Vägledning

”Det är ingen tvekan om att Vägen till kontemplation för svensk publik kommer att öppna portarna till en ny och okänd värld.” Så löd en del av omslagstexten till nämnda bok av Thomas Merton, när den kom ut i svensk översättning 1954. Petrus de Dacia-förlagets profetia infriades. En ny och okänd värld öppnades för många, bland dem undertecknad. Vägen till kontemplation blev läst och omtyckt, i enstaka fall t.o.m. livsavgörande. När boken, som länge varit slutsåld, nu åter föreligger i tryck är Thomas Mertons värld inte lika ny och inte lika okänd. Dessutom har omvärlden förändrats åtskilligt sedan boken tillkom i Gethsemani kloster 1948. Det är därför inte så konstigt att man inte blir lika hänförd nu 1995 som när man läste boken första gången.

Thomas Merton var inte alltid nådig när han kritiserade sig själv som författare. Om Seeds of Contemplation, som är orginaltiteln på boken (uppgiften saknas i den aktuella svenska utgåvan), säger han, tio år efter publiceringen, att den saknar värme och mänsklig affektivitet. Det uttalandet finner jag överdrivet självkritiskt, även om man kan tycka att vissa passager i boken är alltför högstämda och fjärran livets realiteter. En biografi över författaren kan möjligen ge vissa förklaringar. Han skrev boken efter sex år i klostret, alltså som relativt ”ung munk” ur klostersynpunkt.

Senare livserfarenheter, vari även ingick tvivel på att han överhuvudtaget befann sig på rätt plats, kom att förändra honom som människa och trappistmunk. 1961 ger han ut en ny bok om kontemplation, New Seeds of Contemplation, där de mest asketiska avsnitten från klostermiljön i den första boken ersätts med ett mer utåtriktat, samhällsengagerat innehåll. Förändringen svarar förstås mot författarens personliga utveckling. Det behöver dock inte råda någon motsättning mellan dessa två perioder i hans liv. I Vägen till kontemplation säger han själv: ”Långt ifrån att till sitt väsen vara varandras motsatser är inre kontemplation och yttre aktivitet två aspekter av samma kärlek till Gud.” (s. 79)

Man kan alltså både som läsare och författare uppleva en bok av det här slaget ganska olika vid olika tidpunkter, men därmed är inte sagt att boken ifråga skulle ha förlorat sitt värde idag. Långtifrån. Bortsett från vissa föråldrade stilistiska detaljer håller boken fortfarande måttet, just som en vägledning till kontemplation, där läsaren pedagogiskt förs framåt bit för bit.

En aspekt värd att lyfta fram idag, då kontemplation ofta isoleras från ett livssammanhang och far betyda ett mentalt tillstånd kort och gott, är Mertons självklara sätt att integrera kontemplationen i ett livsmönster och en tro.

Det handlar om ett kontemplativt liv, som här konkretiseras i ett trappistkloster utan att fördenskull bli exklusivt. Varje människa med en kontemplativ längtan kan oberoende av sin livssituation ta till sig det mesta av innehållet.

Kontemplation är som bekant en gåva och inget man skapar själv, inte ens genom att läsa böcker i ämnet. Den inledande meningen till kapitlet ”Förströddhet” är i det här sammanhanget tankeväckande och smått komisk: ”Bön och kärlek lär man sig i den stund då bönen har blivit omöjlig och ens hjärta har förvandlats till sten.” (s. 97)

Thomas Mertons vägledning fyller säkert ett behov också idag som hjälpmedel att kanalisera det ibland förvirrade andliga sökandet i god riktning.