Öst och väst i gemensam kontemplation

En del av Signums läsare läste väl också dess föregångare Credo. Kanske några erinrar sig ett par artiklar av Dagny Arbman om Jules Monchanin. I den första artikeln, ”Intryck från en resa i Indien” (1954:1), presenterade Dagny indiskt tänkande som hon blivit fascinerad av, då hon tillsammans med sin man, arkeologiprofessorn Holger Arbman, vistats några månader i landet. Mot slutet av artikeln kom hon in på Jules Monchanin, en fransk präst, som vistats i Indien sedan 1939 och från 1950 i Sydindien ledde ett ashram, där han försökte finna former för en indisk kristendom som anknöt till hinduismens klassiska arv. Dagny hade sökt kontakt med honom genom brev och bevarade sedan genom livet som dyrbara skatter två brev hon fått från honom resp 1953 och 1954.

Den andra artikeln (1958:2) är en minnesruna över Monchanin, som dött i Paris 10 oktober 1957.

En förgrundsgestalt

Monchanin var vid sin död 62 år gammal, född 10 april 1895 i Fleurie, en by i vindistriktet Beaujolais några mil norr om Lyon. Han studerade teologi i Lyon, blev prästvigd där 1922 och tjänstgjorde några år som präst i Lyons ärkestift. Tidigt gripen av indiskt tänkande såg han fram emot en framtid i Indien, då han ville arbeta på en förening av det värdefullaste i hinduisk tradition med kristendomen. Eftersom han var en mycket duglig präst med ett briljant intellekt hade han svårigheter att fa sin biskops tillstånd att försvinna till Indien. Men det lyckades 1939. I Indien kom han att utföra ett pionjärarbete för tänkandet kring förhållandet mellan kristendom och hinduism.

Praktiskt hade han föga framgång. Tillsammans med Henri Le Saux, benediktinmunk från Kergonan i Bretagne, grundade han 1950 ett ashram, Shantivanam, där kristendom och hinduism skulle mötas främst på kontemplationens område. De båda fransmännen hoppades att indiska kristna skulle ansluta sig och bilda någon form av kommunitet. Men det kom inga indier annat än på tillfälliga besök. I sin syn på förhållandet mellan kristendom och hinduism skilde sig dessutom de båda franska prästerna alltmer från varandra, och för dem bägge blev samarbetet en besvikelse. När Monchanin dog 1957, hade Le Saux lämnat ashramet, som tycktes vara dömt till undergång.

Förvånande nog ville Le Saux ändå att ashrames verksamhet skulle fortsätta. Han återvände till Shantivanam och höll ashramet vid liv fram till 1968, fastän han bara tidvis uppehöll sig där. Den engelske benediktinmunken Bede Griffiths blev hans efterträdare. Under Griffiths blev ashramet en av människor från hela världen uppsökt mötesplats. Griffiths dog vid 86 års ålder 1993. Ashramet fortsätter nu under indisk ledning sin verksamhet i Griffiths anda.

Både i Lyon och i Shantivanam har man i år firat 100-årsminnet av Monchanins födelse med symposier. Jag har varit inbjuden att delta i båda men kunde bara acceptera deltagandet i Lyon.

Det var Dagny Arbman som i början av 1980talet riktade min uppmärksamhet på Griffiths och hans företrädare, och jag fick sedan möjlighet att besöka Griffiths och hans ashram varje år 19881992. Griffiths uppmanade mig att skriva en liten bok om Monchanin på engelska för att ashramets grundare skulle bli mer känd i Indien, och bland det sista som Grifths gjorde, innan han fick det slaganfall som ledde till hans död några månader senare, var att han skrev förordet till min bok. (Boken, Jules Monchanin, Pioneer in Christian-Hindu Dialogue, ISPCK, Delhi 1993, anmäldes i Signum 1994:5.)

I Lyon blev mitt försök att göra Monchanin mer känd bland engelskläsande mycket uppskattat, och det var anledningen till att jag inbjöds att vara en av talarna vid minnessymposiet där i april i år. I mitt bidrag jämförde jag Monchanins inklusiva syn på kristendomens förhållande till hinduismen med Griffiths komplementära, pluralistiska syn.

En annan av talarna vid Lyon-symposiet var Fran~oise Jacquin från Paris. Mme Jacquin arbetar med att ge ut valda delar av Monchanins brev, som håller på att samlas i ett arkiv i Lyon. Monchanin publicerade nästan ingenting själv, men han var en formidabel brevskrivare. En huvudkälla för min bok om Monchanin var den bok med brev från Monchanin till hans mor, som utkom 1989, Lettres á sa mére 1913-1957, Texte etabli et presente par Trancoise Jacquin (Cerf).

Till 100-årsminnet av Monchanins födelse har Jacquin utgivit ännu en samling brev: Abbe Monchanin, Lettres au Pere le Saux, också den på Cerf.

Meningsutbyten mellan Monchanin och Le Saux

Boken, som skulle förelegat vid symposiet i Lyon men inte kom förrän i maj, inleds med ett förord av Lyon-professorn Jacques Gadille, i Lyon den främste vårdaren av Monchanins minne, huvudorganisatör och ledare av symposiet där.

I en utförlig introduktion ger Fran~oise Jacquin en värdefull bakgrund och ram för breven, påvisar också deras aktuella betydelse. I noter till breven ger hon upplysningar om personer som nämns, också utdrag ur ännu opublicerade brev. Beträffande de brev som utgör bokens huvudinnehåll meddelar hon, att Le Saux planerat en utgivning av dem i samarbete med Monchanins närmaste vän från tiden i Lyon, Edouard Duperray, en plan som aldrig förverkligades. Efter Duperrays död 1990 överlämnades breven till Fran~oise Jacquin. Hon berättar att Le Saux i sin utskrift av breven här och var utelämnat partier som ställt honom i ofördelaktig dager. Breven återges nu i sin helhet.

Monchanin var 15 år äldre än Le Saux. Han kom från en välställd vinodlarfamilj, där han ömt vårdats av sin mor och sin syster. Han blev präst men ägnade sig vid sidan av sina studier och sin prästtjänst åt vidsträckt läsning framför allt i filosofi och deltog aktivt i Lyons akademiska liv. Till Indien stod hans håg länge men han kom inte dit förrän vid 44 års ålder. Le Saux kom från enklare förhållanden i en barnrik familj i Bretagne, hade som nittonåring blivit munk i ett benediktinkloster med sträng observans. Vid sin ankomst till Indien 11 år efter Monchanin var han 33 år gammal, full av iver att skapa ett indiskt benediktinkloster.

Den filosofiskt lagde Monchanin såg snart att ett förverkligande av hans drömmar om ett kristet Indien låg långt in i en framtid, som han själv aldrig skulle fa uppleva. Le Saux var mer inriktad på praktiskt synbara resultat och upptäckte mycket snart att han inte kunde få den opraktiskt lagde Monchanin med sig på sin linje. Och så sökte han sig fram på egna vägar, oberoende av Monchanins försök att som den mera erfarne vägleda honom. En anledning till att det finns så många brev från Monchanin till Le Saux bevarade är att de två prästerna fick allt svårare att vistas i Shantivanam samtidigt, men när de vistades på olika håll, skrev de flitigt till varandra. Le Sauxs brev till Monchanin finns tyvärr inte bevarade.

De brev av Monchanin till Le Saux som nu publicerats förändrar inte den bild av förhållandet mellan dem som tidigare publikationer givit, men den breddar och fördjupar den. Den viktigaste motsättningen mellan dem gällde hur de som kristna skulle förhålla sig till hinduismen. Avgörande för Le Sauxs del blev ett besök han redan 1949, vägledd av Monchanin, gjorde hos Ramana Maharshi i hans ashram på berget Arunachala. Ramana, som räknas som en av hinduismens mest inflytelserika lärare under vårt århundrade, dog redan 1950, men Le Saux återvände ständigt till eremitliv på Arunachala och fann där större frihet för sin andliga utveckling än i Shantivanam. I sina brev varnar Monchanin ständigt Le Saux för att helt drunkna i hinduisk gudsupplevelse, präglad av advaita.

För både Monchanin och Le Saux var advaita det centrala i hinduisk tradition. Advaita betyder ”icketvåhet” och avser att världen i sin mångfald i grunden är en enhet, brahman. Vi kan uppleva den enheten i vårt innersta jag, atman. ”Det (brahman) är jag (atman)” är en grundsats i denna form av hinduism.

Urgrunden

En grundfråga blir hur mångfalden i världen förhåller sig till enheten i urgrunden. Är skapelsen, som präglas av tid och rum, overklig, en illusion, är tid och rum illusoriska – det säger somliga advaita-filosofer. Har världen med dess mångfald en begränsad verklighet, är den ett utflöde, en manifestation, av det ena, brahman – det säger andra. Det finns också dvaita-filosofer (dvaita = tvåhet), som förnekar enheten.

För den kristne är Gud, som är en enda, grunden i tillvaron, men det finns en mångfald redan i Gud, som samtidigt är tre, Fader, Son och Ande. Hur förhåller sig advaita till treenigheten – det var grundfrågan för Monchanin och Le Saux. De kallade sitt ashram i Shantivanam ”Saccidananda”, ”Ashram of the Holy Trinity”, och använde då den gamla hinduiska termen ”Saccidananda”, där Sar (det varande) motsvarar Fadern, Cit (logos, förnuftet) motsvarar Sonen, Ananda (salighet) motsvarar Anden.

Hinduer och kristna kan enas i att säga att Gud (brahman) är bortom alla våra tankar och begrepp. Men samtidigt behöver vi klara tankar. Det kristna tänkandet är både apofatiskt, betonar att Gud är bortom alla begrepp, och katafatiskt, försöker uttrycka tron på Gud i ord och begrepp. Monchanin stod i sitt tänkande i beroende av katolsk tradition med dess rötter i grekisk filosofi. Le Saux hörde till samma tradition men kände sig inte så intellektuellt bunden av den. För honom var den upplevelse av enhet som han fick i hinduisk miljö viktigare än teoretiska, teologiska svårigheter. Han ansåg att Monchanin band sig alltför hårt vid grekiskt tänkande för att kunna fatta och acceptera advaita. Le Saux kunde ibland uppleva sig helt som hindu, ibland helt som kristen. Han slets mellan upplevelserna. Först mot slutet av sitt liv – han dog 1973, 17 år efter Monchanin – nådde han ett slags syntes.

Lojalitet mot religionen

I de brev från Monchanin som nu publicerats finner man hur han ständigt varnade Le Saux för att helt acceptera advaita-tänkandet. ”Advaita är en undanflykt (evasion) och inte ens Indien vill ha mer av flykt. Varat är en term – ouppnåelig – för blivande. Och det är i tidens utveckling (deroulement) som man måste betrakta allt sub specie aeterni” (24/4 1954). ”Det oförgängliga finns överallt, och ingenstans: varken utanför våra sinnen eller i oss. Endast Gud, som vi inte är och aldrig blir. Låt oss tillbedja denna transcendens, som inte kan förmedlas (incommunicable)” (dec. 1954). ”Det är skapelsen som måste omtänkas eller snarare fa en ny plats vid det uppenbarade mysteriets källa.

Det är i detta mysterium som hinduismen måste dö (speciellt advaita) för att uppstå som kristen.

Allt som finns nedanför detta krav skulle innebära en brist på lojalitet, både gentemot kristendomen – vars essens man inte kan ändra – och gentemot hinduismen, för vilken man inte kan dölja dess fundamentala misstag och dess essentiella skiljaktighet från kristendomen. Hinduismen måste avstå från sin ekvation: atman=brahman för att inträda i Kristus” (17/1 1955). ”Det är olyckligt att indiskt tänkande formar antitetiska kategorier och inte har funnit giltiga kategorier för: tid, person … Västerlandet skall ge dem åt dem. Jag tror mer och mer på utbyte. Indien skall ge Västerlandet en starkare känsla för det eviga, varats överhöghet över blivat, och av Västerlandet ta emot ett mer konkret sinne för det tidliga, för blivat, för personen, för kärleken som Indien så dåligt känner. Förmedlarnas uppgift är att vara kommunicerande kärl: det är mycket viktigare än adaptation, eller till och med inkarnation (eller snarare: inkarnation är förutsättning för detta utbyte) … Varför vill så många idag till varje pris försona motsatserna? Det är inte längre syntes, det är förvirring” (23/1 1955).

Kärnan och skalet

Meningsutbytena mellan Monchanin och Le Saux handlar om frågor som i våra dagar blivit än mer brännande än de var på dessa pionjärers tid. Hur bunden är kristendomen till den form den fått

genom arvet från Jerusalem och Aten? När kristendomen spritts till andra delar av världen, har det hittills betytt en utbredning av västerländsk kristen kultur, ett slags kulturkolonialism. I våra dagar har den politiska kolonialismen efterträtts av ett slags ekonomisk kolonialism. Men hur är det med den kulturella kolonialismen? Är det rätt att foga in andra folks religiösa och kulturella traditioner i de västerländska formerna med rötter i judisk gudstro och grekisk filosofi? Kristen gudstro med dess judiska rötter förenades tidigt med grekiskt tänkande i ett slags ”inkulturation”. Ofta har man i Indien sagt att det nu gäller en inkulturation av den kristna tron i indisk kultur, motsvarande den som tidigt skedde i grekiskhellenistisk kultur.

Vad är kärnan i kristen tro och vad är yttre utbytbara kulturbestämda former? Enligt Monchanin var treenighetstron oskiljbar från kristen tro, vilket innebär ett accepterande av skapelsen, präglad av tid och rum, som verklig. Men är detta objektiv sanning, något som bör accepteras av alla folk? Eller kan en annan syn på verkligheten vara lika sann, en annan aspekt på en för vårt tänkande oåtkomlig yttersta sanning?

I ett brev till Le Saux 20/12 1956 nämner Monchanin, att han i Madras träffat bland andra Bede Griffiths: ”Fader Bede har djupa synpunkter på vårt vara i Gud och vårt bliva skapad, men för min uppfattning går han för långt: i symbolik, i esoterism, i en sorts kristen advaita.”

Griffiths blev 1968, som ovan nämnts, ledare för det ashram, som Monchanin startade. I motsats till Monchanin fick han leva ett långt liv och fick tillfälle att i många böcker utveckla sitt tänkande om ”kristen advaita”. Liksom Monchanin var en pionjär på sin tid, har Griffiths i hans efterföljd varit det i vår tid.