av ERIK ÅKERLUND
För den som följt Svante Nordins bokutgivning under en längre tid följer det nästan logiskt att han även skulle ge ut en bok om det svenska 1900-talets idéhistoria. Århundradet har tidigare skildrats av Nordin – främst i ett i vid mening europeiskt perspektiv – i såväl 1900-talet: en biografi. Makter, människor och idéer under ett århundrade (2005) liksom i Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan 1900 (2011), där den senare vann Stora fackbokspriset. Den svenska filosofihistorien var ett tidigt ämne för Nordin, och hans utgivning av ett trebandsverk om dess utveckling från slutet av 1700-talet och fram till 1980-talet (utgivna 1981 till 1987) var det första stora verk som han utgav efter doktorsavhandlingen. Därutöver har han i monografier behandlat betydande svenska personligheter under 1900-talet behandlats i monografier. Exempel på sådana är Fredrik Böök (1994), Ingemar Hedenius (2004) och Sven Stolpe (2014). (De stora biografierna tycks komma ut med tioårsintervall. Vad kommer månne ut år 2024?) Utöver detta har även svensk humaniora under 1900-talet ägnats en mycket intressant studie, Humaniora i Sverige. Framväxt – guldålder – kris. De flesta av dessa böcker har recenserats i Signum. Det är alltså med en viss tyngd och bakgrund som Nordin tar sig an den svenska idéhistorien från år 1900 och framåt.
Nordin skriver i bokens början att den intellektuella världen här ska behandlas som ett slags drama eller skådespel. Vi finner i den beskrivningar av olika aktörer som spelar sina roller under 1900-talets idédebatt, en debatt som naturligtvis fick stora konsekvenser för livet i Sverige som helhet, även utanför den intellektuella och idémässiga scenen. I likhet med många tidigare studier tas också här ett brett grepp om det intellektuella livet; inte bara filosofer och teologer utan även författare och bredare opinionsbildare liksom vetenskapsmän och -kvinnor inom olika fält passerar revy.
Med detta sagt kan det ändå konstateras att år 1900, bokens startår, utifrån idéhistorien betraktat inte är ett särskilt signifikant år. Åren 1900 till 1914 omskrivs bäst som en avslutning av ett långt 1800-tal, och idéutvecklingen under denna tid förstås också bäst just mot bakgrund av skeenden under slutet av 1800-talet. Vi finner här således främst en fortsättning på striden mellan 80-talisterna med Strindberg i spetsen, å ena sidan, och 90-talisterna anförda av von Heidenstam, å den andra. De intressantaste avsnitten här handlar om i Sverige inte alltid uppskattade delar av Strindbergs författarskap, främst mellan åren 1897 och 1909, som var kopplade till franska nykatolska strömningar. Verken från dessa år är enligt Nordin de litterärt sett värdefullaste delarna av Strindbergs œuvre.
Med första världskriget inträder också skeenden som i någon mening är ”yttre” i förhållande till de ”inre” linjerna av en idéhistorisk utveckling. Skildringen av åren 1914 till omkring 1945 får således inte riktigt någon styrsel, och det är svårt att finna någon intern logik i debatten som driver den framåt. Dessa avsnitt blir också lite mer tunglästa än övriga delar av boken. På första världskriget följer således mellankrigstidens dragkamp mellan demokrati och mer auktoritära ideologier, debatter som sedan följs av skeendena kring andra världskriget. Visst finns det intressanta skildringar av det svenska intellektuella landskapet, men riktig lyster kanske dessa främst får för dem som läst de färgstarka porträtten av personligheter som Fredrik Böök och Sven Stolpe, där man från idéerna kommer ned till de personligheter som deltog i debatten.
Annat blir det när man kommer fram till efterkrigstiden. Den börjar i någon mening med en dragkamp kring folkhemsidén. Vi har här också kring 1950 en relaterad debatt om tro och vetande, anförd av Ingemar Hedenius. Nordin kopplar sedan denna debatt, liksom andra grundläggande debatter, till den tes om ”ideologiernas död” som Herbert Tingsten förde fram i början av 1950-talet. Tanken var här att ett slags gemensam överideologi hade vunnit i västerlandet, där demokrati, opinionsfrihet och pragmatism hade blivit den gemensamma grunden för alla debattörer, och där ideologierna mer handlade om detaljer i hur det nya samhället skulle byggas upp. Hur tesen om ideologiernas död sedan kraftigt motbevisas av skeendena kring 1968 och den intensiva ideologiska debatten kring dessa är en fascinerande historia.
Fascinerande är sedan också den fortsatta omvandlingen mellan 1968 och 1989, två ödesmättade årtal. 1970-talet skulle komma att handla om vänsterns bearbetning av besvikelsen över den uteblivna revolutionen och totala samhällsomvandlingen (postmodernismen benämns ”marxismens mjuklandning”). 1980-talet blir sedan något av en spegelbild av 68-vänstern. En spegelbild innebär ju dock såväl att saker och ting är rakt motsatta som att de är helt lika det som avspeglas.
Efter 1989 blir naturligt nog historieskrivningen öppnare och mer tentativ. Den initiala tron på liberalismens seger i och med händelserna omkring 1989 byts ut till en med åren alltmer utbredd uppfattning om att historien trots allt inte har tagit slut. En utveckling som skett helt nyligen och som Nordin tar upp på ett mycket intressant sätt är den vändning bort från postmodernism, relativism och post-truth som har skett i många läger, främst på grund av att dessa idéer anammats och använts av andra politiska krafter (läs: högerinriktade populister) än de som postmodernismen från början var förknippad med.
Ett otal andra linjer och teman i boken – feminismens förändringar och förvandlingar under århundradet, bildningsborgerlighetens gradvisa försvinnande, vänsterns självmotsägelser över tid – kunde tas upp, men dessa får lämnas till läsaren själv. Om än bitvis lite tungläst och överlastad av namn är boken på det stora hela – som vanligt när det gäller Nordin – mycket angenäm att läsa. Inte minst ger den en fantastisk örnblick över vår mer sentida idémässiga historia.
Framtiden är öppen, och bara genom att vara medveten om sin plats i historien kan man också medvetet vara med och forma denna framtid. Nordins bok är oundgänglig för den som, just genom att förstå vår mer sentida svenska idémässiga historia, vill förstå vår samtid och därmed också kunna agera med öppna ögon i dess idémässiga landskap.
Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2022, s. 50–51.