Påvens slutsatser om familjen

Så har den kommit, den påvliga sammanfattningen av två års överläggningar i den romerska biskopssynoden om familjen, den apostoliska maningsskriften Amoris lætitia: de två första orden i texten betyder ”Kärlekens glädje”.

Låt oss genast gå till smärtpunkten, där synoden efter häftiga diskussioner inte nådde samstämmighet: ska frånskilda och omgifta få tillgång till sakramenten, även om deras äktenskap inte i vanlig ordning kan annulleras?

Här säger påven Franciskus att det inte finns någon quick fix. Han vill inte avsluta diskussionen om denna svåra fråga genom ett romerskt sista ord. Denna ton från läroämbetet är helt ny: ”Alla diskussioner om läromässiga, moraliska eller pastorala frågor behöver inte nödvändigtvis avgöras genom intervention från läroämbetet.” Alltså en utlokalisering av den pastorala debatten: alla initiativ måste inte passera Rom för att vara legitima. Detta markerar en helt ny anda i Roms relation till lokalkyrkorna: den synodala principen att alla delar av världskyrkan ska ha ett ord med i laget. Påfallande ofta citerar denne påve ordagrant de lokala biskopskonferensernas yrkanden och slutsatser.

Ett annat bevis på denna nya anda är inslaget av kyrklig självkritik i en påvlig skrivelse. Detta gäller inte minst framställningen av äktenskapet. Kyrkan har presenterat dess syfte så att samhörigheten och det ömsesidiga stödet makarna emellan har hamnat i skuggan av plikten till fortplantning. Kyrkan har inte alltid hjälpt unga gifta par med vägledning, försökt förstå deras tidsplanering, deras tänkesätt och konkreta bekymmer. Idealet har varit abstrakt och artificiellt. Överdriven idealisering har inte gjort äktenskapet attraktivare. Franciskus skriver: ”Vi finner det svårt att presentera äktenskapet som en dynamisk väg till personlig utveckling och mognad och inte som en livslång börda. Vi finner det svårt att bereda rum för de troendes samvete. De svarar ofta så gott de kan på evangeliet, mitt i sina begränsningar, och de är kapabla att fatta omdömesgilla beslut i komplicerade situationer. Vi har blivit kallade att forma samveten, inte ersätta dem” (§ 37).

Franciskus är tydligt präglad av sin bakgrund som jesuit. Nyckelbegreppet i denna skrivelse är urskillning, i ignatiansk mening. Detta gäller exempelvis frånskilda omgifta. Ett nytt förhållande som med tiden visat sin hållbarhet, med nya barn, bevisad trohet och självutgivande generositet, ett kristet engagemang, där parterna är medvetna om irregulariteten, när man gjort allt för att rädda det första äktenskapet, alternativt är subjektivt övertygad om att detta var ogiltigt och samtidigt söker Guds vilja i samvetsrannsakan, ödmjukhet och kärlek till kyrkan och dess undervisning – i en sådan situa­tion måste själasörjaren under personligt ansvar fråga sig vilka möjligheter till full integration i det kristna livet som finns, inklusive tillgång till kommunionen (nr 298, samt not 351). Barnens bästa måste alltid sättas i främsta rummet. Påven påminner om den lära om förmildrande omständigheter som den moralteologiska traditionen utvecklat. Detta innebär inte, enligt påven, att man pläderar för en dubbel standard. Verkligheten innehåller en enorm mångfald av situationer. Därför kunde synoden inte stifta några nya kanoniska regler som kan appliceras på alla enskilda fall. Det som uppmuntras är i stället vad man kunde kalla det vuxna ansvaret i en komplex situation, inte det automatiska och auktoritära hänvisandet till reglerna.

Påfallande ofta hänvisar denna skrivelse till Thomas av Aquino. I Summa theologiæ (I–II, q. 94) säger denne kyrkolärare att allmänna rättsprinciper blir allt svårare att tillämpa ju närmare man kommer det enskilda fallet; lagens trubbighet framstår alltså tydligare ju närmare man kommer det konkreta, praktiska beslutet. Omvänt kan man inte upphöja lösningar på enskilda problem till rang av allmän lag.

Inga lagar kan därför ersätta omdömet. Och i evangeliets logik ligger att kyrkan ska uppsöka och lindra lidandet för alla som lever i ofullkomliga situationer. Det existerar inga hopplösa fall, och ingen är dömd för alltid. Det måste finnas en väg för alla att ta emot nåden i sina liv, även för dem som råkat i situationer utan återvändo.

Amoris lætitia behandlar dock ingalunda bara frågan hur den svaga och bristfälliga människan ska leva upp till den evan­geliska utmaningen att respektera äktenskapets oupplöslighet, i det spektrum av konkreta förutsättningar som existerar världen runt. I första hand behandlar dokumentet, liksom de båda synodsessionerna, familjen som institution och familjens kris. Som bekant upplöses i västvärlden ungefär hälften av äktenskapen, och katoliker avviker inte nämnvärt från befolkningen i stort. Större delen av skrivelsen är vad man kan kalla en själavårdande traktat. Den utgår från Bibelns framställning av konfliktladdade familjeförhållanden: Kain och Abel, sonen som vägrade lyda sin far, sonen som blev ihjälslagen. Guds ord är inte abstrakt. Familjelivet är en privilegierad möjlighet att förverkliga den agape som är ämnet i Kärlekens höga visa (1 Kor 13), som därför ägnas en ingående utläggning.

På typiskt Franciskusmanér ges konkreta råd om vårdandet och värnandet av familjens sammanhållning: kyssen på morgonen, välkomnandet vid dörren, välsignelsen på kvällen, och den beprövade principen att den familj som prays together, stays together. Föräldrar ska inte försöka kontrollera sitt barn, inte alltid veta var det befinner sig i rummet utan lämna det i fred med sina övertygelser, sina mål, sin längtan och sina drömmar, eftersom ”tiden är större än rummet”: inte dominera rummet utan starta processer, lära barnet att klara utmaningar, vinna impulskontroll och växa i inre frihet, med andra ord de dygder som alla måste sträva efter.

Evangeliet inbjuder till att anta familjelivets, ja livets, utmaningar med mod, överlåtelse, ödmjukhet, realism och självkritik. Den stereotypa idealfamiljen existerar inte. Men i denna icke-ideala verklighet utspelar sig våra liv. Där ska vi leva evangeliets värden, i, med och under all bristfällighet, inte av egen kraft, vilket leder till hopplöshet, utan med nådens hjälp, där inget är hopplöst.

De pastorala frågor som berördes i Signums ledare (6/2015) när biskopssynoden om familjen ännu pågick i Rom har därmed fått ett positivt och auktoritativt svar av Petrusämbetet, som garanterar svarets överensstämmelse med katolsk lära. Inte ett svar som tystar alla frågor, men ett svar som leder vidare ur en låst situation och uppmuntrar till vidare reflexion i parrhesia, uppriktigt tankeutbyte.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden och professor emeritus i latin vid Lunds universitet.