Vågar vi tala om lydnad?

av INGRID ROBINSON

Skulle du vilja vara fullständigt fri?” Frågan ställs till tonsättaren Tommie Haglund i en nyutkommen bok, Ögonblickets oändlighet, samtal med Tommie Haglund av Aram Yardumian (Themis Förlag). Svaret som ges är tankeväckande: ”Jag har alltid känt mig fri att uttrycka de saker jag vill säga. Men frihet kan vara så många saker och inte alltid positiv. Utan regler, ingen frihet.”

I sammanhanget rör det sig om Haglunds kompositioner, men frågan och inte minst svaret kan vara värt att reflektera över i ett vidare sammanhang. Vill vi vara fullständigt fria? Och, om vi svarar ja, vad betyder det då? Att när som helst göra det som faller oss in? Säkert är jag inte ensam om att ha längtat efter en sådan frihet och försökt leva så – oberoende och utan djupare förpliktelser. Kanske är jag inte heller ensam om upptäckten att detta inte är fullt så fritt som det kan tyckas. Efterhand känns det alltmer förflackat och ytligt. I sämsta fall gör jag både mig själv och andra illa. Alla bär vi längtan efter djup, mening, gemenskap och frihet inom oss. Hur når vi dit?

Att tala om lydnad, auktoritet och gränser kan tyckas som en antites till frihet och ge associationer till underkastelse, tukt, disciplin och att ge upp självständigt tänkande. Det kan ha de innebörderna, och har allt för ofta missbrukats i den riktningen, även inom kyrkan.

Paradoxalt nog skulle lydnad också kunna ses som en väg till större frihet. Något som antyds i Haglunds ord. Frihet från det egna jagets ständiga pockande på uppmärksamhet och den egna trånga horisonten. Men detta förutsätter den grundläggande friheten att använda den erfarenhet, kunskap och grad av mognad som står mig till förfogande. Oavsett om vi tänker på det eller inte har lydnad med oss alla att göra, på ett eller annat sätt. Någon, eller något, lyder vi, hur livet än gestaltas. Svensk lag, familjens överenskommelser, arbetsplatsens policy, kyrkans lära … ja, exemplen kan göras många.

Vågar vi tala om lydnad?

Den helige Benedikt av Nursia (480–547) räds inte ordet i sin välkända Regel för klosterlivet, lydnaden ägnas inte enbart ett eget kapitel utan återfinns – uttalat eller indirekt – genom hela texten. Somligt kan låta hårt. Det gäller att hålla i minnet varför Benedikt skriver; han vill visa en väg som leder till livet, till helhjärtenhet och gemenskap. Ja, till frihet.

I Regeln är lydnaden ingen endimensionell handling där någon befaller och en annan passivt lyder. Snarare är det en ständigt pågående process – för den enskilda och för gemenskapen – att urskilja vilka behov, ordningar och förhållningssätt som är riktiga. Det benediktinska löftet om stabilitet, att förbli i den gemenskap där jag en gång inträtt, ger lydnadslöftet ett personligt ansikte, inte enbart den överordnades utan i lika hög grad gemenskapens.

En av de vackraste synonymerna till lydnad är kanske hörsamhet, att hörsamma. Ordet ger en associationsrik ingång till vad lydnad kan vara. Att det handlar om att höra, ja lyssna. Ett riktigt lyssnande förutsätter aktivitet såväl som en öppen hållning. Alla har vi nog varit med om att någon säger halva meningen av det vi försöker berätta, bokstavligen lägger orden i munnen på oss. Knappast gör det att vi känner oss hörda och tagna på allvar, snarare lämnar det en känsla av frustration efter sig. Att verkligen bli lyssnad på – det är däremot en berikande upplevelse som får oss att växa och förstå mer av oss själva. Hörsamhet har dessutom en likhet med ord som gemensam och aktsam vilket ger än vidare associationer.

”Lyssna, min son, till Mästarens under­visning och böj ditt hjärtas öra; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling.” Så inleder Benedikt sin klosterregel. Ordet ”lyssna” löper sedan som en röd tråd genom hela Regeln. Att kunna lyssna tycks vara en grundhållning som är oumbärlig för Benedikt. Orden om att böja sitt hjärtas öra gör det tydligt att lyssnandet inte enbart är en akustisk företeelse utan något som i lika hög grad sker inom människan. Som om det vore möjligt att lyssna även när inga ord sägs. En lyssnande hållning förutsätter en relation, ett samspel mellan minst två personer. Vidare behövs det någon form av öppenhet, viljan att verkligen höra och ta in det som sägs och inte lägga ord i munnen på den som talar, men inte heller passivt låta orden skölja över en.

Om nu allt detta gäller för att kunna lyssna så borde detsamma vara viktigt i förhållande till lydnaden – hörsammandet. Relation, samspel, öppenhet, beredvillighet att ta in en situation med både kroppens och hjärtats öra. Det är något helt annat än underkastelse, makt och auktoritet. Det är inordning, inte underkastelse. Det förra är en aktiv hållning, som innefattar ansvar. Det senare är att passivt invänta någon annans tecken eller order.

Men, i ärlighetens namn, här börjar det bli svårt. Beroende på personlighet föredrar vi spontant troligen antingen det ena eller det andra. Den som i likhet med mig är snabb, impulsiv och gärna drar iväg på egen hand finner det verkligt utmanande att vänta, lyssna in och anpassa sig. Lyhördheten för såväl helheten som den egna platsen är en svår balansgång och inget man lär sig en gång för alla. Det behövs både relation som binder oss samman och ensamhet, avstånd, som möjliggör bevarandet av det egna jaget. Gemenskap är inte detsamma som symbios utan respekten för vars och ens integritet och egenart är oerhört viktig.

Och, svårast av allt är kanske att ta ansvar. Så länge allt går väl är det en sak, det kan vara nog så utmanande men ger också tillfredsställelse. Däremot att säga ”jag gjorde fel” utan att skylla ifrån sig eller komma med undanflykter är svårt, ibland mycket svårt. För att inse det behöver vi inte gå till offentlighetens många exempel, det räcker gott nog att se in i det egna hjärtat.

Gränser – en ram för friheten

Alla former av gemenskap, inte minst ett kloster, har en hel del likheter med en orkester. Det finns utrymme för vitt skilda personligheter – allt från kontrabas till piccolaflöjt – och en oräknelig mängd uttryckssätt. Men det behövs en överenskommelse om vad som skall spelas – Mahler, bebop eller kanske eurovisionsvinnaren. Det ena är inte med nödvändighet bättre än det andra, men om var och en försöker sig på det som faller en in blir det outhärdligt.

Så, det behövs gränser. Inte för att kontrollera och bemästra utan för att skapa ett rum av frihet. Alla med erfarenhet av orkesterspel – eller körsång och lagidrott – vet hur vackert det kan bli när de många enskilda personerna blir liksom en enda kropp. Inte utan egen vilja, var och en måste ta ansvar för sin position och göra sitt bästa inom den, men inte heller på bekostnad av de andra. Inom den gemensamma ramen kan man lära sig frihet, improvisera, ibland följa och ibland leda de andra, bära och låta sig bäras. Självklart kan gränser också vara något negativt, användas för att förminska och hindra växande. Men det handlar inte om antingen benhårda begränsningar eller inga gränser alls, utan om att urskilja vilka gynnsamma gränser som leder till en större frihet. Att nå dit är ingen enkel eller avslutad process utan något som måste pågå livet igenom. De positiva gränser som trofasthet i relationer, övertygelse och uppgifter utgör har olika nyanser och utmaningar genom livets gång. Det benediktinska löftet om stabilitet kan tyckas som en verklig begränsning. Men stabilitet är allt annat än ett stillastående. Jag är inte densamma som den dag jag trädde in i klostret, inte heller gemenskapen utan såväl de enskilda som helheten förändras, växer, utvecklas. Att krampaktigt hålla kvar allt som det var dag ett är en omöjlighet.

Ytterligare ett faktum är att livet helt enkelt medför begränsningar – vare sig vi vill det eller inte. Ofta hör vi att allt är möjligt bara vi vill och anstränger oss tillräckligt mycket. Men detta är en illusion. Även om jag av hela mitt hjärta skulle vilja, och arbeta för, att kunna spela i fotbollslandslaget så vore det inte möjligt. Jag har helt enkelt inte de fysiska förutsättningarna. Är det då en begränsning och inskränkning av min frihet? Nej, att acceptera verkligheten, med dess givna begränsningar, leder ut i större frihet än aldrig så många uppnådda önskedrömmar. Om vi förleds att tro att allt är möjligt, alltid, riskerar vi att en dag bli oerhört besvikna.

I Regelns inledande kapitel målar Benedikt upp två varnade exempel, gyrovagerna och sarabaiterna. Dessa lever efter eget godtycke, ständigt rastlösa och på vandring. Endast det som behagar dem kallar de tillåtet, ja de är till och med slavar under sina egna önskningar utan vilja till gemenskap, varaktiga relationer eller inordning i ett sammanhang. Säkert handlar det inte så mycket om olika slags människor som om tendenser vi alla har inom oss. Vilket dike vi hamnar i om vi lämnas helt åt oss själv beror förstås på personlighet och omständigheter. Helt klart är det dock att ingetdera leder till en sann frihet. För många, mig själv inräknad, kan det ta emot att erkänna att det egna perspektivet är för snävt. Någonstans inom oss bor det en tvååring som ihärdigt säger ”kan själv”. Men om jag lämnas åt mitt eget godtycke och mina egna önskningar kommer jag aldrig att upptäcka rikedomen i tillvaron. När det blir svårt frestas man att fly, prova något nytt om och om igen. För att kunna på en gång bli kvar och utvecklas behöver vi andra människor som skakar om oss, visar på en riktning och hjälper oss att gå djupare.

Auktoritet utan att vara auktoritär

Om vi ser på lydnad och gränser som något som kan främja livet behöver vi också reflektera över vad det är att utöva auktoritet. Abboten, den överordnade, kallas i Benedikts Regel för Kristi ställföreträdare. Ett mycket högt anspråk för den som bär ämbetet naturligtvis, men i lika hög grad för dem som skall sträva efter att göra just detta, att se bortom en enskild människas styrkor och svagheter och höra Kristi röst i honom/henne. Att kunna se Kristus i en annan person, och höra hans röst genom dennes beslut, förutsätter stor mognad från båda parter.

Historien visar oss att det faktum att någon säger sig tala och handla i Kristi namn kan vara djupt problematiskt. Ett nutida exempel är det som beskrivs i Magdalena Dahlborgs text ”Tystnadens slöja” i Signum nr 1/2022, om ordenssystrar som utsatts för sexuella övergrepp och maktmissbruk av sina överordnade och/eller präster och bis­kopar. Att just denna text drabbade mig så hårt var sannolikt möjligheten till identifikation. Den handlar om kvinnor som, i likhet med mig och många andra, med villigt hjärta valt att följa det de uppfattat som en kallelse från Gud och investerat hela sitt liv. Men som i stället för att finna en plats där man kan växa i kallelsen, mogna som människa och få tjäna Gud och medmänniskorna hamnat i nära nog omänskliga förhållanden. Att det inte enbart är en fråga om sex och övergrepp av sexuell natur blir tydligt vid läsningen av Dahlborgs text, inte heller är det en fråga om att enbart män begår övergrepp. Kanske kan man våga sig på att säga att grunden ligger i missbruk av auktoritet och makt – ja, till och med ett vanhelgande av en beroendeställning, inte främst av praktisk art utan i andligt hänseende. Att det kan vara svårt, ja till och med omöjligt att värja sig eller göra motstånd mot den som säger sig representera Kristus är inte svårt att sätta sig in i.

Om vi inte vågar säga att den som utövar auktoritet – även inom kyrkan – också utövar makt kan vi heller inte tala om maktmissbruk. Det helt klart strängaste och i ordvalen häftigaste avsnittet i Regeln är det som behandlar priorn, abbotens ställföreträdare. Här varnas för motsättningar, orättmätig makt, att ge näring åt konflikter, högmod, splittring, rivalitet, gräl och förtal. Det görs helt klart vad som kan ske när vi lämnas åt våra sämsta mänskliga sidor. Maktanspråk och auktoritet kan förleda oss till att förlora respekt och aktning för medmänniskan.

Makt och auktoritet är i sig inte något ont. Men vi bör komma ihåg att det också kan innebära en frestelse och ta fram de sämsta sidorna inom oss. Den frestelsen kan vara stor och ta sig uttryck även i de mest vardagliga situationer. Många, ja de allra flesta, är i en auktoritetställning på något område i livet. Därför behöver vi alla gränser, gemenskap och förtroendefulla relationer som kan bromsa och säga stopp. Om vi låter de båda situationerna befrukta varandra tror jag det kan vara berikande.

Benedikt visar på ytterligare en viktig insikt. Om abboten visar sig vara ovärdig och missköter sitt ämbete skall stiftsbiskopen och de kristna i grannskapet gripa in. Ja, det sägs till och med vara en synd om de inte ingriper. Att det inte enbart är biskopen som skall gripa in utan även de troende i grannskapet kan vara värt att särskilt lägga märke till. Ingen lever för sin egen skull och vi har alla ansvar för varandra, också då det kan upplevas obekvämt. Att påtala missförhållanden eller tveksamma förhållningssätt kan vara precis ett sådant obekvämt ansvar som vi måste ta. Likaså ser vi vikten av öppenhet och insyn. Varken kyrkan, en gemenskap eller ett kloster får leva avskuret från omgivningen.

Det nutida begreppet polarisering skulle Benedikt sannolikt ta avstånd från med emfas, han varnar uttryckligen för favorisering och partibildning. Enhet, men aldrig likriktning, är abbotens uppdrag. En återkommande uppmaning i Regeln är att ta avstånd från egenviljan. Det betyder inte att ge upp den egna viljan – denna är något positivt och nödvändigt. Egenviljan däremot är när vi halsstarrigt vill det som passar oss bäst, för fram vår egen agenda och åsikt utan beredskap att ta in andras tankar, önskemål och situation. Detta gör vi nog så ofta, om än med aldrig så goda eller fromma förtecken. Den med auktoritet, om någon, måste vara beredd att stiga tillbaka från sin egen åsikt och visa att hon/han finns till för alla. Först då kan ett rum av frihet och tillit uppstå. Och först då blir det möjligt att tala om lydnad som något positivt.

Ett anslående exempel på auktoritet i Benedikts anda fann vi något oväntat i dokumentären Den gåtfulle dirigenten om den nederländske dirigenten Bernard Haitink (SVT Play, möjlig att se till 31 december 2023). Vi såg den i början av året och många av oss systrar blev starkt gripna. Det fanns flera skäl till det. Vacker musik, ett spännande livsöde, 1900-talets historia speglad genom en människas liv. Var för sig goda anledningar att se dokumentären. Men framför allt gjorde Haitinks person ett djupt intryck. När vi talade om dokumentären efteråt var det flera som kommenterade att Haitink på många sätt återspeglade den bild av abboten som finns i Benedikts Regel. I intervjuer med musiker som spelat under hans ledning återkom ord som uppmärksam, ömsint och sträng, närvarande, förmågan att uppskatta andras gåvor och att kunna skapa en enda kropp i ett stort kollektiv av musiker. Och, kanske viktigast av allt, modet att både vara tydlig, visa på en riktning och samtidigt ge varje enskild musiker frihet och utrymme att verkligen spela. Flera musiker vittnade om att Haitink aldrig överdirigerade utan visade förtroende för den enskilda musikerns förmåga. Detta skapade en atmosfär av beredvillighet och frihet och sporrade musiker och orkestrar till att spela bättre än någonsin tidigare. Ja, mezzosopranen Sarah Connolly uttryckte det starkare än så, hon upplevde det som om musikerna med sitt väsen sade ”här är jag, använd mig” i total öppenhet.

Mognad från båda parter

För att personligt ansvar skall vara möjligt är det centralt att kunna erkänna fel utan rädsla för bestraffning. Att felaktiga handlingar kan få konsekvenser är en sak, bestraffning något helt annat och nedbrytande. Rädsla för att göra fel kan vara förlamande och är förödande för växt och mognad. Då handlar det till slut mer om att undvika att göra fel än att förstå vad som är rätt. Destruktiva och förtryckande relationer och strukturer börjar inte sällan så, genom att förminska livsrummet. Eller genom att skapa oförutsägbarhet, det som var rätt igår kan vara fel i dag. Då blir det omöjligt att förstå den ram som ger struktur åt tillvaron och likaså omöjligt att lära sig handla riktigt inom den.

Det behöver vara möjligt att komma med idéer, initiativ, ja till och med invändningar och kritik utan rädsla för repressalier. Några ytterligare ord av tonsättaren Tommie Haglund kan tjäna som en illustration: Det ”ger mig väldigt mycket när jag får arbeta med musiker som från början inte har en aning om vad de skall göra med min musik. Att få ge dem ledtrådar, och sedan säga att nu är det upp till er att göra vad ni vill med musiken. Om du vill stanna upp här, eller öka tempot där, fast jag inte skrivit så, så pröva att göra det. Det är så musiken hålls levande.”

Den som har fått stor auktoritet skall inte befinna sig långt från den levda verkligheten utan mitt i den. Vara medveten om vad det dagliga livet kostar av möda, insats och engagemang. Och så kunna bedöma det riktiga i ett förslag eller invändning. Det kan låta modernt att tala om transparens, möjlighet till dialog och yttre insyn. Då är det intressant att upptäcka att mycket av detta finns i Regeln, om än uttryckt med andra ord. Exempelvis skall allas mening höras vid viktiga beslut. Något som motiveras med orden att ”Herren ofta uppenbarar för en yngre broder vad som är bäst”. ”Yngre” behöver säkerligen inte enbart ha med ålder att göra utan kan ses som ett uttryck för att alla, oavsett ålder, ställning eller utbildning, kan vara lyhörda för Guds vilja och ge uttryck för den. Vidare förutsätts dialog om någon ges ett omöjligt eller svårt uppdrag. Benedikt säger inte ”tig och lyd” utan inbjuder till ett samtal mellan abboten och den enskilde för att hitta en lösning på en svår situation.

Ett nyckelord i Benedikts Regel är ”för att man må veta”, ut sciat. Det handlar inte om någon akademisk expertis eller ens om skicklighet. Nej, det rör sig om något mycket djupare. Ordet har en framträdande roll bland annat i de båda abbotskapitlen och i kapitlet om hur nya medlemmar tas emot i gemenskapen. Varje gång rör det sig om angelägenheter med stor inverkan på det gemensamma livet och/eller svåra situationer. Kanske kan uttrycket bäst beskrivas som omdöme, urskiljningsförmåga. En ständigt pågående process – för den enskilda och för gemenskapen – att urskilja vilka behov, ordningar och förhållningssätt som är riktiga. Det är inte samma sak som kappvänderi eller situationsetik utan förmågan att lära sig leva ett vi, där jaget inte uppslukas men inte heller ständigt kräver sitt företräde. Jonna Bornemark kallar en sådan hållning för paktiv – av passiv och aktiv. Varken att stå och invänta order eller rusa iväg efter eget huvud utan att våga handla och lyssna samtidigt. Ett sådant förhållningssätt sker inte automatiskt utan är något vi behöver öva utifrån den erfarenhet, kunskap och grad av mognad som står oss till förfogande.

För att något sådant skall vara möjligt är det nödvändigt att få lov att göra fel utan rädsla för straff. Förmaning och tillrättavisning har självklart sin plats, inte sällan är vi blinda för våra egna fel och behöver bli uppmärksammade på dem. Det är på den vägen vi lär oss sanningen om oss själva – ödmjukhet – och kan växa i relationen till Gud, vår nästa och oss själva. Vi lär oss att be om förlåtelse och erkänna våra fel, ta ansvar för våra handlingar. Vara vuxna nog att säga förlåt och modiga nog att börja om.

Benedikt säger att man tidigt skall visa den som träder in i klostret allt som är ”hårt och svårt på vägen som leder till Gud”. Detta handlar inte om några arrangerade förödmjukelser, det är viktigt att framhålla. Där­emot är det en påminnelse om att varje liv i gemenskap – i ett kloster eller ett äktenskap – innebär uppoffringar och svårigheter. Att leva i ömsesidig lydnad innebär att lära sig ställa helheten framför det egna jaget, en askes som stundom kan vara nog så kännbar. Askes betyder som bekant övning och övningen sker i vardagens många små ”lydnader”. Föräldern som går upp otaliga gånger varje natt till sitt barn, att tålmodigt hjälpa en gammal människa, utföra tråkiga men nödvändiga uppgifter, låta någon annans vilja gå igenom i stället för min egen … var och en kan fylla i utifrån sin vardag. Att bli en människa som i frihet kan ställa sig själv åt sidan och låta sig tas i anspråk för de behov som just nu ligger för handen kommer inte av sig självt utan kan upplevas som just hårt och svårt. Men frukten av denna askes är ett vidgat hjärta och, paradoxalt nog, en större frihet.

Frihet är inte ovillkorligt detsamma som oberoende. Lydnad inte nödvändigtvis likställt med förtryck. Snarare kan de vara två sidor av samma mynt.

Lydnad är tillit, eget ansvar, öppenhet, förmågan att släppa taget om de egna uppfattningarna – en väg i frihet.

Ingrid Robinson är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.

Ur Signum nr 6/2022, s. 38–44.