av TOMAS EKENBERG
Boken Fri vilja och mänskligt ansvar består av elva olika texter. I prolog och epilog beskrivs omständigheterna kring bokens tillkomst. Ett samarbete mellan Sigtunastiftelsen och forskningscentret Agora for biosystems har i över ett decennium samlat forskare och författare med olika bakgrund för att i olika former tillsammans reflektera kring människans plats och roll i universum. I boken finner vi elva olika perspektiv på människan som tänkande och handlande varelse, och vi har här sammantaget en läsvärd och mycket tänkvärd helhet. Jag tänker mig att boken särskilt kunde intressera två skilda grupper: Den första läsaren tillhör en vetenskapligt intresserad och filosofiskt nyfiken allmänhet som i boken ges möjlighet att se olika sätt att närma sig traditionella och universella och ”bortom-vetenskapliga” frågor kring människans mål och mening, hennes särart och begränsningar. Den andra läsaren är en fackfilosof som redan är väl rotad i diskussionen kring den fria viljan, som önskar se exempel på skilda perspektiv på skärningspunkten mellan det egna området och andra relevanta vetenskapliga diskurser. För även om diskussionen i boken kanske sällan riktigt koncentrerar sig på just frågan om den fria viljan och mänskligt ansvar så presenteras här en stor mängd teman och frågeställningar och infallsvinklar som är högst relevanta – frågor som inte alltid uppmärksammas, och frågor som sällan på detta sätt ekumeniskt eller kanske snarare synkretistiskt tillåts trängas med varandra på ett och samma ställe, i ett och samma verk.
Bäst förstås nog bokens titel inte som namnet på bokens ämne rätt och slätt utan snarare som namnet på ett mer diffust fält härmed antytt men inte till fullo beskrivet. Låt mig med hjälp av två kapitel försöka klargöra vad jag menar. Det näst sista kapitlet, av Rainer Carls, behandlar direkt och uteslutande ämnet fria viljan och människors moraliska ansvar. Carls ger oss såväl en systematisk som historisk redogörelse för begreppet ”den fria viljan”, beskriver kortfattat hur och varför och på vilka olika sätt den fria viljan kommit att bli ett problem, hur fri vilja och ansvar hänger ihop, och antyder hur han själv ser på förhållandet mellan vetenskaplig världsbild och människosyn i detta sammanhang. Det sista kapitlet, av Antje Jackelén, berör inte temat fria viljan alls. Inte heller mänskligt ansvar. I stället ligger fokus helt på att söka finna ett sätt att se på vetenskap och religion inte som motpoler utan som kompletterande element i människans själv- och gudsförståelse. På sätt och vis ligger Antje Jackeléns diskussion närmare bokens kärnangelägenheter än Rainer Carls. Det som förenar bokens nio övriga bidrag är inte att de skulle utgöra olika diskussioner av (olika teorier om) kopplingen mellan fri vilja och ansvar. Oftare är det i stället en modern livsåskådning som verkar utgöra det bakomliggande problemet. Vad lär oss den moderna vetenskapen? Är vi biokemiska maskiner? Är vi kvantmekaniska system? Är vi biologiskt obetydliga som individer, blott komponenter i ett ekosystem där populationen eller arten alltid utgör ett bättre mer fruktbart val av beskrivningsnivå än jaget-självet? Men vad är då en människa, eller bättre: vad är jag?
Hans Liljenströms, Peter Århems, Håkan Snellmans och Paavo Pylkkänens bidrag ställer oss i ljuset av modern forskning i neurovetenskap, fysik, informationsteori. De pekar på möjliga utrymmen, eventuella luckor i ett förment strängt system eller i ett alltför stängt eller alltför öppet universum. Varken fysiken eller den moderna biologin med sitt biokemiska fokus har stängt dörren helt för en förståelse av människan som ett tänkande, verkande subjekt – ett ”jag” med fri vilja och ”egna” beslut. Det finns här inte så mycket diskussion om den fria viljan som sådan – om hur den ska förstås, om varför fri vilja skulle krävas för ansvar. Men ett tema som återkommer är kopplingen mellan medvetande och fria viljan. Och ofta utgör här medvetande snarare än den fria viljan det mysterium som letar efter sin förklaring.
Idén om frihet som det som möjliggör skapandet av den egna identiteten och hela vårt vara som människor – det existentialistiska temat – behandlas av Ted Harris i hans bidrag om Kierkegaard. I kontrast till detta läser jag Alf Lindermans bidrag som problematiserar idén om ett isolerat, individuellt subjekt. Bara i ett socialt sammanhang kan en individ uppstå, och detta betyder att vår frihet alltid bör ses som relativ eller i någon mening begränsad. Sara Lindermans bidrag pekar på något liknande, men hon tar sin utgångspunkt i sin kliniska erfarenhet som psykolog. Här är det vanans makt eller det inlärda beteendets predisponering som står i vägen för en absolut och oinskränkt frihet. Pella Larsdotter Thiel undersöker i sitt bidrag den enskildes handlingsutrymme ur ett samhälleligt perspektiv. Detta är relevant för tänkandet kring ansvar. I ett politiskt sammanhang som dagens där man efterlyser förändringar så stora att det inte står i någon enskild människas (eller ens grupps) makt att ensamt initiera dem – förändringar av jordens klimat, globala totala hälsoåtgärder – måste individen kanske misströsta: har jag alls en fri vilja om denna fria vilja i ljuset av de verkliga problemen är alltigenom moraliskt impotent? Larsdotter Thiel undersöker inte kopplingen mellan fri vilja och moraliskt ansvar, men hade hon gjort detta hade hon kunnat diskutera relationen mellan personligt, individuellt ansvar å ena sidan och kollektivt ansvar å den andra.
Jag finner en intressant kontrast mellan Larsdotter Thiels bidrag och det intilliggande, inledande kapitlet i boken, det av Agneta Lagercrantz, där Stanfordbiologen Robert Sapolsky intervjuas. Sapolsky tror inte alls på den fria viljan, då den enligt honom är oförenlig med determinism. Sapolsky framstår dock inte så mycket som ”hård determinist” som moralisk nihilist. Synd finns inte. Ondska finns inte. Vad som finns är mer eller mindre väl fungerande biologiska system. De människor som gör sig skyldiga till hemskheter är helt enkelt ”biologiskt skadade”, men inte onda. Sålunda bör man varken klandra någon för en missgärning eller (Sapolsky är konsekvent) hylla någon för dess bragder. Allt är resultatet av mekanism. Och mänskligt ansvar (såväl enskilt som kollektivt) måste alltså betraktas som ett hjärnspöke.
Alf Lindermans och Hans Liljenströms antologi är tankeväckande, texterna överlag lättlästa och tillgängliga. Bokens styrka ligger i de många frågorna som väcks och i de många perspektiven som det ges prov på, inte i svar, förklaringar, teorier. Den vittnar om öppna och nyfikna diskussioner och förhoppningsvis kommer den att smitta av sig.
Tomas Ekenberg är docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2022, s. 54–56.