Arbete och vila enligt Bibeln

”Arbete befordrar hälsa och välstånd, förhindrar många tillfällen till synd …” Så började ett moment i den katekesförklaring som förr var obligatorisk utantillärning i den svenska skolan. Arbete var alltså något nyttigt och nödvändigt. Vilan från arbete kunde man läsa om i det tredje budet, men där tog förklaringen mest fasta på att vilodagen skulle användas till att höra Guds ord och predikan. Om själva vilan sades inte så mycket.

Gamla testamentet

Vilodagen heter på hebreiska sabbat. Om sabbatens uppkomst och äldsta historia i Israel råder ännu en viss oklarhet, men sannolikt har det varit på följande sätt. Från början var sabbaten nymånadsdagen, som på ett besläktat semitiskt språk (akkadiska) heter just shapattu. Den firades i templen av prästerna, tydligen utan folkligt deltagande. Vanliga människor berördes av den endast på så sätt, att den ansågs vara lämplig att inhämta orakel på och var belagd med handelsförbud: ”Ni säger: ’När är nymånadsfesten över så att vi kan sälja säd, och sabbaten så att vi får öppna kornboden?’” (Amos 8:5). Den har alltså hört till den kategori av dagar som på latin heter dies nefasti, då inga politiska beslut fick fattas och som i Rom under republikens slutskede missbrukades i maktkampen. Men de hade alltså ingen prägel av allmänt religiöst firande, inte heller var de vilodagar.

Vid sidan av denna sabbatsdag har i det gamla Israel var sjunde dag varit en vilodag. Vad den hette, vet vi inte. Intressant är att se, att den ursprungligen i hög grad tycks ha motiverats av omsorg om arbetsdjuren. Bakom ligger kanske ytterst en tabuföreställning: varken djur eller människor får drivas till det yttersta. I en av de äldsta lagsamlingarna kan vi läsa: ”Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter” (2 Mos 23:12).

Vidare fanns det ett antal andra högtider, som regleras i olika festkalendrar i Moseböckerna, av vilka den äldsta finns i 2 Mos 23. Lokalt fanns det säkert ännu fler – ”folket har en offerfest på kullen” (1 Sam 9:12) heter det när Saul möter Samuel. Även dessa måste rimligen ha varit förenade med åtminstone partiell ledighet från arbete för att göra det möjligt att delta. Det är fullt möjligt att upp till en tredjedel av årets dagar var ”vilodagar”.

Med templets fall 587 och folkets deportation upphörde sabbaten att firas i templet: ”Herren lät högtid och sabbat falla i glömska i Sion” (Klagovisorna 2:6). Vilodagen kunde under exilen i Babylonien och efter återkomsten fortsätta att hållas i familjen, men den tog nu upp vissa aspekter från templets sabbat. Kanske stod detta i samband med att synagogor nu började byggas, när det inte längre fanns ett tempel. Sabbatsfesten löstes från sitt beroende av nymånaden och blev till sabbatsdag.

Sabbatsdagen i denna form är alltså relativt ny i Israels historia och uppkom på 500-talet före Kristus. Det förklarar också varför dess hållande inskärps med en sådan mångordighet i dekalogen (5 Mos 5:12–15 – förmodligen den äldsta versionen – och 2 Mos 20:8–11). Vanligen brukar inte människor behöva förmanas att vila sig, men en sabbatsdag med både vila och ett religiöst inslag var alltså en nyhet. Den kom att få oöverskådliga följder i den israelitiska religionshistorien och blev till en av de viktigaste judiska identitetsmarkörerna.

Vila och studier

Om vila och ledighet från arbete talas det även i andra sammanhang. Bland de deuterokanoniska skrifterna finns det ingen som så detaljerat som Syrak skildrar olika sidor av människans liv. Syraks bok framhåller vältaligt att vilan är en nödvändig förutsättning för lärdom: ”Den lärdes vishet förutsätter riklig fritid (grek. schole, ”skola”); har man litet att sköta, då kan man bli vis” (Syr 38:24). Observera att det grekiska ord som vårt ”skola” ytterst kommer från, alltså betyder fritid! Först hos Platon börjar det användas om det vartill fritiden kan användas, alltså lärda samtal, studier. I fortsättningen skildras hos Syrak hur en bonde, en byggmästare, en smed och en krukmakare arbetar med sina händer. Det är ett nödvändigt arbete – ”utan dem kan ingen stad grundas” – men ändå inget att jämställa med den lärdes inträngande i den fäderneärvda visheten.

Denna text kan med fördel jämföras med synen på kroppsarbete inom olika antika filosofskolor. Den var i huvudsak föraktfull, även om det skall ihågkommas att Sokrates lärde sig mycket i umgänget med hantverkare. Hos Syrak mildras den nedlåtande inställningen av en realistisk insikt om arbetets nödvändighet. Människan var ju satt i Edens trädgård ”att bruka och vårda den” (1 Mos 2:15). I babylonisk mytologi skapades människan för att med sitt arbete bereda gudarna vila, här skapas hon för att arbeta i sitt eget intresse. Arbeta skall människan, Eden är inte ett Schlaraffenland, men det är inget hårt och betungande arbete.

Ännu ett inslag i vishetslitteraturen tjänar till att framhålla vilans betydelse: leken. I Ordspråksbokens åttonde kapitel finns en lång text som skildrar den preexistenta visheten som ett lekande barn inför Guds tron. Leken är visserligen inte frånvaro av varje aktivitet, men väl frihet från ett krävande och ålagt arbete. Då kan människan uppleva detta: ”Jag var Guds glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna” (Ords 8:30–31). Barnets lek hör ihop med skapelsens ursprungliga harmoni och renhet som en gång skall återställas: ”Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo” (Jes 11:8).

Återigen: det förnekas inte i Bibeln att arbetet är nödvändigt och att det är ålagt människan. Men det omväxlar ständigt med vila och – framför allt – det var från början inte tänkt att vara betungande. Det var när jorden började frambringa ”törne och tistel” (1 Mos 3:18) som arbetet blev mödosamt. Arbetet har blivit skadat på ett sätt som vilan inte har blivit. På ett intressant sätt stämmer detta med att modern antropologi har visat hur övergången från jägar- och samlarsamhället till jordbrukarsamhället ledde till en – åtminstone initial – försämring av levnadsvillkoren.

Det heter ibland att vilan skall vara en sjundedel, resten arbete. Vilan ensam får en hel dag sig given, men också under de andra dagarna är det tänkt att vara en växling mellan vila och arbete. Det är alltså idealt så att arbetet endast är en sjundedel av människans tid.

Nya testamentet

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matt 11:29). Det är inte fråga om en befrielse från lönearbete men väl en insikt i att det finns det som är viktigare. I den följande versen talas det om att ”ta på sig himmelrikets ok”, vilket i judisk tradition är ett uttryck för bekännelsen till judisk tro och sed. Att bära ett ok brukar inte vara vilsamt för vare sig människor eller djur, men här råder evangeliets paradox: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt” (Matt 11:30).

Men det var framför allt i tolkningen av sabbatsbudet som konflikten mellan Jesus och vissa judiska ledare blev akut. De nyss citerade orden hos Matteus fortsätter också med en skildring av hur Jesu lärjungar ryckte ax på ett sädesfält och så bröt sabbaten. Stycket avslutas med orden ”Ty Människosonen är herre över sabbaten” (Matt 12:8).

Det är svårt att få klarhet i detaljerna kring Jesu konflikt med tolkningar av sabbatsbudet. Tydligt är att det inte gällde budet som sådant utan endast vissa tolkningar av det. Fariséerna var för övrigt ingalunda de striktaste i sin uppfattning av sabbatsbudet; så gick menigheten i Qumran mycket längre i sitt framhållande av vilans absoluta nödvändighet.

Med tanke på att en stor del av de första kristna församlingarna kom från en judisk bakgrund är det påfallande att breven i Nya testamentet röjer så pass lite av kontroverser på denna punkt. De problem som verkar ha förekommit är delvis sammankopplade med astrologins betydelse i samtiden. Huvudsaken var att detta inte ledde till permanenta konflikter: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater” (Kol 2:16). Återigen ser vi sambandet mellan nymåne och sabbat.

Arbetets nödvändighet och begränsning

Några texter inskärper nödvändigheten av att leva ”i ordning”, något som innefattar ett ordentligt arbete. Den moderna debatten om arbetslöshetens orsaker och avhjälpande var i stort sett okänd i antiken, då inte minst de många krigen och farsoterna gjorde att risken för överbefolkning var minimal. Den som ville arbeta, kunde som regel få göra det. Men i de urkristna församlingarna var det alltså några som medvetet avhöll sig från det, och de drabbades av apostelns kritik. Säkert kan vi där se opposition mot en sorglöshet, motiverad av en tro på Kristi snara återkomst. Tydligast är följande ställe i ett brev som dock av många inte anses med säkerhet kunna tillskrivas Paulus: ”När vi kom till er gav vi som föreskrift: den som inte vill arbeta får inte heller äta” (2 Thess 3:10).

Samtidigt förlorades aldrig medvetenheten om att arbetet endast hör till denna värld och har de begränsningar som hör till den. Tydligast blir detta när vilan från arbetet får en eskatologisk dimension. ”Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt” (Heb 4:9–10). Så får vilan sista ordet.

I fornkyrkan glömdes aldrig detta. I den säregna hymnsamlingen Salomos oden från 200-talet är ”vila” ett återkommande nyckelord och blir nästan till en synonym för ”frälsning”, till exempel ”Låt din vila, Herre, förbli hos mig och din kärleks frukter” (14:6). På ett liknande sätt framhåller Efraim Syrierns hymner om paradiset på 300-talet starkt vilans betydelse, och i den kommande kristna hymndiktningen utvecklas detta arv med olika grader av poetisk skönhet. Till sist upphävs motsättningen mellan arbete och vila. ”Skriv: saliga de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall få vila efter sina mödor, ty deras gärningar följer med dem” (Upp 14:13).

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.