enligt ett annat synsätt anses argumentet innebära att en till synes mindre väsentlig händelse genom logiskt på varandra följande förlopp av liknande till synes mindre väsentliga händelser, så småningom visar sig resultera i en märkbar förändring av en specifik norm och därtill relaterade värden.

I anglosaxisk litteratur används ofta metaforen camel’s nose (har en kamel väl fått in sin nos i ett tält kommer resten av kamelen att följa efter). Denna metafor är problematisk eftersom den antyder att det sluttande planet skulle vara en enkel och förutsägbar kontinuerlig process, vilken i så fall kan beskrivas med följande logiska argument:

Om A inträffar, så kommer genom en serie gradvisa steg via B, C, D,…, också G att inträffa. Men G kan inte tillåtas inträffa. Således kan inte heller A tillåtas inträffa.

För att detta argument skall vara giltigt måste varje ingående premiss visas vara korrekt, det vill säga att A leder till B; att B leder till C och att serien slutligen leder till G samt att G har sådana egenskaper att G till varje pris måste förhindras. Visserligen kan vi, baserat på en bestämd ideologi, säga att ”G inte kan tillåtas inträffa” men att de olika skeendena i den beskrivna serien A–G kommer att äga rum kan aldrig vetenskapligt eller logiskt förutsägas. Det är mot denna bakgrund som det sluttande planet som argument, framför allt hos utilitaristiskt influerade filosofer, förkastas som ett uttryck för ologiskt tänkande.

Trots att det sluttande planet ur en teoretisk synvinkel kan påstås vara ologiskt kan det dock visas att sådana förlopp faktiskt förekommer. Låt oss som exempel retrospektivt studera förändringen i synen på abort.

Beträffande generella aborter har utvecklingen gått från att ha varit en kriminell handling till att bli accepterad som en nödlösning (A); till att på medicinska grunder bli generellt accepterad (B); till att bli accepterad som ett rimligt alternativ efter till exempel våldtäkt (C); för att längre fram bli ett fritt val för varje gravid kvinna (D); till att nyligen ha kommit att betraktas som en mänsklig rättighet (E); till att idag vara ett instrument för till exempel könsselektiv familjeplanering (F).

När det i vår tid är svårt att acceptera och bejaka en oplanerad graviditet uppstår ett behov av abort. Denna lösning accepteras trots vetskapen om att abort innebär att ett ofött människoliv släcks. I detta skede tillgrips förnekelse som en metod att uthärda denna vetskap, det vill säga man förnekar att det är en ofödd människa som aborteras. Förnekelsen underlättas av att den är kulturellt förankrad. Ett synsätt som bidrar till denna typ av kulturell förankring är att den aktuella handlingen anses leda till vinster: Om man betraktar fostret som något annat än en människa, kan man hävda att det aborterade fostret enbart är ett biologiskt material som utan invändning kan användas för till exempel forskning. Ett ofta förekommande spekulativt argument är dessutom att barnet om det tillåts att födas, inte skulle bli älskat och därför bör besparas ett sådant öde.

Beträffande den selektiva aborten kan man säga att utvecklingen gått från att ha varit en kriminell handling till att bli accepterad som en nödlösning (A); till att på medicinska grunder vara generellt accepterad (B); till att bli accepterad för att välja bort ett oönskat foster till följd av till exempel våldtäkt (C); till att bli en lagstadgad (1938 års abortlag) indikation på eugeniska grunder (D), till att bli accepterad som ett sätt att välja bort oönskade foster med till exempel Downs syndrom (E), till att idag vara på väg att bli accepterad som ett sätt att välja bort foster som bär på sådana anlag som möjligen kan leda till en viss sjukdom (F).

Om utvecklingen kan förlöpa från A till F i de båda alternativen ovan frågar man sig varför inte denna utveckling skulle kunna fortsätta till att så småningom bli ett instrument för formell eugenik, det vill säga ett sätt att förbättra den svenska befolkningens kroppsliga och själsliga standard genom att hindra ”mindre lämpade, defekta individer” från att få födas. När det nu tagits fram metoder för att påvisa anlag för psykisk sjukdom hos foster, är också metoder för att påvisa anlag för diverse somatiska sjukdomar en naturlig följd (G). Att begreppet ”eugenisk” enligt SOU 1974:25 skall ersättas med ”genetisk” måste ses som en ansträngning att underlätta för allmänheten att anpassa sig till ett fenomen vars benämning fläckats av historien.

Ett nästa steg på det här beskrivna sluttande planet låter sig anas: Nobelpristagaren i fysiologi och medicin 1960 Macfarlane Burnet framhöll, i sin bok The Endurance of Life redan 1978, åsikten att vi måste se till att alla barn faller inom de accepterade gränserna för det normala. Han ryggade inte för konsekvensen av sin åsikt, det vill säga att man i så fall måste döda barnet så snart man säkert har konstaterat att det inte är tillräckligt välrustat för att uppfylla de krav det utilitaristiskt formade samhället ställer. Utilitaristen Peter Singer har också framfört liknande förslag.

Jag anser att dessa exempel pekar på förlopp som uppenbarligen rör sig utefter ett sluttande plan.

Historisk evidens

Låt oss nu återgå till det sluttande planet som en möjlig modell för att förutsäga en framtida utveckling. Strikt objektivt kan vi inte förutse något enda skeende i framtiden. Däremot kan man göra rimliga uttalanden om sannolikheten för att vissa skeenden skulle kunna förekomma i en framtid. Sådana sannolikhetsbaserade antaganden bygger praktiskt taget alltid på historisk erfarenhet. Som exempel på en sådan kan det svenska steriliseringsprogrammet tjäna.

Rashygien som idé formulerades och uttryckets i mitten av 1800-talet av den franske diplomaten Joseph-Arthur Gobineau. Han hävdade att bakom en högtstående kultur står en ren ras medan rasblandning leder till kulturens degeneration. Den bok i vilken han framförde dessa tankar publicerades 1855. I England utvecklade antropologen Francis Galton sina tankar om eugenik i en bok som kom ut 1883. Under den här perioden var gränsdragningen mellan rashygien och arvshygien inom rasen relativt otydlig. Nästa avgörande bidrag till eugeniken kom ifrån Tyskland i och med att professorerna i juridik respektive medicin, Karl Binding och Alfred Hoche, gav ut boken Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens. Ihr Maß und ihre Form (1920). I denna bok framförs tanken att så kallat livsovärdigt mänskligt liv borde förintas genom någon form av ”nådadöd”. Inte bara i Tyskland utan också i vårt land ställdes vid denna tid frågan om ”hur mycket ’idioterna’ skulle få kosta?”

I Sverige hade redan 1910 världens första rasbiologiska sällskap grundats. När sedan ett rasbiologiskt institut inrättades i Uppsala 1921 var också det ett av de första i världen. Detta visar att ras- och arvshygien som forskningsområde var väl etablerat och accepterat i Sverige vid denna tid. När den socialdemokratiske riksdagsmannen och läkaren Alfred Petrén 1922 lade en motion i riksdagen om tvångssterilisering av utvecklingsstörda med hänvisning till ”de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplanta sig” var detta i linje med tidens anda. I samband med att ett lagförslag om tvångssterilisering av utvecklingsstörda, epileptiker och psykiskt sjuka, som lagts fram redan under Weimarrepubliken aktualiserades av Hitler 1933, fick en svensk utredare i uppdrag att på ort och ställe studera det praktiska genomförandet. Den inhämtade kunskapen kom väl till pass efter det att Sveriges riksdag den 5 maj 1934 enhälligt antagit den första steriliseringslagen. Den 5 december samma år kom Gunnar och Alva Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan ut. I denna beskrevs sterilisering som en tillämpbar socialpolitisk och arvshygienisk metod. De båda socialdemokratiska chefsideologerna menade att det fanns ett skikt av människor som inte uppfyllde industrisamhällets krav och att sådana ”höggradigt livsodugliga individer” måste steriliseras. Det är sannolikt att denna bok bidrog till den skärpning som 1941 års steriliseringslag innebar. Fram till det att lagen avskaffandes 1974 utsattes över 60 000 personer för sterilisering, i huvudsak på eugenisk indikation.

Att förneka att det svenska steriliseringsprogrammet byggde på en rad händelser, som var och en accepterades som rimliga av sin samtid, men som i slutändan ledde till ett moraliskt oacceptabelt agerande är i det närmaste omöjligt.

Det som gör att de olika stegen i en utvecklingsprocess som denna kan passera i stort sett obemärkt beror på fenomenet adaptation. Inte bara som individ utan också som kultur adapterar vi till den för tillfället rådande värdegrunden.

Adaptation

När vi klär oss på morgonen känner vi klädernas tryck mot huden under några få sekunder. Sedan är vi inte längre medvetna om att kläderna fortfarande trycker mot huden. Om däremot en fluga sätter sig på den bara armen blir vi omedelbart medvetna om detta. Skulle flugan sitta absolut stilla en längre tid skulle vi efter en stund inte märka den längre, det vill säga känselkropparna i huden har då adapterat till flugans närvaro. När den flyger hör vi ljudet och eftersom detta inte är monotont utan varierar hör vi det hela tiden. När flugan sätter sig blir det tyst och vi noterar tystnaden. Men efter en stunds tystnad har vi adapterat till tystnaden. Men när den åter flyger noterar vi ljudet. Också synen är föremål för adaptation. Den som för första gången bär glasögon kan se omgivningen på ett nytt sätt, så kan till exempel avståndsbedömningen temporärt förändras. Men redan efter några timmar har en normalisering inträffat. För att studera adaptation lät den amerikanske psykologen George Stratton (1897) och senare hans australiensiske kollega Ivo Kohler (1964) försökspersoner bära glasögon som förvrängde synen så att uppåt blev neråt och vänster blev höger och vice versa. Efter några dagar hade försökspersonerna adapterat till den förvrängda synen så att de kunde fungera någorlunda normalt. När sedan glasögonen togs bort behövde försökspersonerna flera dagar för att adaptera till den normala synen. När vi stiger ner i det heta vattnet i badkaret känns det plågsamt varmt. Men efter bara någon minut upplevs temperaturen i samma vatten som angenämt. Adaptation är en egenskap hos mänskliga sinnesorgan och därför en del av vår dagliga erfarenhet.

Adaptation till förändring

Men vad har adaptation med fenomenet det sluttande planet att göra? Svaret är uppenbart: Adaptation innebär att vi hinner adaptera till en förändring innan nästa förändring inträffar. Om en serie förändringar inträffar och tidsintervallet mellan varje förändring är tillräckligt stort för att vi skall adaptera till förändringen och förändringarna förlöper i någorlunda samma riktning uppfyller de kravet som ovan ställts på ett sluttande plan, det vill säga ”att en till synes mindre väsentlig händelse genom logiskt på varandra följande förlopp av liknande till synes mindre väsentliga händelser så småningom orsakar ett märkbart inflytande på en specifik norm och relaterade värden”.

Låt oss nu se hur det sluttande planet förhåller sig till den ständiga förskjutning av fundamentala värden som skett under de senaste hundra åren.

Värdegrunden inte längre orubblig

I en antologi utgiven av UNESCO 2004 (Où vont les valeurs? ) påpekar den franske filosofen och sociologen Edgar Morin att fram till 1900-talets början ansågs värden som givna, deras innebörd som allmänt kända och lydnaden gentemot dem som självklar. Idag anses inte längre imperativen härstamma från Gud, samhället eller staten utan i¬stället utgå från individen själv. Även om det är nu i modern tid som vi tydligt ser förändringen, så har denna föregåtts av en lång process. Enligt den italienske filosofen Gianni Vattimo, i samma antologi, kan man urskilja några viktiga stationer på den väg som det europeiska samhället vandrat fram till dagens sekularisering. Den medeltida rivaliteten mellan påven och kejsar/kungadömet bildar inledningen och den protestantiska reformationen tillsammans med upplysningstiden utgjorde fortsättningen. Han anser att upplösningen av så väl gemensamma traditioner som tron på gemensamma värden har utvecklats till ett massornas fenomen. Den moderna industrialiserade värld vi lever i idag domineras av konsumtion inte bara av varor utan i minst lika hög grad av information. Dessutom hävdar den franske filosofen och sociologen Jean Baudrillard i samma antologi att också värden som till exempel människovärdet cirkulerar i den globaliserade världen på samma sätt som råolja och kapital.

den utveckling som Vattimo beskriver var ett praktiskt taget omärkligt förlopp av logiskt på varandra följande händelser som så småningom orsakade sekulariseringen och värdenas upplösning, det vill säga ett exempel på ett förlopp utefter ett sluttande plan.

Värden på glid utefter det sluttande planet

I en antologi med namnet Liv och död. Livsuppehållande behandling från början till slut pekar professorn i medicin vid Karolinska Institutet, Johan Frostegård, på det faktum att stora delar av läkarkåren i Nazityskland påfallande lätt anammade den förvridna etik som rådde inom det nazistiska partiet. Han pekar också på en likartad förskjutning av etiska principer som skedde i Sverige i och med utvecklingen av steriliseringsprogrammet. Den förskjutning i principerna för den medicinska etiken som skedde i Tyskland kunde uppenbarligen också ske i Sverige – om än i mindre skala. I båda länderna kom tvångssterilisering och andra ras- och arvshygieniska åtgärder att betraktas som ett ytterst värdefullt agerande till hela folkets bästa. Vi har här exempel på det som den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt beskrivit som ondskans banalitet: en ond handling blir banal i och med att den får en generell acceptans.

Hur är det idag 75 år senare? Har medvetenheten om de etiska principer som skall styra förhållandet till de svaga i samhället blivit djupare förankrade? En stor del av dagens människor är så upptagen av den objektiva vetenskapens framsteg att mer subjektiva begrepp som etik definitivt hamnar i skuggan. Dessutom – eller snarare just därför – får den utilitaristiska filosofin en allt starkare ställning inte bara bland moralfilosofer och etiker utan också bland allmänheten: Det systematiska utrotandet av sådana foster (till exempel med Downs syndrom) som anses ekonomiskt betungande för samhället talar för en ökad fokusering av samhällsekonomiska faktorer och ett avtagande intresse – ibland också förakt – för de svaga, oavsett om det rör sig om sjuka, gamla, avvikande eller ofödda människor. Därmed är förutsättningarna för ett omärkligt glidande utefter ett sluttande plan idag lika stora som då ett sådant förlopp ledde till lagen om tvångssterilisering 1934. När vi ser hur den genetiskt influerade medicinska forskningen arbetar för att den selektiva abortverksamheten skall utvidgas till att omfatta inte bara foster med Downs syndrom utan också foster med anlag för psykiska sjukdomar inser vi hur långt vi glidit utefter ett nytt sluttande plan som också denna gång drivits av eugeniska och samhällsekonomiska optimeringskrav.