Synoden i Libanon – en mångkulturell kyrka söker e

Precis nu när katolska kyrkan i Sverige avslutat sin historiska stiftssynod i Vadstena, så kan det vara intressant att uppmärksamma en annan synod som just ska börja, nämligen specialsynoden om

Libanon. 12 juni 1991 proklamerade påven Johannes Paulus II något överraskande att han ville sammankalla en sådan för Libanon (se artikel i Signum 1994:4 med presentation av Lineamenta, förberedelsedokumentet). Cirka ett år försenad inleds synoden sista veckan i november 1995 i Rom med delegater från hela den universella kyrkan, de stora ordnarna, kongregationerna, men framför allt från Libanons fyra patriarker, sex katolska riter och 21 stift. Det kommer säkert också att finnas observatörer och gäster från några av de övriga religiösa kommuniteterna som totalt omfattar tolv kristna, fem muslimska och en judisk. De kristna kommuniteterna omfattar förutom den evangeliska, de sex katolska orientaliska riterna, maroniter, grek-katoliker, syrisk-katoliker, armenisk-katoliker, latinare och kaldeer. De ortodoxa: grek-ortodoxa, syrisk-ortodoxa, armenisk-ortodoxa, öst-assyriska och kopt-ortodoxa. Muslimerna: sunniter, shiiter, alaouiter, ismaeliter och druser. Officiellt finns det inga judar kvar i Libanon efter inbördeskriget 1975-1990.

Förarbetet

Ett arbetsdokument, eller Instrumentum Laboris, ligger äntligen färdigt efter fyra års förberedelser. Dokumentet har sammanställt svaren på de 72 frågor man tidigare skickat ut genom Lineamenta.

17 av de 21 stiften har svarat och deltagit aktivt i förberedelserna, vilket generalsekreteraren för synoden, kardinal Jan Schotte, ansåg vara något av en succe.

I massmedia har uppmärksamheten kring synoden varit påtaglig. Flera TV-kanaler visar dagligen i nyhetssändningarna vilka personer den maronitiske patriarken tagit emot, vad han predikat i mässan, vilka uttalanden han har gjort i samband med nya lagförslag eller regeringsutspel etc. Kyrkan tar del inte bara i den allmänpolitiska debatten, utan uttalar sig också i alla frågor som rör samhället, ekonomin och partipolitiken. Detta är ett arv från den tid då framför allt maroniterna fortfarande var med om att bygga upp den nya, självständiga nationen efter det att det franska mandatet upphörde 1943.

Många bedömare anser att de kristna i Libanon förlorat den privilegierade ställning de haft dels i relation till den muslimska omgivningen i Libanon, dels gentemot sina systerkyrkor i grannländerna i Mellanöstern. Trots det svåra inbördeskriget har det ändå varit till Libanon som många kyrkor skickat sina seminarister, blivande systrar eller bröder för att kunna få en teologisk och pastoral utbildning.

Slutskedet av kriget var en katastrof för de kristna i Libanon, sedan de libanesiska styrkorna startat en offensiv mot den libanesiska armen. Tusentals kristna familjer som flytt undan kriget i Beirut och bosatt sig på Libanons berg blev nu beskjutna, inte av muslimska miliser eller syrisk militär, utan av kristna soldater. Biskoparna i allmänhet och den maronitiske patriarken Sfeir i synnerhet hade svårt att samla, ena och styra över sina egna, vilket ledde till att polariseringen och splittringen mellan de kristna var total. Förtroendekapitalet för biskoparna och patriarkerna var förbrukat. Det måste därför ha varit ironiskt för libanesen i gemen när påven Johannes Paulus II i slutskedet av det blodiga inbördeskriget förklarade i ett TV-sänt tal till de katolska patriarkerna och biskoparna att ”Libanon är mer än ett land; det är ett budskap om dialog och samvaro”.

Två tydliga riktningar kan avläsas inför den libanesiska synoden, bägge känner sig säkert ganska

nöjda efter att ha läst det fjärde ändringsförslaget som nu presenteras som det slutgiltiga Instrumentum Laboris.

Hur skall kyrkan förnyas?

Den första riktningen vill lyfta fram kyrkans inre liv; synoden är i första hand en spirituell och andlig förnyelse för kyrkan i Orienten, nya uttrycksformer vad gäller liturgi, samt kanske främst patriarkernas, biskoparnas och prästernas roll. Påven har också tydligt och klart uppmanat kyrkan i Libanon att göra en samvetsrannsakan (jfr Instrumentum Laboris (1995), s. 33). Till detta kommer också frågor som rör inte bara lekmännen, men också kvinnorna, vars roll fortfarande är ytterst marginell och sekundär, trots att de ofta får dra det tyngsta lasset. Här kommer också frågorna om de patriarkala strukturerna, stifts- och församlingsstrukturerna upp, frågor om samordning mellan de olika katolska kyrkorna.

Man uppmanar att starta församlingsråd och stiftsråd, man påminner att dessa inte bara har ett administrativt ansvar, utan att de också skall tjäna det apostoliska och socialpastorala arbetet.

Många som svarat på förberedelsedokumentet ansåg att de nuvarande strukturerna inte är up to

date och inte svarar mot dagens behov. Patriarksekretariaten bör förnyas och hitta nya organisationsformer. Lekfolket bör kunna spela en viktigare roll på alla nivåer.

Detta inbegriper både män och kvinnor. Instrumentum Laboris går här långt och menar att de nuvarande kyrkostrukturerna marginaliserar och utesluter kvinnorna. Klyftan mellan prästerskapet och lekfolket är för stor, det saknas samråd och samverkan. Mångfalden av riter är också ett stort problem. Varje katolsk kyrka har sina egna stiftsgränser som inte längre följer de naturliga regionala och civila uppdelningarna.

Den andra riktningen vill hellre betona vilken roll kyrkan och de kristna ska spela i Mellanöstern i

allmänhet och Libanon i synnerhet. Det gäller att förvalta det historiska arvet, att utveckla relationerna till muslimerna, att hitta nya samarbetsformer med myndigheterna, media, universitetsvärlden, och andra nyckelsektorer i samhället. Biskop Bechara Rai, den libanesiske samordnaren för synoden, ansågs av en del bedömare att stå för denna linje. Han har varit flitigt intervjuad i TV och press, och varit frispråkig i sitt betonande av det libanesiska oberoendet och haft mod att kritisera Syriens ökade roll och militära närvaro (över 40 000 syriska soldater är fortfarande stationerade i Libanon) sedan Taef-överenskommelsen 1989. Kanske är det därför inte helt överraskande, men heller inte helt klart varför biskop Rai fråntagits sin ledande roll i förberedelsearbetet inför synoden, och att synodsekretariatet i Rom i stället tagit över. Utnämningarna av delegater, observatörer och gäster sker också direkt i Rom. Det är säkert inte speciellt populärt. En libanesisk biskop jag talade med klagade på att latiniseringen av kyrkan i Orienten fortsätter. Rom har inte lärt sig av tidigare misstag. Han vill till och med gå så långt att han hävdar att det är lättare att leva i fred med muslimer, ortodoxa och protestanter; med latinare är den nästan alltid strid! För honom var t.ex. biskoparnas kollegialitet ett sätt att frånta patriarkerna deras nyckelroll och privilegier. Om en patriark eller ärkebiskop från Orienten besöker Europa eller Nordamerika så kan han inte ens viga eller döpa medlemmar av sin egen rit utan måste få ett godkännande av den lokale kyrkoherden eller biskopen. Detta är inte acceptabelt och strider mot kyrkans tradition, menar samme biskop.

Detta är kanske dock inte den viktigaste frågan för denna synod. Säkert kommer patriarkerna att få gå före kardinalerna i processionen till mässan som skall inleda synoden i Vatikanen den 27 november. Att man överhuvudtaget knappt nämner alla de miljoner libanesiska flyktingar och utvandrare (det bor mellan 8-10 miljoner libaneser i utlandet, mot knappa 4 miljoner i Libanon), alla de internflyktingar som finns i Libanon (ca 300 000 internflyktingar och lika många palestinska flyktingar) i dokumentet är gåtfullt. Saker och ting blir kanske klarare när den första sessionen av synoden är avklarad någon gång i mitten av december.

JOHAN GÄRDE

Författaren arbetar för Caritas i Beirut