Det här är en lek!

Jag vet inte hur många gånger jag blivit nästan påhoppad, i en anklagande ton, för att jag är så produktiv som skribent. Varför arbetar du så mycket? Mitt svar lyder: Skrivandet är för mig inget arbete. Det är en lek, även när jag brödskriver. Också nu, när jag skriver denna krönika, inträffar det: En första tangenttryckning och jag tycker att det är roligt – att se en text växa fram innebär nästan varje gång ett slags lyckotillstånd (nåja, det finns verkligen undantag).

En av de finaste skildringar av det goda arbetet jag känner till står den nyligen avlidne författaren Lars Gustafsson för. I en smått berömd brevväxling med Jan Myrdal på 70-talet, där de kommer in på marxismens syn på arbete, iakttar Gustafsson en granne, bruksarbetaren J.: ”Nu hade J. semester i tre veckor, och den första veckan använde han till att bygga ytterligare en liten veranda till sin sommarstuga. Det var de dagarna jag iakttog honom timme efter timme där jag satt vid mitt staffli. Efter tjugo eller tjugofem timmar av sådan observation vågar jag påstå att vad jag såg var en fullständigt lycklig, oändligt aktiv människa, med total koncentration på det han hade för sina händer […] Vad jag såg var kort sagt arbete i dess rena, oförfrämligade form.”

Det är fullt möjligt att fritidssnickaren J, på sitt vanliga arbete på ett västmanländskt bruk kände stark tillfredsställelse med arbetet, men det där lyckligt utopiska som några sommarveckor skådades under bygget av en veranda fanns nog troligen inte där. Lönearbete saknar det där ”oförfrämligade”. En yttre makt, en övermakt, stör lönearbetets glädje. Att lönearbeta är i slutändan att sälja sin kropp, sin tid, för pengar. Värdet degraderas på det som får en prislapp på sig.

För mig är det här inga enkla frågor. Jag växte upp i arbetarklass. Jag vet hur avgörande det är att ha ett jobb för att kunna försörja sig. Men jag minns också de långa, förmörkande skuggor lönearbetet kastade djupt in i min familjs tillvaro. Till och med som barn, när jag ännu inte visste något om vare sig arbete eller lönearbete, kunde jag förnimma den där yttre övermakten, tvångsmakten från lönearbetet som visade sig i min mammas trötta ansikte när hon kom cyklande hem från konfektionsfabriken (hon arbetade som sömmerska) och nu dessutom skulle ta hand om en stökig familj med fem söner. Den som kommer hem från ett tungt och trist lönearbete orkar ofta inte med så mycket annat än underhållning och verklighetsflykt. Komplementet till lönearbetet är underhållning. Vad är komplementet till Arbete? På senare tid har jag fascinerats alltmer av det förindustriella arbetet i de bygemenskaper som så länge existerade. De flesta blir överraskade när de får höra hur mycket ledigheter bönderna hade på den tiden; ibland var en tredjedel av årets dagar helgdagar. Och inte bara det: Arbetets ständiga följeslagare var festen: skördefest, taklagsfest, köröl och så vidare. Överheten gnällde på slöa bönder. Författaren David Jonstad påpekar i sin bok Jordad något viktigt: att moderniteten i vissa avseenden skapat en nidbild av forna tiders arbete som enbart slitsamt och enformigt – för att legitimera berättelsen om Det Moderna.

Vår arts första 100 000 år på planeten gick i lättjans tecken. Kanske ett par timmars arbete per dag för att klara livhanken. Först med den neolitiska revolutionen kom syndafallet som kastade ut oss öster om Eden där vi fick träla bland tistlar och törnen.

Lönearbetet måste minskas genom gradvisa arbetstidsförkortningar! Och arbetets goda, ofta kollektiva, sociala och rentav lekfulla sidor måste lyftas fram, genom mer av arbetsplatsdemokrati och självstyre! Makten säger dock alltid att vi ska lönearbeta mer och helst hårdare. Jag tror inte på det. Det strider mot själva vår natur, vårt art­väsen, som Marx skrev. Min artikel är klar. Jag har inte arbetat, fast jag tror att jag får lite betalt för texten.

Göran Greider är journalist och författare.