av ANDREAS MAZETTI PETERSSON
Laurentius Norvegus (c. 1538–1622), eller Klosterlasse som han kallades, författade en vederläggning av Uppsala möte år 1593. Denna text blev inte publicerad förrän år 1965 då Oskar Garstein såg till att den trycktes. Texten har nu blivit översatt från latin till svenska av Henrik Lindeskog – som har gjort ett utmärkt arbete – och givits ut på Artos & Norma bokförlag. Utgåvan inkluderar värdefulla kommentarer kring kontext och tolkningsperspektiv av Magnus Nyman. I Nymans förord placeras Klosterlasse in i ett ekumeniskt perspektiv, vilket inte är opassande då Johan III (r. 1569–1592), som välkomnade honom till Sverige, åtminstone för en tid följde en förmedlingsteologisk linje där katolskt och lutherskt skulle förenas enligt idéer av flamländaren Georg Cassander (1513–1566).
Jesuiten Klosterlasses verksamhet däremot bör inte placeras inom ramarna för förmedlingsteologi. Snarare är det riktigare att tolka honom utifrån att han var skolad enligt jesuiternas princip om ackommodation. Kort sagt syftar jesuitisk ackommodation till anpassning i predikan, i undervisning och emellanåt i hörande av bikt till tid, plats, personer och omständigheter. Under Klosterlasses tid som ansvarig för jesuitskolan Collegium regium Stockholmense på Gråmunkeholmen, går det att lägga märke till en utarbetad ackommodationsstrategi. En strategi som utgick från Johan III:s reformer inom statskyrkan, för att mer och mer anpassa undervisning och predikan till katolsk teologi.
Av allt att döma var Klosterlasse lyckosam i början. Han åtnjöt även inflytande vid hovet där han fungerade som hovteolog efter Petrus Fechts bortgång 1576. Dock blev jesuiternas framgångar i Stockholm kortvariga, vilket delvis orsakades av ankomsten av Klosterlasses ordensbroder Antonio Possevino (1533–1611). Possevino hade fått i uppdrag av påven Gregorius XIII (påve 1572–1585) att agera medlare mellan kungen och Rom i de förhandlingar som gällde en rekatolicering av Sverige. Under sin tid i Sverige upptog Possevino kungen i den katolska kyrkogemenskapen och konfirmerade även arvprinsen Sigismund (1566–1632).
Emellertid verkar Possevino ha missbedömt det kyrkliga landskapet i Sverige och underskattat det lutherska prästerskapets avoga inställning mot jesuiternas närvaro i landet. Possevinos missbedömning var hur som helst inte ensam orsak till misslyckandet att rekatolicera Sverige. Den romerska kurians ovilja att tillmötesgå kungens dispenskrav om bland annat mässa på folkspråket, möjlighet för präster att vara gifta och utdelning av kommunion under bägge gestalter utgör en betydelsefull delförklaring. År 1580 ansåg Johan att jesuiterna borde avlägsna sig från Sverige.
Efter Uppsala möte år 1593, då Sverige antog den augsburgska bekännelsen från 1530, återöppnades Uppsala universitet och andra kristendomsinriktningar än den lutherska förbjöds. Trots dessa antikatolska åtgärder fortsatte ändå Klosterlasse sitt engagemang för Sveriges rekatolicering. Som ett led i detta engagemang författade han ”En ny lära som aldrig tidigare hörts i Guds kyrka”. Ämnena i textens första del rör läran om Gud, arvsynden, rättfärdiggörelsen, kyrkan, sakramenten, eskatologi, den fria viljan och helgonen. I den andra delen behandlas frågor som Johan III aktualiserade under sin regentperiod, såsom sakramenten, klosterlivet samt förhållandet mellan andlig och världslig makt.
Ett genomgående drag i Klosterlasses text är att han beskyller de evangelisk-lutherska svenskarna för att ha introducerat nyheter och tillägg till den kristna katolska läran. En sådan polemik ska inte ses som unik för Klosterlasse. Tvärtom var sådan argumentering vanlig under 1500- och 1600-talet, också i Uppsala mötes texter, som åberopar att nya missbruk i den kristna läran har avlägsnats genom mötets beslut.
Till den katolska kyrkans försvar inskärper Klosterlasse behovet av den auktoritet och det förvaltarskap som finns i kyrkans tradition. Han kallar lutheranerna för huvudlösa, vilket innebär att de saknar enhet med påven. Till försvar för att det inte finns någon annan enhet i religionen än enhet med påven, nämner han att redan på den gamla lagens tid insatte Gud den högste prästen av levitisk härkomst som domare över tvister. För Klosterlasse är denne domares auktoritet en typos för påvens traditionsenliga makt att avgöra och döma genom att utöva juridisk makt.
De egenskaper hos den katolska kyrkan som Klosterlasse lyfter fram är enhet, sanning och godhet. I motsats till detta står de nyheter som hade introducerats genom Uppsala möte. Att det handlar om nyheter visar sig dock vara en aning missvisande, eftersom han tecknar ett slags heresins genealogi där den nya tron egentligen sägs ha sitt ursprung i gamla heresier. Gemensamt för heresierna är att de har sitt ursprung i djävulens list, vilken sänder nya ledare och falanger mot Guds kyrka. I anslutning till denna retorik nämner Klosterlasse så kallade exempla. Olaus Petri (1493–1552) och Karl IX (r. 1604–1611) är avskräckande exempel som har vänt upp och ned på ordningen, medan Sigismund är den rättmätige kungen genom arvsrätt. Sveriges folk porträtteras, liksom Sigismund, som exempel vilka bör efterföljas, då de i sina hjärtan inte har samtyckt till de lutherska prästernas påhitt mot den fäderneärvda tron.
Genomgående i texten är även Klosterlasses användning av ackommodation kring svensk historia, där argumenten till den katolska lärans försvar har anpassats till tid, plats, personer och omständigheter. Han skriver att svenskarna ända till kung Gustavs (r. 1523–1560) dagar stod fasta i tron på Kristus, som de hade tagit emot av sankt Sigfrid.
Klosterlasse noterar att om Gustav Vasa hade låtit bli att genomföra reformationen, skulle han ha blivit ihågkommen som göternas Scipio ”Gaestafus”. Spännande nog, och troligen för att inte svärta ned Sigismunds rykte vars farfar Gustav var, nämner Klosterlasse att kung Gustav kom till makten under ogynnsamma tider och blev förledd av inkompetenta rådgivare. I obetänksamhet utförde han det som bidrog till rikets undergång.
Till sist ska det nämnas att publikationen av Lindeskogs översättning utgör ett mycket gott tillskott till källorna till den svenska historien, eftersom den förmedlar ett inlägg i en debatt som fortfarande var pågående. Även om Uppsala mötes beslut var klubbade och Sigismund hade förlorat slaget vid Stångebro år 1599, hyste ändå Klosterlasse – och Possevino – hopp om att Sverige än en gång skulle bli en katolsk nation genom Sigismunds rätt till den svenska kronan. Från jesuiternas horisont var reformationen i Sverige således ingalunda oåterkallelig, vilket tydligt illustreras i En ny lära som aldrig tidigare hörts i Guds kyrka.
Andreas Mazetti Petersson är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 6/2022, s. 52–54.