av LOUP BESMOND DE SENNEVILLE
Många ser den påvliga diplomatin som det huvudsakliga verktyget för inflytande för Heliga stolen (som ofta beskrivs som världens minsta stat). Dessa internationella relationer, som är både verktyg för inflytande och för att främja viktiga värden, är ett medel för att föra ut påvens budskap, eftersom denna mycket ovanliga aktör varken har en armé eller möjlighet till ekonomiska påtryckningar.
Med utgångspunkt i Vatikanens territoriella integritet, som blev definitivt garanterad genom Lateranfördraget 1929, brukar man beskriva den påvliga diplomatin som att den strävar efter att försvara det allmänna bästa snarare än att endast försvara katolikernas intressen. Den beskrivningen framförs både av dem som bedriver den påvliga diplomatin och av dem som denna samverkar med. Heliga stolen försöker alltså snarare att försvara allmänna värden än särskilda intressen.
Fastän den inte har någon armé och knappast något territorium använder den hela paletten av redskap inom den internationella diplomatin utom ekonomiska sanktioner. Den uppmanar till starka symbolhandlingar, till exempel när politiska ledare som är varandras fiender blivit inbjudna till Rom, den erbjuder sig som medlare, den ställer politiska ledare inför samvetets utmaningar. Till exempel var diplomater från Heliga stolen aktiva i de diskussioner i Colombia som ledde fram till avväpnandet av FARC (gerillagruppen Colombias revolutionära väpnade styrkor), men också på Kuba för att få fram lättnader för befolkningen. Ett slående exempel är hur man organiserade ett möte mellan stridande grupper i Sydsudan i april 2019. Långt mer än ett enkelt möte blev denna arbetsdag, som påven själv deltog i från början till slut, en dag för bön och begrundan som påven Franciskus själv höll i.
Organisation
Den påvliga diplomatin leds av engelsmannen Paul Richard Gallagher, ärkebiskop med ansvar för mellanstatliga relationer. Den är mycket välorganiserad även om dess personella resurser är begränsade jämfört med andra staters diplomati. De påvliga diplomaterna, var och en ansvarig för en region i världen, hör hemma i Statssekretariatet, som är inhyst i Apostoliska palatset intill Peterskyrkan. Denna organisation har ansvar för att upprätthålla de diplomatiska relationerna med de 183 stater som Heliga stolen har kontakter med. Därutöver har man också relationer med Europeiska unionen, Malteserorden och ett antal internationella institutioner.
Heliga stolen förlitar sig på ett nätverk som har rykte om sig att vara bland de mest välinformerade i världen, under ledning av de 180 apostoliska nuntierna runt om i världen. Nuntiernas viktigaste uppgift gäller biskopsutnämningar, men därutöver är de också verkliga ambassadörer för påven. Med stöd av ett nätverk av präster och ordensfolk, som finns utspritt över länder och regioner, så kan varje nuntie vidarebefordra information till Rom om länder och deras befolkningar. Nuntiernas officiella nätverk kombineras med ett inofficiellt nätverk genom Sant’Egido-kommuniteten som, särskilt i Afrika söder om Sahara, har genomfört ett antal medlingsuppdrag och utvecklat en omfattande kunskap och ett praktiskt handlag, särskilt efter fredsavtalet i Moçambique 1992. Gemenskapens lilla palats i Trastevere i Rom är därför ofta ett besöksmål när världens ledare besöker Rom. Och den påvliga diplomatins kunskaper motiverar närvaron av de 84 ambassadörer som är ackrediterade vid Heliga stolen.
Några nyckelbegrepp
Men utöver organisationen kan man urskilja några nyckelbegrepp som är viktiga utgångspunkter för de påvliga diplomaternas arbete: barmhärtighet, fred, avståndstagande från ”världskrig i småbitar” och kärnvapendoktrinen.
Barmhärtighet är i grunden ett religiöst begrepp, men den påvliga diplomatin använder det som en politisk kategori. Jesuiten Antonio Spadaro, som är en av påven Franciskus närmaste rådgivare och chefredaktör för tidskriften La Civiltà Cattolica, använder begreppet ”barmhärtighetens diplomati”. Vad menas med det? ”Att aldrig betrakta någon eller något som förlorat i relationerna mellan nationer, folk och stater.” 2017 utvecklade Spadaro begreppet vid ett kollokvium vid Institutet för internationella relationer vid Science Po i Paris i samarbete med de katolska universitetens internationella federation.
Spadaro urskiljer sju aspekter i denna ”barmhärtighetens diplomati”. Bland dem understryker han särskilt betydelsen av en ”öppen och ofullständig diplomati”, som tar hänsyn till ”situationer såsom de utvecklas, också bortom hur det ser ut”, ett avståndstagande från undergångsvisioner om framtiden och från tanken om katolicismen som det ”sista arvtagarimperiet från ett ärofullt förflutet”, och lyfter fram uppmärksamhet mot världens periferi och ”solidaritetens diplomati”.
Men påven Franciskus tar, förutom från denna uppfattning om barmhärtighet, också stöd i en uppfattning om fred som formats inom den påvliga diplomatin. För Heliga stolen är fred inte endast avsaknaden av krig utan på ett bredare sätt frukten av rättvisa relationer. Det är för fredens försvar som Heliga stolen regelbundet uppträder som försvarare av grundläggande mänskliga rättigheter, inte minst inom ramen för Förenta nationerna. Eller annorlunda uttryckt: för Rom innebär inte freden endast att kanonerna tystnar utan att rättvisan bryter fram.
Enligt den tidigare franske ambassadören vid Heliga stolen Bruno Joubert (2012–2015) sker Vatikanens ”handlande inom den internationella ordningen i namn av en moralisk uppfattning enligt vilken det inte kan bli fred mellan länder om det inte finns fred och rättvisa mellan människor”. Denna uppfattning, som gav påven Johannes Paulus II beteckningen ”den vapenlöse profeten”, har nyligen blivit framlyft på nytt i encyklikan Fratelli tutti, som påven Franciskus publicerade 2020. Vissa avsnitt ut den har använts som återkommande påminnelser i den påvliga diplomatin på sistone, både vid offentliga framträdanden av påven, som aldrig missar en möjlighet att påpeka att alla människor har skapats som bröder och systrar av samme Fader, och vid bilaterala diplomatiska kontakter.
Det är med utgångspunkt i denna uppfattning, om freden som ett världsomspännande tillstånd, som påven talade vid sin resa till Sarajevo 2015 om ett ”världskrig i småbitar”. Detta uttryck har sedan återkommit regelbundet för att beskriva en försämring av världsläget, också när det inte pågår ett stort krig som påverkar hela planeten.
Detta uttryck ”världskrig i småbitar” hör till det som påven Franciskus har formulerat och som har tagit sig in på det diplomatiska fältet. Den argentinske påven har också bidragit till en viktig utveckling av en annan punkt i diskussionerna mellan Heliga stolen och staterna, nämligen användningen av kärnvapen. På denna punkt går påven längre än alla sina företrädare. Ända från början av sitt pontifikat har han varit inriktad inte bara på icke-spridning utan också på nedrustning.
För påven är inte endast användandet av dessa vapen problematiskt, utan själva innehavet av dem. Därigenom tillbakavisar påven, och den påvliga diplomatin i hans efterföljd, alla tankar om ”kärnvapenavskräckning”, ett begrepp som omhuldas av de stater som har kärnvapen, inte minst Frankrike. I sin senast nyårshälsning till den diplomatiska kåren, den 10 januari i år, varnade påven: ”Ibland inbillar man sig att vapnen kan användas endast till att avskräcka en eventuell angripare. Historien och tyvärr också samtiden visar oss att det inte är fallet. Den som har vapen kommer förr eller senare att använda dem.”
Kina och Ryssland
Dessa principer om barmhärtighetens diplomati, om freden som en världsomspännande fråga och även om kärnvapenavskräckningen innebär förstås spänningar mellan den principiella idealismen och de faktiska förhållandena på marken. Dessa spänningar kan illustreras av två exempel, nämligen Heliga stolens relation till de två stormakterna Kina och Ryssland.
Efter många års förhandlande skrev Vatikanen på ett avtal med Kina i september 2018. Avsikten med denna ”provisoriska” text, som har ett rent pastoralt syfte, var att tydliggöra en gemensam procedur som Rom och Peking var överens om för hur katolska biskopar i landet ska utnämnas. Sedan 1951, när en organisation för religiösa frågor skapades, har den kinesiska regimen haft för vana att utnämna egna biskopar, medan Rom har fortsatt att utnämna sina, vilka har tagit plats i det som kallas den ”underjordiska kyrkan”. Men när 2018 ett tjugotal biskopssäten var obesatta såg Vatikanen en tydlig risk att en eventuell massutnämning av ”officiella” biskopar från regimens sida skulle kunna leda till en djupgående schism i den kinesiska kyrkan som skulle vara omöjlig att lösa upp senare.
Men detta avtal, vars innehåll fortfarande inte är offentligt, med ett land som officiellt anger 10 miljoner katoliker i sin befolkning (och denna närvaro har långa anor) har lett till många skarpa reaktioner. Å ena sidan finns det vittnesbörd som samlas in och regelbundet återges av sajten AsiaNews, som visar hur regimen använder överenskommelsen för att förtrycka katoliker i vissa delar av landet. I en pågående kampanj för att sinifiera (= ge en mer kinesisk karaktär till) landets religioner, där dessa framställs som en säkerhetsrisk genom vilken främmande makter skulle kunna lägga sig i Kinas inre liv, har politiken blivit skarpare under Xi Jinping, med allt från poliser som står vid kyrkportarna och övervakar de troende till rivningar av gudstjänstlokaler med hänvisning till lokala byggnormer. Den mest högljudde kritikern av avtalet är kardinalen Joseph Zen Ze-kiun, tidigare ärkebiskop i Hongkong, som anser att avtalet är ett förräderi.
Olika källor i Vatikanen, som är positiva till avtalet, menar däremot att även om det förekommer sådant förtryck så är det inte utbrett över hela landet. Framför allt anser de att ”ett dåligt avtal är bättre än inget avtal”. I praktiken ser var och en det de vill i avtalet: Vatikanen ser ett möjligt slut på schismen mellan den officiella och den underjordiska kyrkan, medan regimen ser ett godkännande av sin strävan att sinifiera religionerna.
Förhållandet till Ryssland är ett annat talande exempel på de inbyggda spänningarna i Vatikanens diplomati. En betydelsefull händelse under Franciskus pontifikat var mötet med patriarken av Moskva, Kirill. Det var första gången sedan Moskvapatriarkatet upprättades 1589 som en påve träffade en patriark från Moskva. Mötet ägde rum på flygplatsen i Havanna, på Kuba, och var frukten av en lång förberedelse från både Heliga stolens och patriarkatets sida. Det mynnade ut i en gemensam deklaration som särskilt underströk de två andliga ledarnas engagemang för förföljda kristna minoriteter i världen. Några veckor senare påpekade patriarken av Kiev att man från Roms sida såg detta möte som en andlig händelse medan man från Moskvas sida lyfte fram den politiska betydelsen, till exempel genom att påpeka att man delade en vision med påven om ”världens gemensamma mål”.
Också i dessa spända relationer mellan Rom och Moskva finns en ömtålig balanspunkt. Ryssland och Heliga stolen har i verkligheten haft långvariga men alltid ömtåliga kontakter. Rysslands tidigare president Dimitri Medvedev träffade påven Bendictus XVI två gånger (2009 och 2011), hans efterträdare Vladimir Putin har för sin del besökt Vatikanen tre gånger: 2013, 2015 och 2019. Påven har ju en särskild förkärlek för ”omöjliga resor”, det visade till exempel resan till Irak 2021, och han har inte dolt sin önskan att kunna åka till Ryssland. Och påvens utrikesminister, ärkebiskop Galagher, åkte förresten dit 2021.
Dessa återkommande kontakter döljer inte de spänningar som finns. Heliga stolen gav till exempel sitt diskreta stöd när en från Moskva oberoende ortodox kyrka upprättades i Ukraina i slutet av 2018. Och man uttryckte under lång tid motstånd mot det militära tryck som Ryssland byggde upp öster om Ukraina. När kriget i Ukraina bröt ut i slutet av februari 2022 blev det tydligt hur svår den balans är som Heliga stolen har försökt upprätthålla. Några dagar efter den ryska attacken begav sig påven personligen till den ryska ambassaden och några timmar efter det ringde han till den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj. Och statssekreteraren i Vatikanen, kardinalen Pietro Parolin, har lyft fram att den påvliga diplomatin finns redo för att underlätta eventuella samtal mellan de krigförande. På samma sätt som i förhållandet till Kina anser påven och hans diplomater att man får acceptera de klassiska spänningarna mellan det partikulära och det universella, mellan idealism och realism. Påven strävar för egen del efter en syntes, han strävar efter att styra ”med mod och försiktighet”.
Några sätt att lösa upp spänningarna
Så hur ska man kunna lösa det som förefaller motsägelsefullt? Man kan lyfta fram tre aspekter: förhållandet till tiden, viljan att aldrig hamna i total konfrontation med ett land och Franciskus världsbild.
Jorge Mario Bergoglio har denna idé att ”tiden är viktigare än rummet”. Denna uppfattning om tiden stämmer väl med hur den påvliga diplomatin bedriver sitt arbete. ”Denna princip ger möjlighet att arbeta på lång sikt och att inte vara upptagen med omedelbara resultat. Den hjälper till att tålmodigt stå ut med svåra och konfliktfyllda situationer och med kravet att ändra sina planer som kommer ur verklighetens dynamiska natur”, skriver påven i Evangelii gaudium (nr 223). För påven gäller det att ”ta till sig spänningen mellan fullhet och begränsningar, och ge försteg år tidsaspekten”. ”Ger man försteg åt rumsaspekten blir man tokig för man tror att man måste lösa allt genast och ta kontroll över alla positioner där makt utövas och bekräfta sig själv”, understryker Franciskus.
Man måste till exempel ta hänsyn till detta specifika förhållande till tiden för att förstå avtalet mellan Rom och Kina. ”Allt har sin tid. Man vet inte vad som kan hända i framtiden”, förklarar en källa i Vatikanen. ”Regimen kan falla. Vi sätter vår fot i dörren och om det händer något, även om femtio år, då är vi på plats.” Vatikanens förhållande till tiden liknar ett imperium, som har ett evighetsperspektiv och inte tänker på val och nästa mandatperiod.
På sin tid skapade kardinalen Agostino Casaroli (1914–1998) en teori kring det han kallade ”tålamodets martyrium”. Han var en framträdande person inom den påvliga diplomatin under det kalla kriget. Det var han som fick i uppdrag av Johannes XXIII, Paulus VI och sedan av Johannes Paulus II att vara representant i ”den tålmodiga dialogen med kommunistiska regimer i Europa” för att ”knapra åt sig ett utrymme för överlevnad för ’tystnadens kyrka’”, som La Croixs Romkorrespondent Guillaume Goubert beskrev det år 2000. ”Han var till exempel avgörande vid Helsingforskonferensen om säkerhet och samarbete i Europa 1975 och fick inskrivet ett erkännande av samvetsfriheten i slutdokumentet – som de kommunistiska staterna ratificerade!” Denna inställning, som fick mycket kritik i sin samtid inom den katolska hierarkin, ansåg påvarna vara den enda möjliga.
En annan tradition inom den påvliga diplomatin består i att aldrig visa ett totalt avståndstagande mot ett land. Det är den attityd som Franciskus nu intar gentemot Kina, särskilt när det gäller den skärpta maktutövningen nyligen i Hongkong. Påven har faktiskt aldrig kommenterat denna sak offentligt. I juli 2020 hade han tänkt sig att ta upp situationen i den tidigare brittiska kolonin i anslutning till angelusbönen en söndag, men till slut avstod han från att läsa den förberedda texten. Denna tystnad, som Franciskus har fått mycket kritik för, är egentligen ingen nyhet. En liknande attityd intog Paulus VI när han gjorde ett blixtbesök i Hongkong 1971 utan att alls nämna situationen i Kina. Det gäller också att inte utsätta katolikerna i ett land för fara, eftersom Heliga stolen befarar att katolikerna i ett kritiserat land kan komma att utsättas för repressalier.
Det finns flera exempel från senare tid på hur denna princip har används. Till exempel avstod påven vid ett besök i Budapest i september 2021 från att direkt kritisera premiärminister Viktor Orbán, för att i stället uppmana de ungerska katolikerna att ta stöd i sina kristna rötter och öppna sig för andra människor.
Denna princip gäller inte endast gentemot stater utan används också i den interreligiösa dialogen. Det gäller särskilt gentemot islam. Påven har aldrig direkt kritiserat ens de striktaste trosriktningarna inom islam. På detta sätt fortsätter den påvliga diplomatin det som kallats ”Tauran-doktrinen” efter Jean-Louis Tauran (1943–2018), som var en betydelsefull diplomat under Johannes Paulus II, Benedictus XVI och Franciskus. Historikern Jean-Baptiste Noé har beskrivit hur Tauran insisterade på att Vatikanen skulle hålla levande relationer med ansvariga muslimska personer som hade rykte om sig att vara öppna i sina sinnen för att kunna motverka ”extremismens framväxt”. ”Det gäller att göra det nödvändigt för muslimska representanter att klargöra sina ställningstaganden och ta sitt ansvar. Om de menar att islam inte ska likställas med attentat, massakrer på kristna i Mellanöstern eller förtryck av kvinnor, då måste de säga det klart och tydligt – och vidta åtgärder som sätter stopp för detta. Eftersom påven varken har militära eller ekonomiska redskap för att slå tillbaka så använder han i stället denna dialog och denna ömsesidighet för att ställa islam inför sitt ansvar.”
Så var det till exempel i februari 2019 när påven Franciskus undertecknade ett dokument med Ahmed el-Tayeb, storimamen vid al-Azharuniversitetet i Kairo, en av de främsta dignitärerna inom sunni-islam. På samma sätt träffade han två år senare Ali al-Sistani, en av de främsta ledarna för shia-islam, hemma hos denne i Nadjaf i Irak. Till journalister sade han efteråt: ”Detta möte har gjort min själ gott.”
Den tredje aspekten, slutligen, gäller hur påven Franciskus ser på världen. I sina samtal 2017 med den franske sociologen Dominique Wolton utvecklar den argentinske påven sina tankar om globaliseringen som den geometriska figuren polyeder: ”Man kan se globaliseringen, som är ett politiskt fenomen, som en bubbla, där varje punkt på ytan har samma avstånd till centrum. Alla punkter är likadana och det som är utmärkande är uniformiteten, det blir tydligt att globaliseringen förstör mångfalden”, sade påven, innan han fortsatte: ”Men man kan också se det som en polyeder, där alla punkter är förenade med varandra, men där varje punkt, om det är ett folk eller en människa, behåller sin egen identitet. Politiskt handlande går ut på att söka denna spänning mellan enhet och egen identitet.”
Påven presenterade denna bild redan i oktober 2014, ett och ett halvt år efter att han blivit vald till påve. ”Jag älskar den geometriska figuren polyeder. Den har många olikformade sidor och blir en bild för hur olikheter strömmar samman i en enhet samtidigt som de behåller sin unika karaktär. Inget löses upp, inget blir förstört, allt förenas …” Polyedern blir en möjlighet för påven att lösa upp spänningar och för den påvliga diplomatin en väg att förena idealism och realism.
Påven Franciskus är mycket förtjust i bilden av kyrkan som en polyeder, det är tydligt. Vad betyder det? Författaren Nicolas Tenaillon svarar: ”Man kan säga att denna bild ger möjlighet att harmoniera olikheter utan att de försvinner.” Han påpekar att polyeder på så sätt är motsatsen till en sfär, som är en ”slätare” bild. Denna tanke kan tänkas hämta sin inspiration från ”krafternas parallellogram” (Maurice Blondel) och utvecklas i Evangelii gaudium, påvens programmatiska skrift från 2013: ”Polyedern blir vår modell, den blir bilden för hur de olika ingående elementen behåller sin unika karaktär samtidigt som de tillsammans formar denna kropp. Både i församlingen och i politiken strävar man efter att som i en polyeder infoga det bästa från var och en. De fattiga kommer med sin kultur, sina idéer och sin kapacitet. Också personer som kan förtjäna kritik för sina misstag har något att bidra med som inte bör gå förlorat. Detta är sammanflödet av olika folk som i den universella ordningen behåller sina egna särdrag; det är hela mängden av personer som i ett samhälle söker det allmänna bästa och som alla i sanning där finner sin plats” (nr 236).
Kardinalen Walter Kasper prövade å sin sida ett annat svar i ett föredrag om Luther 2016: ”Det gäller att fånga karaktären hos en verklighet med många facetter. Inte ett pussel som sammanfogats på ett yttre sätt, utan en helhet som är som en ädel sten som återspeglar ljuset som når den på ett underbart mångformigt sätt.”
Översättning: Björn Hjalmarsson
Artikeln var ursprungligen publicerades i tidskriften Études aprilnummer 2022.
Loup Besmond de Senneville är korrespondent i Rom för den franska katolska dagstidningen La Croix.
Ur Signum nr 6/2022, s. 44–49.