Att föda åt en annan – erfarenheter från fransk surrogatmödradebatt

Ett barnlöst par kan be en kvinna, som ställer sig till förfogande för detta, att i sig få implanterat ett embryo som framställts i provrör från deras könsceller. De kommer överens med kvinnan om att hon ska lämna barnet när det väl är fött så att de kan bli barnets officiella föräldrar. För närvarande är detta inte lagligt i Frankrike.

När en översyn av de bioetiska lagarna nu tillkännages i Frankrike är det angeläget att diskutera frågan om ”ersättningshavandeskap”, det som också kallas ”graviditet genom en annan” eller ”surrogatmödrar”. Solidaritet med barnlösa par som lider gör att vågen vid det första påseendet väger över till förmån för en legalisering, men man måste dock fördjupa analysen och begrunda följderna. Dessa gäller inte endast de inblandade kvinnorna och de barn som man hjälper till världen genom att ge dem en mor i stället för en annan. Hela deras omgivning påverkas och dessutom hela samhällsbygget, när vi på detta sätt skakar om dess grundvalar, i första hand incestförbudet och respekten för den andre som subjekt.

Ett vanligt argument hämtas från några tidiga historier i Bibeln, även om det inte finns några surrogatmödrar där. Men när Abraham inte kan få barn med Sara, som länge varit ofruktsam, då blir det hennes tjänstekvinna Hagar som får uppgiften att ge patriarken en ättling (1 Mos 16). När Abraham sedan jagar iväg Hagar, så ger hon sig iväg tillsammans med sin son Ismael. Hon lämnar honom inte till Sara utan Hagar förblir hans mor.

Två generationer senare är det på samma sätt för Rakel. När hon inte kan ge barn åt Jakob så får hennes tjänstekvinna Bilha göra det i stället. Så småningom blir Rakel havande och föder Josef och Benjamin, men hon blir inte mor till Bilhas barn.

Vad gäller Mose så överger hans mor honom för att rädda honom undan den dödsdom som Farao har utfärdat mot alla hebreiska gossebarn. Bibeln berättar att hans mor inte kunde dölja honom efter tre månader, och hur hon då skickar ut honom på floden, i en korg tätad med beck, och låter hans storasyster Mirjam vaka över honom. Faraos dotter, som kommit för att bada, upptäcker barnet och adopterar honom. På Mirjams råd anförtror hon pojken till hans mor för att denna ska ta hand om honom. När han har vuxit till sig återvänder han till sin adoptivmor, som ger honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon (2 Mos 2:1–10). Namnet har egyptiskt ursprung och betyder ”son till”. Senare kommer han att göra uppror mot sitt adoptivfolk när han ser hur dessa behandlar hans ursprungsfolk illa. Han vänder sig också mot hebréerna på väg in i öknen; han är under inflytande av en dubbel lojalitet mot sina två mödrar och de två folk de representerar. Man kan läsa i Bibeln att Mose led av stamning. Och på hebreiska kan stamma betyda ”oomskuren på tungan”, alltså en person som inte har fått ett tydligt identifierande märke i sitt sätt att tala, och som därför står inför ett omöjligt val.

Detta är alla adopterades tillstånd: omedvetet är ens ursprung förbundet med ett sår som inte läker, ett spår från en grundläggande skada som kommer från att bli tidigt övergiven. Detta tar sig uttryck i dessa personers psykiska funktionssätt, man skulle kunna kalla det ”Mose-komplexet”, vilket innebär en speciell form av ömtålighet som märks under hela deras liv. Särskilt kan det bli påtagligt när denna ursprungliga separation aktualiseras och förstärks av känslor och tecken.

Att få recept på att överge barnet

Det är med vetenskapligt stöd, framfört av läkare, som man förbereder genomförandet av ”graviditet genom en annan”, i ett läge när det politiska spelet ännu inte är avgjort. Men vad gör man därmed med barnen? Frågan ”Vem liknar han?” har inte bara med genetiken att göra, ty allt som har med kroppen att göra har också en symbolisk efterklang. Den bildmässiga likheten, den som är som likheten av en spegelbild, fungerar bara tillsammans med det som den förbinds med. När bilden aktualiseras kommer allt det andra också tillbaka på ett eller annat sätt. Det är inget moraliskt omdöme att konstatera detta: det finns inte en mänsklig varelse utan det omedvetna, denna instans i psyket som plågar oss utan uppehåll, så som psykoanalytikerna kan vittna om. Därför måste vi ställa alla möjliga frågor, och särskilt när det gäller genetiken måste vi fråga om incestuösa band är en fråga bara för etiken eller om det kanske faktiskt också gäller vårt samhälles grundval och struktur. Om det är så, vilken förbindelse med sina föräldrar skyddar dessa barn, som kan vara ”bror och syster från samma livmoder” från det oidipala brottet? Vilken hemlighet gör dem blinda? Anonymiteten, antingen den med ”moder okänd” eller att man avtalar om ett hemlighållande, leder den inte möjligen till en förödande avstängning?

Att först ordinera en provrörsbefruktning och sedan en ”graviditet genom en annan” innebär att man föreskriver att barnet ska överges, vilket försätter läkarna i en paradoxal situation: de anordnar att ett barn ska överges av den som föder det. Ändå känner man sedan länge till de skadliga konsekvenserna av att skilja mor och barn åt. Man har inrättat känguru-avdelningar på sjukhusen för att låta mödrar och spädbarn vara tillsammans under sjukhusvistelsen, hud mot hud, så att både barn och moder läggs in på sjukhuset. De lägger det nyfödda barnet på moderns mage direkt efter födseln, eller på moderns bröst vid kejsarsnitt, så att relationen inte blir avbruten. Är barnläkare och barnmorskor ute i ogjort väder när de lägger ner sådan energi på att upprätthålla denna kroppsliga och själsliga kontakt, som man vet har en sådan betydelse för barnets framtid? Man har sett i vilken grad dessa metoder förbättrar överlevnadschansen för de för tidigt födda och främjar amningen. Hur kan man då samtidigt föreskriva att barnet ska överges? Den genetiske föräldern är vid födseln en främling ur barnets synvinkel, vare sig hon vill det eller inte. Vare sig föräldern har givit sina könsceller eller inte, så är det inte henne som babyn känner igen.

För de barn som direkt efter födseln skiljs från den som har burit dem blir födseln ett radikalt brott med det som de känner till. Deras upplevelser efter födseln innebär ett totalt brott med det som de har upplevt i sin mors mage: hennes röst, ljuden från hennes kropp, kanske också faderns röst om han har talat nära magen när han har varit närvarande under havandeskapet, familjeatmosfären, allt det som låter en nyfödd orientera sig under de första ögonblicken av sitt liv och som utgör grunden för hans eller hennes grundläggande narcissism. När man ”föds av en annan” så blir den enda förbindelsen mellan före och efter födelsen de ord om ens historia som ska ge mening åt det liv som blir en förelagt. Även om det är viktigt för ett barn att få sin historia återgiven så får man inte bortse från att orden är betydelseskapande: man kan inte förutspå den effekt den sanna historien om ursprunget kommer att ha på det enskilda barnet. Dessutom ska historien om en ”födelse av en annan” både ta plats i de berörda familjernas historia, men den ska också ta plats i en större historia, den om samhället.

Rönen inom forskningen kring barnets kompetens vid födseln och om hur det nyfödda barnets psyke utvecklas visar allt tydligare hur skadligt det är att skilja det nyfödda barnet från modern och på så sätt beröva det dess första hållpunkter i världen. På så sätt försätter man barnet i ett verkligt kaos. Sådana brott kan vara ödeläggande för ens fortsatta liv. Låt oss hålla i minnet att barnets glömska inte innebär att erfarenheterna suddas bort utan att de förträngs, av nödvändighet för vars och ens psykiska utveckling. När man verbaliserar barnets historia för det självt så bör denna faktiskt inte vara något annat än en bekräftelse av det barnet redan mer eller mindre medvetet vet. Avskiljandet, om det ska vara en livgivande och inte förgörande händelse, bör levas utifrån en aktiv subjektiv position, där ens drift kan uttryckas i ”jag avskiljer mig”. För att göra detta möjligt kan man vidta vissa åtgärder som underlättar att saknaden kan symboliseras. Sådana åtgärder avser att bevara personens möjlighet att reflektera över det som händer honom eller henne och att åtrå avskiljandet. Barnet är en språkvarelse; det är bara om man aldrig glömmer det som man kan sträva efter ett mänskligt mottagande. Smärtorna från födelsen, som präglas in i det omedvetna, är inte alltid möjliga att tolka när de tar sitt uttryck i depression, ångest, olika sorters somatisering, i känslor av otrygghet eller i längtan att begå självmord. De återaktualiseras ofta i tonåren, för den perioden är en ny födelse, en födelse in i vuxenvärlden. Genom en del av tonåringarnas problem kan man tycka sig se en annan separation, utan att de är medvetna om det. Varje separation hänvisar tillbaka till en tidigare sorg och till tidigare separation vars sår har läkt dåligt.

Om ett barn behandlas på detta vis vid en ”födelse av en annan”, kan det känna sig förvandlat till objekt, till att bli ett ”läkemedel mot sterilitet” med uppgiften inte bara att reparera en mängd narcissistiska sår hos sina föräldrar som kompensation, såsom adoptivmodern som sörjer födandet, eller den sorgliga historien om sterilitet som har föregått adoptionen. Men det ska ju också bära på föräldrarnas projektioner som kommer ur varje familjs historia.

På det biologiska planet bör man för övrigt ta i beaktande två studier: Dels den som visar att det är moderns serotonin som är avgörande för morfogenesen av embryots hjärna, eftersom embryot inte själv utsöndrar serotonin, som är nödvändigt för utvecklingen av neuroner. Alltså beror utvecklingen av barnets hjärna på kvinnan som bär det. Dels en annan studie visar att fosterceller finns kvar i kvinnans blod i åtminstone 27 år efter födseln. Varje havandeskap lämnar ett genetiskt arv från barnet hon har fött i kvinnans kropp. Dessa fakta, bland andra, visar att det är ett misstag att ta kvinnan bara för en påse för havandeskapet.

Just i våra dagar när all forskning visar på betydelsen av epigenetiken, alltså att miljön är betydelsefull för genetiken, så bör man akta sig för att förringa dessa effekter: livet före födelsen har konsekvenser, både för barnets kropp och dess psyke, och vill man förneka det riskerar man att barnet blir omedvetet påverkat av detta och antagligen också kommande generationer.

Kliniken som separerar

Vad är ett foster som växer i magen på en kvinna som vet att hon inte ska uppfostra barnet? Det finns kliniska erfarenheter och redskap för att utforska dessa erfarenheter hos specialister på de sensoriella systemen hos foster och spädbarn, hos psykoanalytiker som verkar bland nyfödda och adopterade, och hos en del barnläkare. I Frankrike kan man ta sig förbi förbudet mot ”födelse av en annan” genom 1) att barnet föds av en kvinna som inte uppger sin identitet och som vill adoptera bort barnet, 2) att barnet har tillkommit genom provrörsbefruktning i utlandet med könsceller från sina genetiska föräldrar och 3) att fadern erkänner barnet som sitt. Den franska lagstiftningen anser att den kvinna som föder barnet är barnets mor. För närvarande kan där¬emot den genetiska modern bli, och förbli, barnets adoptivmor.

Låt oss nu vända oss till ett konkret exempel. Vid första mötet mellan fru X och psykoanalytikern, som hon accepterar att träffa, tar man upp frågan om tystnadsplikt. Då kan hon också berätta en del av sin historia, vilket hon inte hade gjort tidigare. Denna kvinna brukar besöka olika internetforum som diskuterar förhållandet föräldrar–barn. Och där läste hon om ett barnlöst par, vars sorg hon tog till sig genom det som de skrev, och via nätet satte hon sig i förbindelse med dem. De hade kommit till en bestämd uppfattning: efter att ha gått igenom en lång och besvärlig barnlöshetsutredning tänkte de nu att de blev förvägrade att bli adoptivföräldrar på grund av de många resor som deras yrken krävde av dem. Därför skulle de aldrig, som hon, få känna föräldraskapets glädje. Det växte fram en vänskap mellan dem, en medkännande vänskap som ledde fram till en provrörsbefruktning i utlandet. Hon skulle inte informera sina barn. På parets begäran träffade hon en advokat, och en psykolog som hade i uppgift att försäkra sig om att hon var balanserad och att hon inte skulle ändra uppfattning efter födseln, etc. ”De gjorde allt som man ska”, sade hon.

Hon födde med kejsarsnitt, i sin mans närvaro, på grund av att framfödandet avstannade. Kejsarsnittet blev problematiskt för förlossningsläkarna som inte ville genomföra det om kvinnan ville vara anonym. Som om anonymiteten medförde att kroppen också skulle förbli utan spår av händelsen! Den havande kvinnan lyckades inte föda fram, barnet kom inte ner, man blev tvungen att ta ut det. Att skiljas från barnet blev alltför svårt.

Vid det första samtalet efter barnets födelse försäkrade hon att hon inte tagit emot några pengar, förutom en ersättning för kostnader hon haft under havandeskapet och förlossningen, ty ”det har inget pris”, sade hon. Men längre fram berättade hon att när hon blev sängliggande, i sjätte månaden, för att hon plågades av sammandragningar, då bad hon om ytterligare ersättning för att täcka kostnader för barnvakt som hon blev tvungen till på grund av sitt tillstånd. Men paret vägrade att ge henne pengar. Då kände hon sig övergiven, också av sin man. ”Jag frågade mig om alla tog mig för en påse. Då mådde jag dåligt.”

Hon har en biografi full av smärta, hon har blivit illa behandlad genom våld och alkohol. I hennes historia finns alla de traumatiserade faktorer som leder fram till ett omedvetet upprepande av ett scenario som spelar upp tidigare övergivande. Detta är vanligt bland kvinnor som föder anonymt, liksom bland dem som kandiderat att ”föda åt någon annan”. Här föreligger ofta ett medvetet eller omedvetet men oundvikligt upprepande av trauman. Men ska de därför uppmuntras? Denna fråga måste ställas. När hon kom till BB deklarerade hon att hon ville amma barnet och hon lade barnet till bröstet så fort som möjligt. De genetiska föräldrarna behandlade henne utan omtanke och lade raskt beslag på barnet i strid mot de tidigare överenskommelserna.

Vid det första samtalet, med barnet i en barnsäng nära hennes säng, talade hon om barnet med distans, som om en främling, utan att tilltala honom och utan att nämna honom vid namn; hon talade om ”barnet”. Hon berättar sin historia i hans närvaro och när hon berättar hur hon och hennes man har slingrat sig från sina barns frågor kring mammas mage, då sätter barnet i halsen, antagligen av sitt eget slem. Analytikern skyndar sig att räta upp barnet. Men patienten reagerar snabbare och tar barnet fort ur dess säng. När barnet har lugnat ner sig och återtagit normal färg lägger hon det till bröstet och börjar prata med det, smeka det och ger sig själv en beskyddande roll som hon dittills hade förvägrat sig själv. Det hela verkade som om kvinnan till slut gav efter för frestelsen att vara detta barns mor, som en reaktion på barnets symtom, som kunde uppfattas som en begäran om att bli erkänd. Därefter försämrades hennes tillstånd, hon kunde inte längre skydda sig genom att förneka förbindelsen med barnet.

Barnets genetiska far promenerade triumferande runt i sjukhusets korridorer med barnet i sina armar. Den genetiska modern visade sig inte officiellt; hon låtsades vara barnvakt när hon kom till barnkammaren med en vällingflaska. Vid detta tillfälle hade hon ingen plats i barnets härstamning.

Under ett samtal med fru X och hennes man kom pappan in i rummet för att hämta rena kläder. Han blev då tillfrågad om han var villig att träffa analytikern, vilket kunde vara i barnets intresse. Han vägrade energiskt, snarast aggressivt, med argumentet att allt går mycket bra och att detta är det lyckligaste ögonblicket i hans liv. Han har inte behov av hjälp från någon och har inget att tillägga. Allt detta säger han inför paret X, som är stumma och förkrossade.

Fru X blir allt mer förtvivlad, både hon och mannen grät mest hela tiden. Hon sade att också mannen fäste sig vid barnet och att situationen blev outhärdlig för dem.

Hon bestämde sig för att lämna sjukhuset på fjärde dagen efter kejsarsnittet för att så fort som möjligt ta hand om sina andra barn som var kvar hemma, 50 mil från sjukhuset. De följande dagarna ringde hon flera gånger och lämnade förtvivlade meddelanden på analytikerns telefonsvarare. Hon sade att hon kände sig konstig, lurad och att hon behövde prata med någon som förstod det som hade hänt.

När hon kom åt att tala med analytikern på telefon så berättade hon att hon kände sig skyldig, att hon ångrade sig, att hon frågade sig om hon skulle känna igen barnet, att hon var tveksam. Samtidigt kände hon att hon var skyldig paret att hålla sitt ord.

Det sista denna kvinna bad om var att hennes berättelse skulle användas för att förhindra att andra hamnade i samma fälla, hindra att någon annan skulle komma att känna sig som en ”tom säck”.

Fortfarande en och en halv månad senare fortsatte hon att regelbundet ringa till kvinnoklinikens kuratorsenhet. Hon ville absolut få veta hur det gick för barnet. I detta syfte använde hon alla medel och både internet och telefon. Till slut fick hon av en gammelfarfar veta att barnet varit mycket sjukt och nu höll på att tillfriskna.

Därefter mottog hon hot mot sina barn om hon skulle fortsätta med att söka efter nyheter. Hon blev rädd, bytte telefonnummer och hörde inte mer av sig.

Somliga kallar det ”barbari med mänskligt ansikte”

Barnets förvandling till en handelsvara, som ett organ som man kan sälja, innebär att man förverkligar den omedvetna fantasibild som förväxlar barnet med avfall. Barnets väsen förvandlas från fallos till exkrementer i det omedvetnas logik; barnets kropp kan därför kastas bort från modern, både fysiskt och psykiskt.

Om man menar att ett barn kan skiljas från sin mor utan skada, då gör man det till en lort; man gör det till ett objekt. Den fråga man då måste ställa sig är vilka följder mötet mellan denna omedvetna fantasibild och dess faktiska förverkligande får på lång och medellång sikt. Om man genom ”födandet genom en annan” förändrar föreställningsvärlden så kan de omedvetna fantasibilderna, när det blir medvetna, ge anledning till oro: de kan ge upphov till rädsla för att bli övergiven, rädsla för incest, rädsla för överförda sjukdomar, till exempel. Om man tar bort den tid som barnet växer i magen så berör det inte endast dem som är direkt påverkade, utan många andra blir också berörda (också personer som inte uppskattar denna metod): hela familjen, grannar, bekanta, och så vidare.

Men vad skulle då hända om samhället säger att denna praktik är legal, om man i verkligheten och inte bara i fantasin kan förhålla sig till barnet som till en lort? Då kan vem som helst drabbas och detta öppnar porten till alla former av dålig behandling, från ”födande genom en annan” till folkmord där kroppar behandlas som avfall.

Medicinsk praxis och förhållningssätt utvecklas i förbindelse med vetenskapen och dess tekno-biologiska tillämpningar. Vetenskapen framtvingar en återkommande revision av etiken, men vissa element är permanenta: det som påverkar kroppen påverkar också hur vi symboliserar. Detta är sant såväl för våldtäkter som för aborter: platsen för mötet med den Andre, betydelsernas skattgömma, det är kroppen.

Vi måste ta avstånd från att kvinnokroppen blir betraktad som en handelsvara, på en marknad där kroppen blir både redskap och objekt för handel. Låt oss påminna om att lagstiftningen menar att kroppen inte kan säljas, vare sig i sin helhet (slaveri) eller i delar (organ, celler). De finns kritiker av dessa metoder som går så långt att de talar om prostitution, eftersom de kvinnor som rekryteras till att ”föda åt en annan” oftast har ekonomiska svårigheter, och menar att talet om osjälviskhet och omtanke bara tjänar till att dölja kvinnornas utsatta situation och mellanhändernas girighet.

Man kan givetvis inte påstå att en männi¬ska helt och hållet bestäms av sina biologiska band, och det finns många adopterade barn som verkar må bra. Det är emellertid till priset av ett förnekande. Detta kan visserligen ge dem möjligheten att anpassa sig till kraven från sina nära och från samhället. Det kan dock inte hindra att det omedvetna påverkar personen och visar att det man bygger på osanningar eller på förtiganden, det bygget riskerar när som helst att vackla eller falla ihop.

Hur kan en kvinna som bär på ett barn säga att hon inte far illa av att planera att överge barnet vid födseln?

På denna fråga kan psykoanalysen ge ett klargörande svar. Det försvar som används för att klara detta är förnekelse. Genom att undertrycka de oönskade känslorna av tillgivenhet från före födelsen så lyckas hon intala sig att hela historien inte har någon effekt på henne. Man kan likna detta beteende med den förnekelse av havandeskapet där barnet inte har lyckats ta plats i moderns psyke och som ibland har lett till barnamord. Men för dessa mödrar är processen inte bara omedveten utan också utan hennes egen vilja, medan det för surrogatmödrarna bottnar i en medveten manipulation som understöds genom att bevara ett ”gott samvete”.

Denna process, som ska bevara allas goda samvete, är densamma som bejakar påståendet att barnet inte lider av att bli övergivet av kvinnan som har burit det och att det inte finns något lidande som lämnar sår inför framtiden, trots alla de vittnesbörd som finns från dem som genomlevt detta. Förnekandet av dessa kvinnors lidande kommer från dem som stöder detta förfarande, och de applicerar förnekandet på barnen som fötts för att överges. Därigenom får man möjlighet att kämpa för att dessa metoder ska bli lagliga. De förnekar det våld som finns i dessa metoder till förmån för sina varma känslor för de barnlösa paren. I denna gloria finns den hägring som förför den allmänna opinionen; alla känner sig beredda att bära den utan att vilja veta om det finns en perversion i detta, och i så fall hos dem som stänger sina ögon inför det pris som måste betalas. Samma allmänna opinion som, på samma gång, kan peka finger mot en minister som återupptar sitt arbete på fjärde dagen efter sitt kejsarsnitt, med anklagelsen att hon överger barnet som hon så gärna ville ha, födde, och erkände och som hon inte alls tänker överge utan tvärtom ägna sig åt sitt moderskap, detta moderskap som, inte är mindre verkligt, även om det inte är på heltid.

”Födandet åt en annan” är ett exempel på ett mer allmänt problem: ett barns tillblivelse genom en kontrakterad överenskommelse. Om det i ett kontrakt förekommer en tredje part som hålls utanför, vem är denna? Vissa kontrakt förutsätter ett uteslutande av en tredje part, vars närvaro ändå är nödvändig för att ett scenario ska kunna förverkligas. Så sluter till exempel Sacher-Masoch ett kontrakt med sin hustru genom vilket hon accepterar att helt enkelt vara vittne till sin makes skändligheter, på villkor att hon inte behöver delta. Den utomstående parten är den som är närvarande genom att kontraktsmässigt vara utesluten från en process i vilken hans närvaro ändå är villkoret för de andra signatärernas njutning.

I fallet med ”födande genom en annan” kan surrogatmodern vara en utomstående part som drabbas av ”tomma säcken-syndromet”, eller så kan det drabba båda ”surrogatföräldrarna”, med en man som bryter ihop. De genetiska föräldrarna kan också känna sig uteslutna, åtminstone från havandeskapet. Barnet, i egenskap av subjekt och handlande i sin egen historia, blir behandlat som objekt och manipulerat, uteslutet ur sin egen historia, likasom den syskonskara som ser sin mor havande. Dessutom, om man säger ”kontrakt” så säger man indirekt också att det kan överträdas. Vilka känslor och vilka relationer har rätt att finnas enligt dessa kontrakt? Kommer de att överträdas av dem som bryter det för sin egen psykiska överlevnad eller för barnets? Även om denna överträdelse kan komma mycket sent, så kommer den som bryter överenskommelsen alltid att betecknas som ”den onde” i detta scenario. Pengarna skymmer de verkliga svårigheterna här, de är som trädet som skymmer skogen. Det moraliska problemet förflyttas till pengarna när det faktiskt är idén om ett kontrakt som är det problematiska. Dessa verkligt existerande ”kontraktsbarn” blir på sitt sätt virtuella: de är inte längre subjekt utan objekt i ett kontrakt. De känslor som man inte ger plats åt exploderar. Det är möjligt att detta tar vägen mot ett av föderskans egna barn, som hon överflyttar sin undertryckta och omflyttade känslor på, varigenom hon laddar detta barn med en fantombild som det kanske inte ens vet om att den existerar. Det är känt att kvinnor som ”fött åt en annan” mycket ofta därefter blir havande med ett annat barn, denna gång från sina egna könsceller.

Havandeskapsturismen kan få en att tänka, bland annat av konformism, att det vore bättre att harmonisera den franska lagstiftningen med den i andra länder. Men då ska man lägga märke till att även om vissa länder tillåter dessa metoder så är det inte så i alla. Och om man låter sig pressas att efterlikna andra, så fråntar man sig tankefriheten, när Frankrike faktiskt är ett av de få länder som har inrättat en etisk kommitté för att tänka igenom dessa nya metoder. Det är inte motsträvighet mot framsteg att vilja ifrågasätta alla aspekter av detta och kanske vilja begränsa dessa metoder eller motsätta sig dem.

Enligt de ideologiska anhängarna av att göra dessa metoder lagliga så räcker det att hänvisa till kärleken för att barnet som föds ska besparas alla specifika problem. Givetvis är kärleken önskvärd, men den kan inte i sig sammanfatta alla villkor som födelsen till världen ställer. Dessutom är det så att varje reflektion kring vad ett subjekt är, när man komplicerar sakernas tillstånd och individens ursprung blir sammansatt, måste ta hänsyn till den kulturella tyngd som finns i att vår civilisation grundas på att fästa vikt vid individens ursprung och att detta artikuleras i incestförbudet. Det kommer alltid att föreligga en frestelse, att föreslå att detta förbud avskaffas. Detta är inte en debatt mellan progressiva läkare och reaktionära läkare. Det är, som vanligt i obstetriken, en debatt mellan moderns intresse och barnets; i det här fallet en grupp vuxnas intresse gentemot ett barns som ska födas. Att erkänna den ursprungliga smärta som kommer ur skiljandet från modern, det är grunden för varje ansvarsfull adoption, därigenom får barnet som subjekt tillgång till en framtid som är i harmoni med det som det har gått igenom. Man kan inte nöja sig med att behandla frågor om övergivande, adoption och medicinskt assisterade havandeskap endast ur de goda känslornas synvinkel. Vilken medkänsla som de barnlösa parens lidande än kan inge oss så bör den inte leda oss till att göra barnen till objekt genom att förringa deras historia och deras väsen. Barnens tillblivelse är inte bara en historia om mödrar och barn; hela samhället berörs, omedvetet, av detta, genom att lagarna kring individens ursprung förvandlas.

Översättning: Björn Hjalmarsson

Myriam Szejer är barnpsykiater och psykoanalytiker. Jean-Pierre Winter är psykoanalytiker.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études, maj 2009.