Kolonialismens nya ansikten

Uganda planerade under hösten 2009 att införa en lag som skulle skärpa bestraffning av homosexuella handlingar. Det var till och med planerat att lagen skulle öppna även för möjligheten att döma praktiserande homosexuella som är hiv-smittade eller har sex med minderåriga till döden.Med tiden har presidenten fått ge efter för det internationella trycket och dra tillbaka lagförslaget. Det verkar som en seger för biståndsminister Gunilla Carlsson som hade lovat att regeringen skulle överväga att dra in svenska biståndspengar om lagen skulle röstas igenom. Införandet av dödsstraff för homosexuella i Uganda skulle utan tvivel ha varit ett stort misstag av de politiskt ansvariga. Men att hota med att dra in bistånd för att försöka påverka u-länders lagstiftning är fel väg att gå.

Ekonomiska sanktioner leder ibland till kortsiktiga resultat, men de leder knappast till en positiv attitydförändring hos den mottagare som utsätts för påtryckningar. Sådana sanktioner får lätt en smak av nykolonialism. Framför allt borde det finnas en insikt om att det i andra länders kultur kan finnas agendor och politiska prioriteringar som är förståeliga om man har kunskap om landets historia och om kollektiva erfarenheter inom folket som kan forma också dagens attityder. Biståndsgivaren befinner sig i ett starkt överläge gentemot mottagaren, och om biståndet villkoras utifrån givarens värderingar och önskemål kan mottagaren uppfatta det som ett direkt förtryck av den svagare. Man kan inte överföra sina värderingar till andra kulturer genom att utöva tvång. Snarare förstärker man då den andres känsla av att vara oförstådd och nedtryckt av den som äger större rikedom och makt. Detta är särskilt tydligt i fallet Uganda.

Idag är 84 procent av landets medborgare kristna. I deras kamp för mänskliga rättigheter och religionsfrihet spelar de så kallade ”ugandiska martyrerna” en central roll. Kung Mwanga II:s (1868–1903) praxis att sexuellt utnyttja de manliga anställda vid hovet mötte motstånd i synnerhet från de män som hade konverterat till kristendomen. Mwanga såg sin maktposition hotad och lät de 22 upproriska männen – katoliker och anglikaner – avrättas. Motståndet mot påtvingad homosexualitet var en demokratisk befrielseakt, ett genombrott på vägen till mänsklig värdighet. Men frågan om homosexualitet har också förblivit ett nationellt trauma. Den är laddad med känslor kring demokrati, religionsfrihet och självbestämmande. Hur önskvärt det än är med ett samhälle där människor inte diskrimineras på grund av sin sexuella läggning, så kan man inte bortse från att varje kultur måste ha rätt att lösa dessa frågor i sin egen takt och utifrån sina egna historiska utgångspunkter.

Den katolska kyrkan i Uganda borde ha höjt sin röst och gjort klart att införandet av dödsstraff och andra diskriminerande åtgärder mot homosexuella inte är förenligt med vare sig mänskliga rättigheter eller katolsk tro. Det är djupt beklagligt att ett sådant uttalande inte har kommit. Men sådana protestrop måste komma inifrån landet självt. Biståndsministerns försök att påtvinga en svensk hjärtefråga på den ugandiska politiska dagordningen kan knappast uppfattas som något annat än en otillbörlig inblandning medelst ekonomisk utpressning.

Exemplet Uganda är bara ett av många exempel på denna form av kolonialistiskt politiskt beteende. Senast har klimatkonferensen i Köpenhamn visat hur svårt det är för de ekonomiskt och politisk mäktiga staterna att bryta den gamla vanan att sätta upp sina skulder på den nota som u-länderna i slutändan måste betala. Med tanke på att många av de utvecklade länderna har ett förflutet som kolonialmakter är det föga förvånande att de har svårt att förmedla att de är genuint intresserade av att främja u-ländernas välstånd och utveckling. Snarare kvarstår intrycket att man främst vill gagna sina egna ekonomiska intressen och tillfredsställa den politiska opinionen därhemma. En sådan syn på de fattiga länderna befinner sig fortfarande på det koloniala tänkandets nivå, även om metoden är en annan.

Men också utifrån sina egna intressen borde de rika länderna låta bli att med hjälp av pengar försöka styra de fattiga länderna. Även det har nämligen klimatkonferensen i Köpenhamn visat: u-länderna får ett allt större inflytande och är i allt mindre grad beredda att gå de rikas ärenden och att ge efter för trycket att anpassa sig till västerländska ideal. Att gå i baklås när man känner påtryckningar från dem som tror sig veta bättre, kan framstå som ett farligt attraktivt alternativ för de fattiga länderna.

Hur denna mekanism fungerar kan också studeras på det religiösa planet. Mycket av den religiösa fundamentalism som håller på att utvecklas i de fattiga länderna är en motreaktion mot den teologiska besserwisserattityden hos de rika. De europeiska folkkyrkorna lever på sina håll fortfarande i samma stormaktsdrömmar som många före detta kolonialmakter. Medan man i Europa har vant sig vid att kyrkorna förlorar en procent av sina medlemmar per år registrerar de afrikanska samfunden under samma tid tillväxtsiffror på upp till 25 procent. Det är inte överraskande att med det växande antalet medlemmar också självförtroendet växer hos de kristna kyrkorna i Afrika. Den nigerianske ärkebiskopen Peter Akinolas hot att hans kyrka med sina 18 miljoner medlemmar skulle lämna den anglikanska gemenskapen om moderkyrkan skulle införa vigselrätt för homosexuella par är bara ett av många exempel på de unga kyrkornas nya självförtroende.

många europeiska kyrkogemenskaper lever fortfarande i tron att det är de som håller på att leda världen in i framtiden. Denna uppfattning är inte bara arrogant – den är också felaktig. Kyrkans framtid ligger utanför Europa, både numerärt och teologiskt. Det kanske viktigaste bidraget som kyrkorna i Europa ännu förmår att ge är att inta en ödmjukare och mera lyssnande attityd mot kyrkor som väljer en annan väg. Europeiska kyrkors benägenhet att framställa sig som spjutspets för den teologiska utvecklingen leder i förlängningen bara till växande religiös fundamentalism. Istället för att undervisa borde man vänja sig vid att lyssna lite mera.

Samma sak gäller på det politiska planet. Det kan kanske kännas paradoxalt för Gunilla Carlsson, men om hon verkligen vill vara till hjälp för de homosexuella och för demokratin i Uganda bör hon inte tänka i termer av hot och påtryckning.