av JAN-HEINER TÜCK
Wiens ärkebiskop, kardinal Christoph Schönborn, kan blicka tillbaka på en rik synodal erfarenhet. Redan under Johannes Paulus II:s och Benedictus XVI:s pontifikat deltog han i den tidens biskopssynoder. Vid synoden som behandlade familj och äktenskap 2014–2015 var han en framgångsrik medlare. Han har blivit invald som medlem i synodalrådet och kommer som sådan att delta i förberedelserna när den synodala processen, som påbörjades på stiftsnivå i oktober 2021, går in i sin världskyrkliga fas. I denna intervju med den tyskspråkiga tidskriften Communio redogör han för betydelsen av synodala processer inom den katolska kyrkan och kommenterar också särskilt hur den synodala vägen har utvecklats inom den katolska kyrkan i Tyskland. Intervjun återges här i förkortad form.
För närvarande pågår både den synodala vägen i Tyskland och den globala synodala processen som påven Franciskus har satt i gång. Begreppet ”synodalitet” är på allas läppar, men alla har inte samma syn på det. I den ortodoxa kyrkan har man till exempel en annan syn på det än i de protestantiska kyrkorna. Hur skulle ni vilja förklara begreppet ”synodalitet” på ett grundläggande plan?
Jag skulle vilja ringa in synodalitetens grundtankar med hjälp av två psaltarpsalmer. Den ena kommer från skärtorsdagens laudes-bön. Det är psalm 81, där det heter att: ”Men mitt folk hörde inte på mig, Israel ville inte veta av mig. Då lät jag dessa förstockade hållas, de fick följa sina egna planer. Om ändå mitt folk ville höra mig, om Israel ville följa min väg!” (Ps 81:12–14). Och den andra är psalm 25: ”Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar” (Ps 25:4). Jag skulle vilja illustrera synodalitetens syfte med hjälp av dessa båda psaltarverser. ”Herre, lär mig dina vägar”. Denna bön skulle jag vilja applicera på kyrkan. Det ”jag” som det är fråga om här är Guds folk, kyrkans ”vi”. Detta ”vi” ber Herren: ”lär mig dina vägar, visa mig dina stigar”. Där sammanfattas många av de aspekter som hör samman med synodalitet. För det första att vi vänder oss till Herren. Det är en bön som riktas till Herren. Det är Honom som det rör sig om. Syftet med synodalitet kan bara vara att vandra en väg tillsammans med Herren. ”Herre, lär mig …”
Att rikta in sig på Herren på det sättet framstår som avgörande. Det gör det lättare att bryta upp reformdiskurser som bara kretsar kring oss själva. Kyrkan lever ju av Kristus och i riktning mot honom, han är ju kyrkans mitt och orienteringspunkt.
Ja, och i detta att vända sig till Herren finns ytterligare en aspekt: vi människor vet inte allt. Vi söker. Vi söker efter vägar och ber Herren att visa oss sina vägar, inte bara mig personligen, utan hela vår gemenskap. Det är inte fråga om våra vägar, utan om hans vägar. Det är också intressant att det finns en pluralform här: ”vägar”. Det är inte fråga om en enda väg som ser likadan ut för alla inblandade, utan det är ”dina vägar”. Synodalitet är alltså i första hand och framför allt en bön till Herren om att få se hans vägar. Det innebär att andra vägar utesluts, det är fråga om en urskiljningsprocess. I Bibeln står det skrivet: ”Mina planer är inte era planer och era vägar inte mina vägar” (Jes 55:8). Vi måste alltså urskilja: vilka är hans tankar, vilka är hans vägar? När Petrus vill hindra Jesus från att slå in på sitt lidandes väg säger Jesus till honom: ”Dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt 16:23). Det är alltså helt avgörande att vi förstår synodalitet som en andlig väg präglad av sökande och bön, ja en urskiljningsprocess, och detta gemensamt. Synodos är en gemensam väg. Och det innebär att det är en väg som både präglas av andlighet och handling. För det är ju fråga om att vi ska gå dessa vägar. Vi ber att han måtte visa oss dem, så att vi kan gå dem och att dessa vägar därigenom inte är villovägar eller återvändsgränder, inte våra vägar, utan hans. ”Om ändå mitt folk ville höra mig, om Israel ville följa min väg!”, som det heter i psalm 81. Detta är för mig den bibliska grunden för det som synodalitet handlar om.
Utöver sådana bibliska perspektiv har begreppet ”synodalitet” återigen vunnit ny aktualitet tack vare Andra Vatikankonciliet. År 1965 gjorde påven Paulus VI biskopssynoden till ett rådgivande utskott. Bland konciliets ecklesiologiska grundbegrepp ville han särskilt framhäva synen på kyrkan som ett vandrande gudsfolk. Konciliet talar även om kyrkan som frälsningens sakrament, om Kristi kropp och om communio, som har sin grund i Guds eget trinitariska väsen. Med detta som utgångspunkt: hur skulle ni närmare beskriva den synodala aspektens betydelse för kyrkan i dag?
Jag skulle vilja se närmare på synodalitetens rötter utifrån ett dubbelt teologiskt perspektiv. Utöver dess trinitariska rötter ser jag även en rot som växer fram ur skapelseteologin och som är beroende av den förra. Kyrkan är ju det folk som den treenige Guden har fört samman. Kyrkan har sina rötter i gemenskap med den levande Guden – Fadern, Sonen och den helige Ande. Det som jag tycker är särskilt spännande är att detta trinitariska rotsystem har en dubbel aspekt som är relevant för den synodala processen på ett mycket konkret sätt. Det första är de tre gudomliga personernas väsenslikhet – en Gud i tre personers gemenskap. Den andra aspekten är dess heliga ursprungsordning, en hierarki. Sonen är inte Fadern. Sonen är född, inte skapad, ett och samma väsen som Fadern. Sonen är av samma väsen som Fadern, men han är inte Fadern, och den helige Ande är så att säga Faderns och Sonens gemenskap personifierad. Det innebär att synodalitet och hierarki inte är varandras motsatser. Trots likheterna måste man likväl i detta sammanhang ha de än större olikheterna för ögonen om man använder den gudomliga hierarkin och samvaron för att förstå den syndodalitet som existerar på ett mänskligt plan. Men jag tror att en fördjupad reflektion kring synodalitetens trinitariska ursprung skulle kunna vara givande.
Låt oss då, efter dessa grundläggande reflektioner, rikta blicken mot Tysklands synodala väg. I centrum för diskussionerna där står ju en dubbel skandal: å ena sidan det faktum att präster har gjort sig skyldiga till sexuella och andliga övergrepp och å den andra att kyrkans ledning systematiskt har försökt sopa allt detta under mattan. Detta är utgångspunkten för den synodala vägen i Tyskland. Hur ser ni på den utgångspunkten? Tar den tillräcklig hänsyn till denna riktning bort från oss själva, till sökandet efter Herrens vägar? Och hur förhåller den sig till påven Franciskus varningar om att inte förväxla synodalitet med parlamentarism?
De frågor som rör synodalitetens grundvalar är nödvändiga och en förutsättning för att den synodala processen ska kunna lyckas. Och här tror jag att det framför allt är ecklesiologiska frågor som behöver redas ut. För påven Franciskus hänger synodalitetens idé tätt samman med idén om communio och sensus fidelium, gudsfolkets sinne för tron. Andra Vatikankonciliet har på ett mycket slående sätt utarbetat dessa frågor. Och därför kan man bara tala om synodalitet på ett meningsfullt sätt så länge som man har dessa teologiska grundvalar i åtanke. Just detta gjorde den internationella teologkommissionen på ett mycket tydligt sätt i sitt dokument ”Synodalitet i kyrkans liv och mission”. Det är inte meningsfullt att tala om diskussionen som pågår i Tyskland eller någon annanstans utan att gå närmare in på dessa grundvalar. Kyrkans Magna Carta på väg in i det nya årtusendet är Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen gentium. Här rör det sig till att börja med framför allt om kyrkans mysterium. Och här måste jag tillägga att om man försöker lösa synodalitetens problem på ett rent praktiskt plan eller med ett sociologiskt tillvägagångssätt kommer det att slå fel – så enkelt är det. När nu Andra Vatikankonciliet utgör utgångspunkten hamnar frågan om vad kyrkans fundamentala form egentligen är i centrum, och denna form är kyrkan som frälsningens sakrament, ett tecken och ett verktyg som låter oss människor förenas med Gud och varandra. Idén om ett gudsfolk där alla döpta har samma värdighet hör samman med vår gemensamma kallelse till helighet – en idé som har hamnat lite i skymundan när man ser på hur konciliet har tagits emot under de senaste åren. Och för mig är även nr 8 i Lumen gentium särskilt viktig, som handlar om gudsfolkets eskatologiska inriktning.
Det ligger ju även en viss reformpotential i att påminna om hur kyrkan i fråga om eskatologi har något preliminärt över sig …
Utan tvekan, men till dem som menar att en diskussion av sådana grundläggande frågor vore en teologisk dimridå eller en taktik för att andligen immunisera människor mot konkreta problem, skulle jag med eftertryck vilja framhålla följande: om man hoppar över dessa teologiska fundament kommer man också missa verkliga människor, verkliga problem och även frågor som rör övergrepp. Det är fråga om en kyrka som, vilket Lumen gentium nr 8 säger oss, består av gudomliga och mänskliga element. Och det är fråga om en kyrka som utgörs av syndare och som har kallats samman bland syndare, men som samtidigt är en enda helig kyrka. Den som inte gör sig mödan att begrunda tron kommer bara att nå begränsade resultat. Vid den tredje synodala sammankomsten i Tyskland röstade man om huruvida man ens skulle diskutera frågan om prästämbetet har en framtid, och utfallet blev 95 röster för och 94 röster emot – då har något gått fel. Så enkelt är det. Det går inte att behandla sådana frågor synodalt. Här borde ledningen ha satt ner foten. Denna fråga är inte öppen för diskussion. Det finns vissa riktlinjer med mycket djupa rötter i Bibeln och traditionen. Detta är inte längre synodalitet, utan en annan väg, men i varje fall inte synodalitet såsom kyrkan uppfattar saken.
Om man ser till det sammanhang där diskussionerna i Tyskland äger rum är det ju emellertid så att man ser det som ett problem att så mycket makt samlas i biskopens händer och att denna maktutövning sker utan transparens eller kontroll. Och här framstår det för mig som att vi behöver diskutera en annan dimension av kyrkan, nämligen biskopsförfattningen som diskuteras i Lumen gentiums tredje kapitel. Den maktkoncentration som finns i biskopsämbetet ska nu upplösas med hjälp av maktfördelning och ett större inflytande för lekfolket. Rent konkret ska biskopen i egenskap av lokalkyrkans ledare få ett synodalt råd vid sin sida, som inte bara är en rådgivande instans, utan även har medbestämmanderätt. Hur bedömer ni det?
Jag skulle vilja återvända till den konkreta utgångspunkten för den här krisen, vilket är frågan om övergrepp. Det som gör mig en smula betänksam är att man så snabbt går från frågor som rör övergrepp till frågor om kyrkans författning. Det finns nämligen inga entydiga bevis för en sådan koppling. Finns det verkligen en koppling mellan de övergrepp som har skett inom kyrkan och det faktum att det saknas en maktfördelning i stil med den som finns inom demokratiska rättsstater? Det betvivlar jag. Här i Österrike blev vi tvungna att ta itu med frågan om övergrepp i ett mycket tidigare skede. Det skedde för första gången som en följd av de omfattande och intensiva anklagelser som riktades mot min företrädare kardinal Hans Hermann Groër. Det var år 1995, en enorm skandal. Kardinal Groër tvingades avgå eftersom anklagelserna visade sig stämma, jag blev koadjutor och sedan hans efterträdare. Och redan år 1996 – vilket till stor del är min dåvarande generalvikarie Helmut Schüllers förtjänst – inrättade vi det första kyrkliga skyddsombudet inom det tyskspråkiga området. Denna position tillsätts utan kyrkans inblandning, men finansieras däremot av kyrkan. Där får de drabbade möjlighet att ge sig till känna – och deras anklagelser mot präster och kyrkans medarbetare prövas inte av kyrkan utan av kompetenta, oberoende personer. Dessa oberoende ombud infördes sedan i alla stift och är numera standard.
Det andra steget tog vi 2010 när vi lät bilda en expertkommission. Vid den tiden vände jag mig till delstaten Steiermarks före detta guvernör, Waltraud Klasnic, som är en person med högt anseende här i Österrike, och frågade om hon skulle kunna tänka sig att skapa en sådan kommission. Hon gick med på det och på så sätt uppstod en oberoende offerskyddsinstans som fortfarande finns kvar och som sedan 2010 är den i kyrkligt hänseende oberoende instans som man vänder sig till om man vill framföra anklagelser om övergrepp. Denna instans upprättades oberoende av kyrkan och består av framstående personer inom områdena psykiatri, psykoterapi, juridik och så vidare. Och därigenom blir det möjligt att göra något mycket värdefullt, nämligen att utreda övergrepp inom kyrkan oberoende av kyrkans hierarki.
Låt oss återvända till frågan om strukturella reformer och andlig förnyelse. Jag tror att alla inblandade är överens om att de hör ihop. Men frågan om var man lägger tyngdpunkten är givetvis avgörande. Det är intressant hur påven Franciskus egentligen ville att kyrkan i Tyskland skulle ta ”evangeliseringens primat” i beaktande. Men synodens presidium beslutade emellertid att inte ägna fler synodmöten åt detta tema. Påven Franciskus har påbörjat en synodal process för hela den världsvida kyrkan, vars ledord är: gemenskap, deltagande och mission. Ni är själv medlem i synodalrådet som har en rådgivande roll gentemot påven under denna process. Vad skulle ni säga; vilka syften är egentligen avgörande här?
För påven Franciskus är det helt klart mycket, mycket viktigt att det rör sig om processer. Det är inte fråga om några tillfälligt sammankomna församlingar som diskuterar en noggrant utarbetad skriftlig förlaga för att sedan anse frågan avklarad. Påven vill få i gång processer. Men vad är för processer som han vill få till stånd? Han talar ofta om att lyssna på varandra, att lyssna till den helige Ande, men han talar även mycket om klerikalism – en fråga som vissa präster uppfattar som en aning sårande. Skulle han inte också kunna säga något om den prästerliga tjänstens positiva sidor, i stället för att bara framhäva det som är negativt? När jag träffade de präster som hör till ärkestiftet Wien gick jag närmare in på denna fråga och bad dem att meditera lite över Lukasevangeliets tjugoandra kapitel. Här ser man tydligt vad Franciskus menar med klerikalism. Mitt i berättelsen om den sista måltiden, natten innan Jesus togs till fånga, natten före hans lidande, har Lukas valt att skildra lärjungarnas dispyt om vem som står högst i rang. Här skiljer han sig från de andra synoptiska evangelierna där denna strid äger rum redan på väg till Jerusalem. Förmodligen förekom sådana bråk mellan apostlarna ganska ofta – vem är egentligen den främste bland dem? Och jag sade då till prästerna: vi kan se att klerikalismen är en hållning som uppenbarligen fanns redan bland apostlarna och som alltid kommer att dyka upp inom kyrkan på nytt. Varför? Eftersom alla ledare kan missbruka sin ställning. Men ett sådant missbruk är samtidigt inte ett argument för att ingen borde leda någon annan. Det faktum att präster och biskopar har försökt sopa saker under matten är inte ett argument mot att kyrkans struktur vilar på biskopsämbetet.
Detta blir heller inte bättre av att man i konciliaristisk anda [den medeltida uppfattningen att koncilier har större auktoritet än påven, övers. anm.] tillsätter lekmannaråd som ska agera som biskopens rådgivare. Problemet låter sig bara lösas med hjälp av det som Jesus sade till sina lärjungar den natten: jag är mitt ibland er som er tjänare. Efter att lärjungarna hade bråkat om vem som har högst rang, vilket är ytterst pinsamt på samma sätt som vissa prelaters uppträdanden också kan vara ytterst pinsamma, sade Jesus till dem: ”Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren” (Luk 22:26). Den måttstock som det kyrkliga ämbetet har att rätta sig efter är Jesu tjänande gestalt, vilket varit fallet ända sedan kyrkans apostoliska ursprung i Jesu grundande. Därför kallades det ju för ministerium – det vill säga tjänande.
De övergrepp som präster har gjort sig skyldiga till är den allra värsta formen av övergrepp. Men att med detta som utgångspunkt argumentera för att det som instiftades av Jesus behöver ändras eller korrigeras – det framstår i mina ögon som förfelat. Jesus gav apostlarna och deras efterträdare en fullmakt. Och måttstocken för hur denna fullmakt bör användas kan inte dikteras av någon kontrollinstans som biskoparna frivilligt underkastar sig för att begränsa sin makt eller av någon annan instans som på ett eller annat sätt uppfattas som demokratisk, utan av Herrens ord och gudsfolkets röst, som påminner herdarna om vad det innebär att vara herdar.
Påven Franciskus har ju lanserat den mycket slående bilden av en omvänd pyramid för att påminna herdarna om att de måste lyssna på sin hjord. En biskop är ju till att börja med en döpt bland andra döpta och ska vara uppmärksam på vad de troende grubblar på. Vad gäller den synodala processen på världskyrkans nivå innebär det: På lokalkyrklig nivå ska alla i ett första steg rådfrågas. På nästa nivå handlar det om att biskoparna som hör till ett visst område rådslår tillsammans. Och i ett sista steg fattar världsbiskopssynoden sina beslut tillsammans med Petri efterträdare, som innehar enhetens ämbete. Men när det gäller den synodala vägen i Tyskland lägger man även vikt vid att lekfolket inte bara rådfrågas och deltar i rådslagen, utan även deltar i beslutsfattandet. Större deltagande hos lekfolket och maktdelning inom kyrkan framstår som ett svar på problemet att vissa saker har sopats under mattan …
Först och främst: maktdelning förutsätter att någon verkligen har makt att leda. En regering har till exempel befogenhet att staka ut politiska riktlinjer och fatta beslut, men den är givetvis begränsad av författningen. Även en biskop är begränsad av kyrkans författning, det vill säga att biskopen inte kan lära ut vad han vill och kan heller inte fatta vilka beslut som helst. Han har mycket tydliga föreskrifter och detta är kyrkorätten – och på ett än djupare plan finns de föreskrifter som Jesus Kristus lämnade efter sig till oss. Biskopen är inte en obunden härskare, han är ingen despot. Och om han beter sig på ett despotiskt sätt finns det motsvarande kontrollmekanismer. Det är möjligt att anföra besvär mot en biskop. Det finns kyrkorättsliga bestämmelser som exempelvis mycket tydligt begränsar en biskops möjligheter att ägna sig åt ekonomiska angelägenheter. Och ser man närmare på den ekonomiska skandal som har drabbat kyrkan så var orsaken allt som oftast att man inte höll sig inom de ramar som specificeras av kyrkorätten.
När det kommer till reformdebatten är de alarmistiska tongångarna i själva verket mycket vida spridda – och en alltför stor iver att skynda på katolicismens självpåtagna modernisering skymmer lätt blicken för att de protestantiska kyrkorna, som ju med råge har förverkligat alla dessa reformplaner, inte eroderar mindre än den katolska kyrkan. Detta skulle kunna skärpa blicken för andra krisaspekter som präglar det nuvarande samhällets pågående omvandlingsprocess. Men hur ska den katolska kyrkan hantera dessa modernitetskonflikter?
Jag skulle vilja påminna om ett uttalande från Karl Rahner som har varit mycket viktigt för mig i mitt liv. Det skulle kunna vara till hjälp även i dag när kyrkan befinner sig i omvälvningsfas och vi blir tvungna att inse att vi i mångt och mycket har blivit en minoritet och att vi förhoppningsvis är en creative minority, som Londons framstående överrabbin Jonathan Sacks uttryckte saken. Men det förutsätter en inre hållning som präglas av en öppenhet för det som Gud visar oss. Till oss unga teologer sade Rahner vid detta tillfälle: ”Om ni stöter på något inom kyrkans lära som ni inte kan få rätsida på – jag ber er, säg inte då omedelbart ’Vad är det för dumheter eller föråldrade saker’, utan låt ett rum inom er förbli öppet.” Om jag skulle återge det med mina egna ord: håll ett rum inom er öppet så att det som för er just nu inte framstår som meningsfullt kan få möjlighet att blomma ut och visa sin mening.
Jag skulle vilja tillämpa detta på ett konkret sätt på frågan om huruvida prästämbetet borde öppnas för kvinnor, eftersom konflikten mellan kyrkan och moderniteten framträder särskilt tydligt här. Jag är medveten om att det är en enormt omfattande fråga. Jag besöker många skolor och har inte varit på ett enda sådant besök utan att den frågan har kommit upp. Varför utesluts kvinnor från prästämbetet? På andra sidan står en tvåtusenårig tradition. Läroämbetet har uttalat sig tydligt här. Det finns uttalanden från påvar ända fram till Franciskus som är otvetydiga. Jag har ingen rätt, ingen har rätt att föregripa den helige Ande. Men jag skulle dock vilja be om att detta kunde bli en grundläggande hållning på den synodala vägen: låt oss hålla ett rum inom oss öppet och försöka tänka att det kanske finns en mening här som varken jag eller merparten av dagens samhälle förmår ta till sig, men som kyrkan kanske har ett uppdrag att bevara, även med hänsyn till synodalitet som löper över ett längre tidsperspektiv. Kanske finns här en mycket djup symbolisk teologi, en skillnad mellan könen som vi just nu inte kan uppfatta, men som kanske kommer att visa sig längre fram. Jag vet att diskussionerna även fortsättningsvis kommer att vara intensiva – och jag känner flera imponerande kvinnor som känner sig kallade att bli präster. Och likväl ber jag om att vi måtte hålla detta inre utrymme öppet.
Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en kritisk motfråga: hur kommer det sig att man inom Tysklands synodala väg på ena sidan kräver att prästämbetet ska öppnas och att man i det andra lägret har utövat så stort tryck att man nu faktiskt diskuterar om huruvida kyrkan fortfarande behöver ett vigt ämbete? Här skulle jag vilja se mer hänsyn gentemot prästkandidaterna som är under förberedelse och gentemot den stora majoriteten av präster som har ägnat sitt liv åt evangeliets tjänst – och slutligen lite mer varsamhet gentemot det som människor tidigare har trott på och som vi just nu kanske inte riktigt har sinne för.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Communio nr 1/2022.
Jan-Heiner Tück är professor i systematisk teologi vid Wiens universitet och redaktör för tidskriften Communio.
Christoph Schönborn är kardinal och ärkebiskop av Wien.
Ur Signum nr 6/2022, s. 32–38.