Synen på arbete i monastisk tradition

”Ut in omnibus glorificetur Deus – så att Gud blir förhärligad i allt” är ett nyckelord i Den helige Benedictus regel (Regula Benedicti, RB), som inte bara blev vägvisande för otaliga munkar och nunnor utan vars spiritualitet haft ett avgörande inflytande på Europas andliga utveckling. Huvuddelen av texten ägnas åt klostrets organisation och föreskrifter för gudstjänsten. Därmed skapas en yttre ram för det inre livet, ett rum där människor tillsammans i frid och enhet kan söka Gud. Regeln präglas av urskiljning, måtta och balans. Den har en nykter syn på människans gränser och samtidigt stor tillit till den enskildes möjlighet till växt och mognad, mänskligt och andligt.

Karaktäristiskt för detta helhetsperspektiv är att begreppet ”Guds hus” i Benedictus regel avser hela klostret med alla som bor där och allt vad därtill hör och inte bara klosterkyrkan. ”Guds hus skall skötas visligen av visa” (RB 53:22) – det gäller abboten och de närmast ansvariga och det gäller samtliga i klostergemenskapen, alla har del i ansvaret för Guds hus, alla gör tjänst inför Gud. Det innebär också att alla klostrets kärl och tillhörigheter skall betraktas och behandlas som heliga altarkärl (RB 31:10 ff.).

Innan vi går närmare in på vad denna grundsyn får för konsekvenser för förhållandet mellan bön och arbete i ett benediktinkloster gör vi en tillbakablick på det tidiga munkväsendet.

Ökenfäderna

Om Antonius den store (251–356), den förste kristne eremiten som vi känner till namnet, berättar Athansios av Alexandria (ca 295–373): ”han inriktade hela sin längtan och sin iver på den andliga träningen. Ändå arbetade han med sina händer, eftersom han hade hört orden ’den som inte vill arbeta skall heller inte äta’. Det han inte gjorde av med till bröd, gav han åt de behövande. Han bad ständigt …” (ur Antonius liv 3) För andra ere­miter var arbetet inte lika självklart. De menade att budet om att ”be ständigt” i Första Tessalonikerbrevet 5:17 förbjuder dem att arbeta. Många mer eller mindre legendariska berättelser om eremiter som drog sig tillbaka till öknen eller andra ödsliga platser för att be har nått oss genom Apophtegmata patrum – Ökenfädernas tänkespråk (översatt av Per Beskow, Artos 1982). Deras radikalitet förde dem ibland till gränsen för det möjliga. Hur drastiskt några av dessa tvingades tillbaka till verkligheten från radikalitetens idealistiska höjder visar följande anekdot:

”En broder besökte Abba Silvanos på berget Sinai. När han såg hur bröderna arbetade, sade han till abban: ’Arbeta inte för den föda som är förgänglig. Maria har valt det som är bäst’. (Joh 6:27, Luk 10:42) Abban sade till sin lärjunge: ’Zacharias, ge denne broder en bok, och sätt honom i en cell utan något annat.’ När så nionde timmen kom, tittade han mot dörren, om de skulle kalla på honom till att äta. Men när ingen kallade på honom, reste han sig och gick till abban och sade till honom: ’Har inte bröderna ätit i dag, abba?’ ’Jo’ svarade abban. ’Varför har ni då inte sagt till mig?’ frågade han. ’Eftersom du är en andlig människa och inte behöver sådan föda’ svarade abban. Vi är köttsliga och behöver äta, och därför arbetar vi. Men du har utvalt det bästa och har läst hela dagen, och därför behöver du inte köttslig föda.’ När brodern hörde detta, gjorde han metanoia och sade: ’Förlåt mig, abba.’ Abba Silvanos sade till honom: ’Maria behöver verkligen Marta, för det är för Martas skull som Maria bli prisad’” (Ökenfädernas tänkespråk, 145 f.).

Munkfadern Antonius

”När den helige abba Antonius bodde i öknen, greps han av leda och av många dunkla tankar. Han sade till Gud: ’Herre, jag vill bli frälst, men tankarna tillåter det inte. Vad skall jag göra i min nöd? Hur skall jag bli frälst?’ Strax därefter reste sig Antonius för att gå ut, och då fick han se en man som var lik honom själv: Han satt vid sitt arbete, reste sig från arbetet och bad, satte sig igen och flätade repet, reste sig igen för att be. Det var en Herrens ängel, som var sänd för att tillrättavisa och styrka honom. Han hörde ängeln säga: ’Gör så här så blir du frälst.’ När han hörde det fylldes han av glädje och förtröstan. Han gjorde så och blev frälst” (Ökenfädernas tänkespråk, 25).

Arbetet kunde alltså betraktas både som ett sätt att växa i ödmjukhet – och som ett nyttigt läkemedel mot den tröga sorgsenheten, modlösheten och ledan, acedia, munkarnas sjukdom framför andra. Arbetet gav munken den nödvändiga disciplinen i kampen mot uppgivenhet, ytlighet och förflackning som lätt kan gripa den som föresatt sig att växa i det andliga livet.

Att acedia också kunde yttra sig som en frenetisk flykt in i arbetet ger Johannes Cassianus exempel på i sitt referat av abba Isaks undervisning om bönen: ”En väl beprövad abba kom en gång förbi en broders cell. Brodern hade blivit sjuk av världsliga begär. Han arbetade utan rast och vila, bara för att kunna skaffa sig vilket överflödigt krimskrams som helst. Redan på avstånd märkte abban att en svart gestalt vaktade bakom hans rygg när han försökte slå sönder ett klippblock med en tung slägga. Det såg ut som om gestaltens egna händer var sammanflätade med munkens och som om de arbetade tillsammans. Det såg också ut som om brinnande facklor tryckte honom i sidorna för att få honom att anstränga sig ännu mer. Abban stod länge och såg på, häpen över driften och styrkan hos denne grymme djävul. Samtidigt förundrade han sig över att inte brodern själv insåg hur skamligt hans hårda arbete var. Slutligen frågade abban brodern: ’Vad är det du håller på med?’ Han svarade: ’Vi bearbetar detta förskräckligt hårda klippblock, men ännu har vi inte lyckats slå sönder det.’ Abban sade: ’Du säger rätt när du säger vi, för du var inte ensam när du arbetade. Någon var hos dig, men inte för att hjälpa dig, utan för att stjälpa dig med ännu tyngre och hårdare arbete.’ Betydelselösa småsaker kan göra oss så till den grad berusade att själen, som skulle rikta sig mot Gud, blir helt kraftlös. Men om anden blir fri från begärens fångenskap och kommer till ro, kan den utan avbrott rikta hela sin längtan mot det högsta goda, och då kan vi göra som aposteln förmanar oss: ’be ständigt’ och ’be med renade, lyfta händer, utan vrede och utan förbehåll’. Själen liksom förtärs av hjärtats renhet – om man får uttrycka sig så – den förvandlar sin jordiska bundenhet till en andlig, en sådan som änglarnas, och allt den sedan möter, tänker på eller gör, blir ren och sann bön” (Johannes Cassianus: Collationes Patrum IX, 6).

Av vilken art var då arbetet i öknen? Ere­miterna framhäver betydelsen av det praktiska arbetet, att det skulle vara av enkel art så att det kunde kombineras med bön och reciterande av psalmer. Abba Pistamon fick frågan om man inte kunde låta bli att arbeta om man kunde få sitt uppehälle på annat sätt. Men han sade: Även om du skulle kunna få vad du behöver på annat vis, så lämna ändå inte ditt arbete. Gör så mycket du kan, bara inte med hast och oro.

Cenobiterna

För eremiterna räckte det att sörja för sitt eget uppehälle och att ha något över att ge bort som allmosa och så uppfylla budet om nästankärlek. När munkarna slöt sig samman i gemenskaper blev frågan en annan. Den enskilde kunde inte längre ensam förfoga över vad han kunde förtjäna utan måste nu arbeta för allas väl. Palladios (ca 363–430) berättar att Pakomius organiserade sina kloster i mindre enheter, där varje hus hade sin specialitet. Arbetsivern var stor, på åkrar och i trädgård, i smedja och bageri, i byggenskap och skomakeri. Ingen kunde själv välja sin uppgift: Till arbetets möda kom nu även labor oboedientiae, (”lydnadens möda” jfr RB Prol 2) – den grundhållning som munken och nunnan behöver utveckla för att med glädje kunna åta sig de ålagda uppgifterna. Just denna egenskap ägnar Benedictus mycket uppmärksamhet åt, eftersom den är av avgörande betydelse för uppbyggandet av gemenskapen.

Olika slag av munkar

Benedictus bild av arbetet är förbunden med kravet på äkthet i det andliga livet och den mänskliga mognaden. Det framgår av beskrivningen i regelns första kapitel av fyra slag av munkar (RB 1 f.). ”Det första är cenobiterna. De lever i kloster och gör tjänst under en regel och en abbot.” Det andra är eremiterna, som efter lång prövning i ett kloster går ut till öknens ensamma kamp och som själva lärt sig kämpa mot djävulen, köttets och tankarnas laster. Det tredje slaget, sarabaiterna, har i motsats till eremiterna inte underkastat sig någon regel eller prövats i erfarenhetens skola. Deras lag är vad som faller dem in. ”Vadhelst de tycker eller föredrar kallar de heligt, och det som de inte vill menar de vara otillåtet.”

Det fjärde slaget, gyrovagerna, är de värsta. Det är de som drar från kloster till kloster utan att stanna och ta ansvar varken för sig själva eller för klostret. De lever alltså på andras välvilja och låter sig betjänas, kanske i sökandet efter det perfekta klostret. Munkarnas erfarenhet är att man då får söka hela livet, eftersom det perfekta klostret alltid tycks finnas några kilometer längre bort. Att kunna hålla ut på en plats i ”goda och i svåra dagar” (ur klosterlöftet) gör något med människan. När uthållighet och mognad växer påverkar det hennes hållning också till arbetet, som Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution långt senare påpekar: Genom sitt arbete […] ”förändrar människan inte bara tingen och samhället, utan gör också sig själv mer fullkomlig […] Hon går ut ur och ut över sig själv” (Gaudium et spes, § 35).

Som redan nämnts betraktas hela klost­ret som Guds hus, där alla är förpliktade till tjänst inför Gud och till att tjäna varandra i kärlek. Benedictus lägger stor vikt vid att detta tjänande utförs utan ”murrande” eller ”knorrande”, det återkommer han till gång på gång. Allt vad kritiklystnad, avundsjuka, surhet och allmänt missnöje heter stör friden i Guds hus. Varje dags gudstjänst börjar med invitatoriepsalmen 95, som påminner om de knotande israeliterna under ökenvandringen. ”Om ni vill höra hans röst i dag: Förhärda inte era hjärtan som vid Meriva, som på dagen vid Massa i öknen …” Benedictus ser också anledning till att uppmuntra bröderna, som skulle kunna frestas till att börja knorra. ”Om förhållandet på platsen eller fattigdom kräver att bröderna själva skördar skall de inte vara bedrövade, ty först då är de verkliga munkar, om de lever av sina händers arbete, liksom våra fäder och apostlarna. Men allt skall ske med måtta …”

Alla föreskrifter om arbetets organisation om hur, när och var det ska utföras, visar hur angelägen Benedictus är att vårda friden och enheten i Guds hus. Om veckotjänsten i köket läser vi: ”Bröderna skall tjäna varandra i kärlek, och ingen ska undantas från tjänst i köket, såvida han inte är sjuk eller upptagen av ett viktigt arbete, ty i denna tjänst vinner man större lön och kärleken förökas” (RB 35). I de mödosamma uppgifterna ska man alltid få ”den hjälp som klost­rets eller platsens förhållanden kräver”. Motiveringen till detta är fylld av en god faders omsorg och visar kristallklart på målet för vardagslivet i klostret: Systrar och bröder ”skall kunna ”fullgöra sitt uppdrag utan att bli bedrövade”.

Grundhållningen vid arbetet i köket liksom överallt kan belysas av den ordning som föreskrivs när bröder respektive systrar avlöser varandra i de olika uppgifterna. Efter att ha tvättat och städat efter sig skall den som avslutar sin veckotjänst högt inför alla i oratoriet säga: ”Prisad vare du Herre, som hjälpt mig och tröstat mig.” Sedan säger den som börjar sin tjänst: ”Gud, kom till min räddning; Herre, skynda till min hjälp.” Både den som fullgjort sin tjänst och den som anträder den får en välsignelse. Så skall alla tjäna och bära varandra i ödmjukhet och respekt, ingen bli stolt eller övermodig och ingen tappa modet.

Måtta och urskiljning

Medvetandet om Guds närvaro understryks också i kapitlet om klostrets gäster och ska vägleda de systrar och bröder som har sitt arbete bland dem. När en gäst knackar på skall portvakten svara ”Välsigna mig” – det är ju Kristus som kommer på besök. Abboten och alla bröder skall skynda emot den nykomne, falla ner på marken och tillbe Kristus i honom. Men det får inte ske utan omdöme – discretio, som är ”dygdernas moder”. Man måste också noga ge akt vad gästerna söker, så att de inte kommer med ”överdrivna krav” som inte kan bemötas eller tillgodoses, så att klostrets bröder blir bedrövade.

”Sysslolöshet är själens fiende” – så inleds kapitlet om det dagliga arbetet, det 48:e. Inte så att vi ständigt måste ha något för händer, utan snarare så att den inre samlingen beror av att vi är närvarande och våra tankar sysselsatta med det goda. Därför har den monastiska traditionen poängterat vikten av att använda tiden väl. Att vara medveten och närvarande i nuet är inte en ansträngning utan ett val – och detta val behöver övas oupphörligen. Gud möter oss inte i en tänkt värld utan i verkligheten som den är, här och nu.

Redan munkarna i öknen gjorde erfarenheten att arbetet samlar människans koncentration och fäster den vid nuet. Sysslolöshet ökar risken för en sådan ström av dis­traktioner att människan flyr verkligheten och hänger sig åt en fantasivärld.

Därför är den normala dagsrytmen i klostret med bestämda tider för bön, arbete, läsning och vila så viktig. Det behöver finnas en klar och tydlig ordning, balans och harmoni. Det gäller också växlingen mellan söndag och vardag. Regeln föreskriver att på söndagen, Herrens dag, skall alla vara fria för bön och läsning, utom de som är utsedda till bestämda tjänster. Men ”om någon broder är så försumlig och trög att han varken vill eller kan meditera eller läsa, skall man ge honom något arbete att utföra, så att han inte är sysslolös” (RB 48:23). Benedictus vet att det hjälper själen att hålla sig samlad om man har något för händer. Men han är också medveten om faran att den som inte förmår läsa kan frestas att gå omkring och prata bort tiden och inte bara förstöra för sig själv utan även störa de andra. (Detsamma gäller för dem som kommer för sent till gudstjänsten, de ska gå in för att inte gå miste om allt och för att de inte ska frestas att gå och lägga sig igen … Se RB 43:8–9.)

Omöjliga uppdrag

Överkrav leder lätt till utmattning och modlöshet. I kapitel 68 läser vi att om någon får ett uppdrag som alldeles överstiger hans krafter skall han ”tålmodigt och vid lämpligt tillfälle” framföra detta till abboten, som har att bedöma om arbetet verkligen är omöjligt. Abboten vet att hans ansvar är att ordna vardagen så att ”de starka har något att sträva efter och de svaga ändå inte flyr”. Han måste handla med förutseende och omdöme och bedöma om kravet blir för stort eller om det finns anledning att tro att kapaciteten hos enskilda munkar kan växa. Kapitlet avslutas med maningen att om den överordnade står fast vid sitt beslut efter munkens invändningar, skall han lita på att det är bäst för honom och ”lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp”.

Munksjukdomen acedia, som vi mötte hos ökenfäderna, kan också vara en följd av kravlöshet, brist på utmaning och överdriven rädsla för att misslyckas. När de egna gränserna behöver tänjas och hjärtat vidgas sker det ju ofta genom att någon annan ser att det finns en större potential att utveckla än den enskilde själv kan urskilja. Bågen får inte spännas för hårt, då brister den, men ingen ton kan heller frambringas på en sträng som inte är spänd. Om den inre människan somnar in förlorar själen sin elasticitet och blir med tiden oförmögen till äkta bön.

Lectio divina – andlig läsning

Benedictus är så angelägen om att skapa en väl avvägd balans mellan arbete och lectio, att han ställer dessa två bredvid varandra i rubriken till kapitel 48: ”Ordning för arbete och läsning”. Efter att ha fastställt att ”sysslolöshet är själens fiende” skriver han: ”därför bör bröderna på bestämda tider ägna sig åt arbete med sina händer, likaså åt andlig läsning på bestämda tider” (RB 48:1). En fast ordning bevarar för godtycklighet och för alla tendenser att skjuta upp det nödvändiga till dess den rätta känslan infunnit sig. ”Bevara ordningen, så ska ordningen bevara dig” är ett beprövat råd!

Den andliga läsningen är en avgörande del av munkens liv. ”I tidig monastisk tradition uppfattades lectio divina som munkens mest genuina sysselsättning, det som gjorde honom till munk” skriver broder Ingmar Svanteson OSB i sin bok … och jag visste det inte. Kommentarer till den helige Benedictus Regel, Artos 2013. Med samma trohet och noggrannhet som arbetet ska förrättas, bör man ägna sig åt läsningen. Bröderna skall vara fria för läsning. Fria – vacare – antyder att det inte är en fritidssysselsättning vilken som helst, utan att man är fri från andra förpliktelser, befriad för att vara tom och öppen för det man läser. Denna läsning skall syfta till en fördjupad Gudsrelation.

I S:t Martins kyrka i Heiligenstadt i Tyskland finns en intressant framställning som belyser detta. På ett kapitäl till en bärande pelare i kyrkan ser man en nunna som läser ivrigt. Hon verkar helt uppslukad av det hon gör. Genom sin uppmärksamma läsning av Guds Ord är hon med och bär hela kyrkan.

Först då är de verkliga munkar och nunnor

Arbetet i ett benediktinkloster ses i ett helhetsperspektiv: att leva i Guds närvaro är att leva i Guds hus i den ovan beskrivna betydelsen. I regelns sjunde kapitel beskrivs ödmjukhetens tolv steg, som ett uttryck för livet i Guds närvaro. Det första steget består i att man alltid håller Gud (eller Guds fruktan) för ögonen och aktar sig noga för att glömma den. Risken att ”glömma” Gud och hans verklighet är en fara för varje kristen – trots att det inte är möjligt att leva i tro utan att se på Kristus. Det utgör inte bara en fara för tron utan för det mänskliga livet över huvud taget. Om vi glömmer Gud, så glömmer vi människans ursprung och mål, och till följd av detta hotas livets mening och värde.

För den monastiska traditionen är bön och arbete alltså inte två spår som löper parallellt mot ett mål. I stället betonas växlingen och samverkan mellan dem. De griper in i varandra och befruktar varandra. Andligt liv är inte ett tidsfördriv som vi kan syssla med när vi känner för det. Det handlar i stället om vårt liv här och nu. När det präglas av medvetandet om Guds närvaro blir vi hela människor och kan finna den inre stadga som står emot faran att drunkna i arbete eller att ignorera plikten att delta i Guds fortsatta skapande.

Augustinus har formulerat det på sitt karaktäristiska sätt: ”Lovsjung honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan även ert samvete, ert liv, era gärningar […] Ty när vi samlas i kyrkan lovar vi Gud på ett sätt. När var och en sedan går till sitt, upphör han på ett sätt att lova Gud, men han upphör inte att leva väl, och lovar därmed ändå alltid Gud. Då upphör du att lova Gud, när du viker bort från rätten och från det som behagar honom. Men om du aldrig viker bort från det goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron våra tankar” (ur Enarrationes in Psalmos 148).

Katarina Rask OSB är benediktinsyster och priorinna för Heliga Hjärtas Kloster, Omberg.