Arbetets rätta värde

Arbetet upptar en stor del av de flesta vuxnas liv. Många lägger ned sin själ i arbetet, och många kämpar hårt för att hinna med både arbete och familjeansvar. En del kläms så hårt av alla krav att de bränner ut sig. Andra har inget arbete alls, fastän de vill och kan arbeta, eller i alla fall skulle kunna utföra något arbete under rätt förutsättningar. Men de lever inte upp till kraven i dagens kunskapssamhälle, där även arbeten som tidigare betraktades som enkla kräver utbildning och så kallad social kompetens.

Är det inte märkligt att vi har organiserat arbetet i dagens samhälle så att det får sådana effekter?

Man kan också fundera på vad vi egentligen menar med arbete. Mina arbetsdagar ägnas exempelvis uteslutande åt sådant som för inte så länge sedan knappt ens räknades som arbete, vilket i stort sett var kroppsarbete. Enda gången jag använder kroppen är på fritiden, såsom när jag städar. Om jag någon gång faktiskt anstränger kroppen är det ofta något jag betalat för, till exempel att träna på gym, och det är jag långt ifrån ensam om.

Huvudbetydelsen av arbete i dag är betalt lönearbete. Därför finns det gott om värdefulla och samhällsviktiga sysslor som inte räknas som arbete. Däremot kan man tala om ”sexarbete” eller ”emotionellt arbete”, som till exempel att vara glad mot otrevliga kunder.

Det är tydligt att arbete inte är något en gång för alla givet utan en social konstruktion som skiftar form och innebörd beroende på vilket samhälle vi talar om. Det är en insikt som kan vara befriande, eftersom den öppnar för andra sätt att organisera våra liv. Men den kan också vara missvisande, i alla fall om man tror att sådana konstruktioner är lätta att ändra på. Så behöver det inte vara, och så är det definitivt inte när det gäller arbete.

Arbete är inte bara en social konstruktion utan en institution, det vill säga ett handlingsmönster som är fast förankrat i gemensamma, djupt inrotade regler, vanor, synsätt och normer. För svensk del är arbete en central samhällsinstitution kring vilken mycket annat är organiserat, däribland vår variant av välfärdsstat. Institutioner av det slaget är inte så enkla att rucka på utan att det får oönskade konsekvenser. Välfärdstjänster och social trygghet kräver höga skatteinbetalningar. Det räcker inte att de som tjänar mer betalar mer, det behövs också att en stor andel av befolkningen utför betalt arbete.

Ta till exempel det arbetsrelaterade problem som för tillfället står i centrum för samhällsdebatten, nämligen integrationen av nyanlända flyktingar. Många av dem kommer troligen att få svårt att få anställning. Enligt Riksrevisionen kan omkring 40 procent av flyktingarna från de länder som nu dominerar flyktingströmmarna förväntas ha enbart förgymnasial utbildning, jämfört med 11 procent bland inrikes födda (RiR 2016:1). Utlandsfödda utan gymnasieutbildning är den grupp som har allra svårast att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden, och när gruppen växer kan det bli ännu svårare.

Att få arbete är viktigt för den som invandrat till Sverige eftersom det är kopplat till så mycket annat – att bli självförsörjande, lära sig språket, lära känna svenskar, betala skatt och betraktas som fullvärdig samhällsmedborgare. I andra länder går det kanske att komma in i samhället utan att ha ett arbete, men här är det svårt. Och det ändrar man inte på i en handvändning, i alla fall inte på något sätt som är till hjälp för just nyanlända flyktingar.

De som är kritiska till lönearbetets centrala roll i dagens samhälle brukar framhålla att arbetet har blivit till ett självändamål; alla som inte lyckas leva upp till det allmänt hyllade arbetsidealet är fritt byte för moraliserande och meningslösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som i praktiken har karaktären av bestraffning. Arbetskritikerna föreslår i stället nya modeller som att ge alla rätt till en viss basinkomst utan att ständigt hetsas att söka arbeten som ändå inte går att få. Idén är mer realistisk än den först kan verka. Om man slog ihop alla bidragsformer som redan existerar – barnbidrag, A-kassa, garantipension, försörjningsstöd, studiebidrag, sjukersättning och så vidare – till en enda ovillkorad basinkomst skulle man spara in en hel del administration, och det skulle löna sig att arbeta ungefär lika myc­ket som i dag.

I juni folkomröstar Schweiz om basinkomst och de närmaste åren genomför Finland försök i begränsad skala. Det blir intressant att följa. Men det finns något oroväckande över en så maximalistisk välfärdsstatsmodell, där alla blir bidragstagare med lov till fritt valt arbete. Blir vi inte ännu mer utlämnade åt myndigheter och politiska beslut? Och vad skulle hända om Sverige började tillämpa basinkomst nu, när klyftan mellan dem som har och dem som inte har anställning i allt högre grad följer etniska linjer? Risken är att vi får ett än mer etniskt segregerat samhälle, där de som inte har arbete tappar hoppet om att någonsin bli självförsörjande och där de som har arbete tappar viljan att betala skatt.

I alla händelser tror jag att vi skulle vinna på att släppa fixeringen vid lönearbete och tänka friare kring arbete. En hållpunkt kan vara distinktionen mellan arbetets objektiva och subjektiva dimensioner, som påven Johannes Paulus II framförde 1981 i rundskrivelsen Människans arbete. Arbetets objektiva sida består av alla de aktiviteter, resurser och teknologier som människan använder för att lägga jorden under sig. Den subjektiva dimensionen kommer sig av att det är människor som arbetar, alltså personer med förmåga att handla genomtänkt, styra över sig själva och förverkliga sig. Den mänskliga personen är arbetets subjekt och mål, och hon kan aldrig reduceras till en ren produktionsfaktor eller ett föremål för åtgärder och reformer.

Medan arbetets objektiva dimension är föränderlig från tid till annan så är dess subjektiva dimension konstant, eftersom den har sin grund i människans oförytterliga värdighet. Det ska inte tolkas som att arbete nödvändigtvis måste vara självförverkligande i betydelsen roligt eller spännande – att slita hårt med något som skapar nytta för andra och därigenom försörja sig och sin familj är i högsta grad meningsfullt och värdigt.

När vi bedömer aktuella försök att hantera arbetsrelaterade problem gör vi klokt i att ta fasta på arbetets subjektiva dimension. Om kravet på att arbetet ska ha en mening tillämpades konsekvent skulle arbetsmarknadsåtgärder som bara syftar till att hålla människor sysselsatta för sakens egen skull kunna utrangeras redan på skrivbords­stadiet. Och modellen med basinkomst skulle utvärderas inte bara som ett fiffigt sätt att hålla folk försörjda utan utifrån vilka reella möjligheter den ger människor att styra över sina liv, delta i samhället och göra något vettigt för andra.

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.