Arabiska spegelbilder

När jag läste semitiska språk vid Lunds Universitet på 60-talet hade vi en nybörjarbok i arabiska, som i vissa stycken var en pedagogiskt förträfflig produkt. I stället för de vanliga nybörjarmeningarna (”Hunden ligger på sängen”) fick vi här enkla prov på autentisk, arabisk tidningsprosa. De var förstås mycket enkla meningar. Men våra lärare försummade inte att sporra oss genom att framhålla vilka härliga skatter som fanns i den arabiska litteraturen, särskilt i poesin, och som vi alltså hade att se fram mot. Skada bara, att det inte fanns någon bra introduktion till den arabiska litteraturens historia, gärna på svenska …

En sådan hade visserligen kommit 1964, Christopher Tolls Den arabiska litteraturen – en översikt. Den är relativt utförlig i fråga om den klassiska litteraturen, men ägnar endast fyra sidor åt den moderna. Vad som behövdes var en allsidig översikt över hela den väldiga litteraturen på arabiska, också från vår egen tid. När Naguib Mahfouz 1988 som förste arab fatt Nobelpriset i litteratur, stegrades behovet av en sådan översikt ytterligare.

Bristen är nu avhjälpt genom att professorn i semitiska språk vid Uppsala Universitet, Tryggve Kronholm, har givit ut sin Den arabiska litteraturens historia – spegelbilder. Det är ingen liten bok med sina nästan exakt 400 sidor text, varav nästan 100 sidor är noter, biografi och register. Ordet spegelbilder i titeln förklarar författaren på följande sätt: ”Den vetenskapliga ansatsen bakom föreliggande arbete är således att skildra arabernas litteratur som en avspegling av deras ständigt skiftande uppfattning av den egna identiteten.”

När det här talas om ”vetenskaplig” bör detta – utan någon som helst kvalitetssänkning – närmast tolkas som ”populärvetenskaplig”. Ty det är vad Tryggve Kronholm skriver i ordets bästa mening, och även om boken närmast tar sikte på den akademiska utbildningens behov, bör den kunna få en mycket större läsekrets än så. Först får vi en introduktion till den förislamiska poesin. Imru al-Qays berömda beduinode Muallaqa (eg. ”den upphängde”) citeras i sin helhet i en översättning av lundaorientalisten Gösta Vitestam. Det är den enda text i boken som anförs i sin helhet; annars är författaren generös med korta citat ur de behandlade verken. Läsaren får ett intryck av att denna den äldsta tidens diktning står författaren nära. Likheterna med Gamla testamentets poesi är i vissa fall uppenbar. Särskilt lyckat är kapitlet om Koranen. Den forskningshistoriska översikt som där ges – och där svensken Tor Andraes namn intar en framskjuten plats – är direkt spännande. När det här som så ofta framhålls – och med all rätt – att uppsalaorientalisten K. V Zettersteens översättning av Koranen från 1917 är ypperlig, vill man gärna tillägga, att svenskan i den dock är hopplöst föråldrad. Den är nästan ännu mer ålderdomlig än språket i den samma år utkommna bibelöversättningen. Kanske Bibelkommissionen efter avslutat arbete kunde omvandlas till en Korankommission – med bibehållna direktiv i vad avser den svenska språkdräkten!

Följande kapitel handlar om den arabiska litteraturen under vad som kunde kallas den gyllene tiden: kallfaten i Damaskus och Bagdad. Alltjämt dominerar diktningen, men den skönlitterära prosan framträder nu också. Kallfatet Bagdads fall år 1258 var ett svårt slag för den arabiska litteraturen, som inledde sin återhämtning först på 1800-talet. Här ligger bokens andra tyngdpunkt: redogörelsen för den moderna arabiska litteraturen. Mängden av namn är mycket stor- ändå är det, givetvis, ett urval. Särskild omsorg ägnas de kvinnliga författarna, alltifrån pionjären Warda al-Yaziji (1838-1924) i Libanon. Hon gav ut diktantologin Rosengården, vars titel anspelar på hennes namn (Warda eller Uarda betyder ”ros” – jämför det lundensiska studentspexet!). Författarens liv tecknas i korthet, och vi får en presentation av de viktigaste verken. De vanliga kategorierna i västerländsk litteraturhistoria är inte alltid tillämpliga här, men begrepp som romantik och realism är gångbara över hela världen.

Det säger sig självt, att författaren till ett så monumentalt översiktsverk till stor del måste vara beroende av sekundärlitteratur. Den redovisas också omsorgsfullt. Inget människoliv räcker till för att läsa genom den arabiska litteraturen.

Det tar också viss tid att läsa denna läckra bok – illustrationerna är förnämliga. Men tidsåtgången beror på att det är en så fängslande lektyr, att man gång på gång vill stanna upp för att gå tillbaka några sidor, avsmaka en dikt ännu en gång och bara tänka efter. Och det är väl använd tid.