Filosofins kris

Filosofer verkar i alla tider ha haft det svårt att förklara för andra vad det är de sysslar med.

Snickaren och bonden lyckas vanligen förklara vad de arbetar med och varför deras sysselsättningar är meningsfulla. Men trots århundraden av diskussioner misslyckas filosoferna ofta med att förklara poängen med vad de ägnar sig åt. Och inte nog med det. Filosoferna är själva sinsemellan helt oeniga om vad filosofi är och hur den borde bedrivas. Denna filosofins traditionellt besvärliga belägenhet har under detta århundrade blivit ännu mera tillspetsad. Tanken att filosofin skulle ha någonting meningsfullt att säga om hur vår värld är beskaffad, vilka värden som bör främjas, eller vad det innebär att vara människa bemöts med allt större skepsis, inte minst bland filosoferna själva.

Filosofin tycks för närvarande föra en tynande tillvaro i kulturens periferi, sysselsatt med esoteriska specialproblem utan koppling till de flesta människors frågor. Och åtskilliga filosofer menar att många av de traditionella filosofiska frågorna visat sig vara just ingenting annat än rena skenproblem som nu kan läggas åt sidan. Den tid då filosofin var en kulturskapande kraft med förmåga att väcka engagerade debatter verkar idag mycket avlägsen. ”Filosofins tid är förbi” har blivit en inne-paroll.

Den kände amerikanske filosofen Richard Rorty pläderar i konsekvensens namn för skapandet av en postfilosofisk kultur. På sina håll ter sig de filosofiska fakulteterna som veritabla sorgehus där det ena begravningsföljet avlöser det andra för att ta ett sista farväl av en långlivad men nu definitivt avsomnad art.

Bland dem som försöker att kontrastera dessa klagosånger med mera konstruktiva tongångar återfinns den amerikanske filosofen Michael H. McCarthy. McCarthy började sin filosofiska bana vid Yale, där hans studier präglades framför allt av Wilfrid Sellars och Ludwig Wittgensteins tänkande. Sedan 1968 är han professor i filosofi vid Vassar College i New York. I sin bok The Crisis of Philosophy presenterar han frukterna av mer än 20 års undervisande i filosofi. Boken bjuder på en ingående analys av några typiska tendenser hos utvecklingen av 1900-talets filosofi. Fem av bokens åtta kapitel ägnas åt att förklara de centrala tankarna hos några av detta århundrades mest inflytelserika tänkare: Frege, Husserl, Dewey Carnap, Wittgenstein, Sellars och Rortyv. Det ska medges att dessa kapitel bitvis är en mycket krävande läsning. De problem som diskuteras här leder ibland till tekniska resonemang som förutsättter särskilda fackkunskaper hos läsaren. Men syftet med boken är inte i första hand att sprida kunskap om de nämnda filosofernas ideer. Presentationerna tjänar istället som utgångspunkt för en form av filosofisk kulturanalys. McCarthy menar att den västerländska filosofin befinner sig mitt uppe i en djup identitetskris. Syftet med boken är att identifiera orsakerna till denna kris och att föreslå en väg ut ur den. Bokens främsta ärende är alltså att väcka debatt om filosofins uppgift och betydelse för vår kultur. Det är när författaren kommer in på dessa frågor som det visar sig att boken har någonting viktigt att säga också långt utanför fackfilosofernas trängre krets.

Bakgrunden till krisen

I bokens första kapitel diskuterar McCarthy bakgrunden till filosofins aktuella kris. Han menar att den bottnar i de genomgripande förändringar av den västerländska kulturen som tog sin början under

renässansen och upplysningstiden. En av de viktigaste faktorerna var framväxten av vetenskapliga discipliner som var oberoende av inflytande från teologi och filosofi. Typiska drag hos den framväxande moderna kulturen var dess icke-religiösa karaktär, dess naturvetenskapligt präglade världsbild, dess medvetenhet om betydelsen av historiska förändringar och dess pluralistiska tänkesätt. Som svar på den nya situationen försökte filosoferna att formulera sin egen uppgift på ett nytt sätt. Ett av de mest inflytelserika av dessa försök utarbetades av Descartes. Han lade grunden till det som senare har kallats ”den filosofiska fundamentismen”, dvs. försöket att bygga filosofin på en absolut säker basis av oföränderliga sanningar. När teologins normativa inflytande började vackla skulle åtminstone filosofin erbjuda ett säkert ankarfäste i tillvaron. Tillsammans med Kant bidrog

Descartes verksamt till att göra epistemologin, dvs. teorin om den mänskliga kunskapens natur, till den centrala filosofiska disciplinen. Försöken att göra filosofin till en respekterad vetenskap jämbördig med de nya naturvetenskaperna pågick ända fram till 1930-talet. Nykantianer, logiker, fenomenologer och positivister försökte alla, utifrån sina respektive förutsättningar, utarbeta en absolut säker och

oföränderlig basis för en vetenskapligt acceptabel filosofi. McCarthy menar att en viktig anledning till att dessa försök strandade var att man förbisåg att alla slags formulerade teorier (alltså även filosofiska teorier!) är föränderliga på grund av det enkla faktum att alla språk förändras under historiens lopp.

Försöket att finna någonting a-historiskt och oföränderligt var dömt att misslyckas redan från början och filosofin har ännu inte återhämtat sig från sviterna av detta misslyckande, menar McCarthy.

Bokens sjätte kapitel, ”The End of Epistemology”, ägnas framför allt åt John Dewey och Richard Rorty, två av de amerikanska filosofer som allra mest kraftfullt bidragit till att underminera den filosofiska fundamentismens ställning under 1900-talet. Liksom Nietzsche försökte motverka inflytandet från religiös tro och teologi på 1800-talets kultur, så vill Rorty befria vår tids kultur från de sista resterna av filosofins hegemoni. Filosofins anspråk på rollen som rationalitetens och kulturens väktare måste avvisas. Vad som är moraliskt och förnuftigt avgörs inte med hjälp av några oföränderliga sanningar, utan är istället en fråga om vad som är socialt accepterat bland majoriteten av reflekterande människor i en bestämd kultur. Rorty företräder en form av linguistisk behaviorism där de påståenden som blir betraktade som acceptabla i ett visst språkbruk därmed också kan anses vara sanna. Det är vid denna punkt i bokens framställning som McCarthy börjar kontrastera de presenterade filosofernas ideer med sina egna tankar. McCarthy menar att det finns skäl att avvisa Rortys form av post-modernistisk relativism och ställer motfrågan: ”After all, when philosophers stop at linguistic behavior, have they really arrived at the beginning?” (s. 226).

McCarthys förslag till lösning

I bokens två sista kapitel utarbetar McCarthy sitt eget förslag till lösning på filosofins kris. Han börjar sin framställning genom att närma sig den västerländska filosofihistorien på ett mindre styvmoderligt sätt än Rorry gör: ”Where be seeks to overcome that history, to deconstruct and dissolve it, I seek to appropriate it critically, to make a patient and careful assessment of its achievements and limitations” (s. xvii). Enligt McCarthy bestod problemet med den klassiska filosofin inte i dess sökande efter någonting gemensamt och normativt i mänskligt tänkande, däri låg tvärtom dess styrka.

Problemet var att den misslyckades med att visa hur detta gemensamt normativa element var förenligt med historisk utveckling och kulturell pluralism. En lärdom som man enligt McCarthy borde dra av filosofihistorien är att mänskligt tänkande ständigt strävar efter integration. Med det menar han att människan inte nöjer sig med bara fragmentariserade detaljkunskaper om än det ena och än det andra. Människans intellektuella nyfikenhet stillas inte genom än så många isolerade faktakunskaper. Istället eftersträvar hon en koherent bild av tillvaron i stort. Kort sagt, människan söker efter en sammanhängande verklighetsuppfattning. Utan en sådan verklighetsuppfattning förlorar hon sin förmåga att orientera sig i tillvaron och att föstå sin egen roll i den. Hennes uppfattning om sig själv och vilka värden som är eftersträvansvärda hänger också nära ihop med denna typ av intellektuell integration. McCarthy menar att en av filosofins centrala uppgifter idag är att bidra till en sådan integration, som motvikt till den värdekris och den fragmentariserade syn på tillvaron som blivit så kännetecknande för den samtida kulturen. För en sådan integration lämnar dock t.ex. Rortys tänkande litet eller inget utrymme alls.

Men har då inte den fundamentistiska filosofins kollaps visat att ett sådant integrativt projekt är ogenomförbart? McCarthy menar att så inte är fallet. Det instrument han själv använder sig av är den integrativa metod som den kanadensiske filosofen Bernard Lonergan utarbetat i boken Insight. (Jfr Signum 1994:9-10, s. 280-284.) I stället för att söka efter oföränderliga teorier eller eviga sanningar rekommenderar Lonergan att man tar sin utgångspunkt hos det mänskliga subjektet och dess intellektuella aktiviteter. Kunskap uppkommer därför att människans intellektuella nyfikenhet driver henne att ställa frågor. Kunskap är resultatet av intelligenta svar på intelligenta frågor. Lonergan rekommenderar därför att man börjar fråga sig själv: ”Hur går det till när jag skaffar mig kunskaper om saker och ting, vilka aktiviteter brukar jag utföra då?” McCarthy fortsätter sin framställning av Lonergans metod genom att redogöra för de tre grundläggande kategorier som våra intellektuella aktiviteter kan indelas i: erfarenheter, insikter och omdömen. Lonergan visar hur all mänsklig kunskap kännetecknas av dessa tre typer av aktiviteter. Tillsammans bildar de ett mönster av intelligenta aktiviteter, en ”kognitiv struktur”, som utgör den gemensamma basen som möjliggör uppkomst av kunskap i alla tider och kulturer. Denna kognitiva struktur utgör den gemensamma basen som gör det möjligt att integrera all mänsklig kunskap till en sammanhängande uppfattning om tillvaron.

McCarthy ser stora fördelar med Lonergans metod. Metoden bygger inte på några spekulativa förutsättningar, otillgängliga för mänsklig erfarenhet, utan utgår från en serie medvetna aktiviteter vi

ständigt utför i vårt vardagsliv. På det språkliga planet kan dessa aktiviteter beskrivas på olika sätt, vilket gör att metoden inte är bunden till bara en enda oföränderlig språklig formulering.

Metoden visar på gemensamma element i all mänsklig kunskap, och kan därför användas för den typ av intellektuell integration som McCarthy söker efter. Samtidigt är metoden tillräckligt flexibel för att göra rättvisa åt att mänsklig kunskap är kännetecknad av kulturell pluralism och historisk föränderlighet. Det enda som krävs är att människan inte invecklar sig i självmotsägelser genom att på det språkliga planet formulera teorier om mänsklig kunskap som står i strid med de aktiviteter hon själv utför när hon skaffar sig kunskaper. McCarthy menar att Lonergan med sin metod visar på transkulturellt normativa element i mänsklig kunskap, samtidigt som han lyckas undvika det grundläggande problemet hos den klassiska fundamentismen genom att han placerar de normativa elementen inte i några oföränderliga språkliga satser utan i konkreta handlingar.

McCarthy har skrivit en ovanlig bok, kanske en av 90-talets mest tankeväckande filosofiska böcker. De dryga 400 tättskrivna sidorna ger prov på författarens gedigna kunskaper i både äldre och nutida filosofi. På ett stringent och välvilligt sätt skildrar han flera inflytelserika 1900-talsfilosofers skilda ståndpunkter, för att sedan visa på både deras starka och svaga sidor. Bokens två sista kapitel är författarens eget konstruktiva bidrag till lösningen på det som han uppfattar som en av vår tids stora kulturella problem, nämligen nutidsfilosofins oförmåga att bidra till intellektuell integration. McCarthy jämför sin egen bok med Alasdair MacIntyres bok After Virtue. Liksom MacIntyre i sin bok vill lägga grunden för en filosofisk etik med utgångspunkt i Aristoteles dygdbegrepp, så vill McCarthy med utgångspunkt i Lonergans filosofi lägga grunden till en strategi för filosofisk integration. En sådan strategi behövs för att möta den bakomliggande kulturella kris som visar sig i filosofins egen kris. De värden som står på spel är höga: ”The crisis concerns the common meanings and values by which we live together, our working relation to the past, and our understanding of what it is to be human.” Syftet bakom strategin är att främja en kultur i balans genom att undvika två oönskade extremer: enhet utan mångfald (vilket leder till fundamentalistisk intolerans och tyranni) och mångfald utan enhet (vilket leder till cynism och relativistiskt sönderfall). Man kan bara hoppas att denna angelägna och uppfordrande bok kommer att få den uppmärksamhet den så väl förtjänar.

Ulf Jonsson

Förf. är doktorand i religionsfilosofi