Kriterier på en katolsk teologi

Om en teologi skall vara katolsk måste den acceptera både det allomfattande som ligger i begreppet katolicitet och det specifika i en synlig förmedling som ligger i begreppet katolicism. Existerar det något sådant som en speciellt katolsk teologi och vad innebär den i så fall? Hur kan man se om en teologi inte längre är katolsk, även om den själv påstår att den är det? Jag hävdar att det bör finnas en katolsk teologi och att den kan identifieras därför att tron kan vara identifierbart katolsk och kan ge en särskild karaktär åt den teologiska reflektionen.

Utan att gå in på en fullständig diskussion om teologins natur utgår jag ifrån att teologin är en disciplinerad reflektion över tron och som utförs i tro (fides quaerens intellectum). Tron uppfattas här i den objektiva bemärkelsen som trons innehåll fides quae creditur). Teologin tar sin utgångspunkt i Guds ord (theo-logia) och undersöker innehållet i och följderna av den gudomliga uppenbarelsen. En teologi som vill vara katolsk ansluter till den tro som den katolska kyrkan förkunnar. Den disciplinerade reflektionen sker, åtminstone i normala fall, utifrån en hållning av tro, vilket när det rör sig om en katolik är en personlig anslutning till den katolska kyrkans tro. En teolog som skulle sakna denna subjektiva hållning som tron utgör (fides qua creditur) skulle vara utan den andliga lyhördhet som behövs för att fatta de latenta betydelserna i skriften och traditionen och kunna tolka dem i enlighet med deras gudomligt avsedda mening. Trons lärosatser är inte isolerade påståenden som man skulle kunna mata in i en dator för att få fram logiska slutsatser. De är snarare aspekter av en sammanfattande vision som bara tar form för dem som ser ”med trons ögon”. Även i den positiva fas i vilken data blir fastställda genom biblisk och historisk forskning verkar katolsk teologi i ljuset av tron

och läser källorna utifrån den troende gemenskapens perspektiv.

Med dessa förutsättningar rörande teologins allmänna natur kan vi nu betrakta kriterierna för en katolsk teologi. De kommer att betraktas på olika sätt utifrån hur man förstår sådana termer som ”katolicitet” och ”katolicism”.

Katolicitet i min mening innebär en fullhet eller helhet, både intensivt och extensivt. Den kristna trons katolicitet betyder dess fullhet av sanning och godhet och dess dynamiska förmåga att fullända och gudomliggöra allt det som går att fullända i den mänskliga naturen och i hela universum. Kyrkans ”katolicitet” innebär dess förmåga att förena och försona alla människor med Kristus, som bekännelsen ser som vägen till sanningens och livets fullhet.

I motsats till ”katolicitet” syftar ”katolicism” på förmedlingens art. Enligt vad som ibland kallas ”den katolska principen” skänker Gud vanligen sina gåvor genom synliga strukturer, som innefattar inkarnationen, den heliga skriften, sakramenten och det apostoliska ämbetet. Om en teologi skall vara katolsk måste den acceptera både det allomfattande som ligger i begreppet ”katolicitet” och det specifika i den synliga förmedling som ligger i begreppet ”katolicism”. Den katolska teologi som strävar efter att fullfölja denna dubbla uppgift har en rad karakteristiska drag, som vart och ett kan tas som ett kriterium. Jag skall försöka sammanfatta de viktigaste karakteristiska dragen under femton rubriker.

Gud och mänskligt förnuft

1. Förnuftet i tron. Ett verksamt kriterium inom katolsk teologi alltsedan kyrkofäderna är uppfattningen att tron och förnuftet samsas med varandra. Teologi är möjlig därför att förnuftet genom sin egen natur är inriktat på sanningen och därför att uppenbarelsen är en manifestation av Guds sanning. Katoliker håller fast vid Första vatikankonciliets lära att ”det kan inte finnas någon verklig motsättning mellan tro och förnuft, eftersom samme Gud som uppenbarar mysterierna och ingjuter tron också har begåvat det mänskliga sinnet med förnuftets ljus”’ (D 3017). Genom sin tillit till harmonin mellan tro och förnuft undviker den katolska teologin de fallgropar som utgörs av fideism 2 och rationalism och som båda utgör återkommande frestelser för teologin. Första vatikankonciliet gav den katolska teologin dess stora frihetsbrev genom att förklara att det mänskliga förnuftet, när det är upplyst av tron, kan uppnå en viss förståelse – och det en högst givande sådan – av de uppenbarade mysterierna. I detta sammanhang talade konciliet om den analoga kunskapen om det gudomliga.

2. Att Gud går att lära känna. Katolsk teologi har en bestämd inställning till frågan om Gud, det första ämnet för teologin. I en förhärskande atmosfär av metafysisk agnosticism är det mer än någonsin nödvändigt att hävda att de centrala begrepp genom vilka vi känner till Gud inte är bara metaforer utan verkliga analogier. För en katolik är ordet ”Gud” inte ett tomt tecken eller en godtycklig symbol. Även om det finns ett inslag av negativ definition i alla analogier börjar den analoga kunskapen med ett bekräftande ögonblick och fullbordas genom via eminentiae, varigenom bekräftelsen i renad form lyfts till ett högre plan. Även om Guds attribut ibland uttrycks genom negativa termer, sådana som ”obegränsad” och ”oföränderlig”, har de en övervägande positiv betydelse. Att det gudomliga är positivt fattbart framställs i officiella dokument, till exempel från det Första vatikankonciliet (1869-70), som auktoritativt förkunnade:

”Den heliga, katolska, apostoliska romerska kyrkan tror och bekänner att det finns en Gud, sann och levande, Skapare och Herre över himmel och jord, allsmäktig, evig, gränslös, ofattbar och obegränsad i intellekt, vilja och varje fullkomning. Gud som är en enda enastående och andlig substans, fullkomligt osammansatt och oföränderlig, måste förkunnas som skild från världen i verklighet och i sitt väsen, fulländat salig i sig själv och från sig själv och outsägligt upphöjd över alla ting som existerar eller kan tänkas vid sidan av honom.” (D 3001)

Guds och Kristi katolicitet

Eftersom Gud i sig inrymmer alla rena fullkomligheter kan man på ett sätt tala om Guds katolicitet. Denne Gud som vi känner genom tron är naturligtvis trosbekännelsernas treenige Gud, storartat framställd i den athanasianska trosbekännelsen och i olika kyrkomötens uttalanden, som till exempel i det Fjärde laterankonciliet. De tre gudomliga personerna är inte delar av Gud utan var och en av dem har genom identitet det gudomliga väsendets totalitet. De eviga personerna och relationerna inom gudomen är satser som är bindande för den katolska läran. Det rör sig inte om bara filosofiska spekulationer och kan verkligen inte avfärdas som förlegad skolastik. Den transcendente Guden i kyrkans tro kan varken knuffas undan till det ovetbaras dunkel eller förminskas till en begränsad karaktär, som om Gud skulle vara underkastad universums lagar. För dem som vill hålla sig till den katolska traditionen måste Gud vara absolut och suverän, annars vore han inte Gud.

3. Kristi katolicitet. Guds närvaro i allt det sanna och goda har viktiga förgreningar i kristologin, eftersom Jesus Kristus är det inkarnerade Ordet, fullständig Gud och fullständig människa. Liksom i fråga om doktrinen om Gud accepterar den katolska teologin här fornkyrkans tro, sådan den definierades på de tidiga kyrkomötena. Sådana teologiska påståenden som gör Jesus endast till en människa full av nåd och tillskriver honom en utpräglat mänsklig personlighet som skulle göra honom i stånd att synda är helt enkelt uteslutna. Ehuru Kristus är gudomlig är han inte bara en inkräktare i skapelseordningen. En gåva ovanifrån, genom självutgivandet i det gudomliga initiativet, är Jesus Kristus själva centralpunkten i skapelseplanen.

I Maurice Blondels ord: ”Man kan inte förbli trofast mot katolicismen och samtidigt nöja sig med en medelmåttig förklaring, en begränsad syn som framställer Kristus som en tillfällig händelse i historien och isolerar honom i kosmos som om han vore en episod utan egen tid och plats. Man kan inte framställa honom som en inkräktare, en främling i universums förkrossande och fientliga gränslöshet.”

Med hänsyn till de bibliska texterna, särskilt i Efesierbrevet och Kolosserbrevet, skrev Yves Congar en gång: ”Vår teologi om katoliciteten (i vart fall min) är verkligen alltför räddhågad och otillräckligt kosmisk. Den paulinska teologin om Kristi kosmiska roll och om pleroma tillåter och kräver att man går vidare.”’ Den katolska teologin bygger på dessa paulinska texter, tillsammans med andra från Johannes och från Hebreerbrevet och erkänner Kristus som inkarnation av Ordet, Logos, i vilken alla ting blev skapade och i vilken alla ting är sammanfattade, det mäktiga Ord som håller uppe världen. Andra vatikankonciliet talar i pastoralakonstitutionen om kyrkan i den moderna världen om Kristus som centrum för den mänskliga historien (Kyrkan i världen av idag, n. 10) och den som sammanfattar alla ting i sig själv (Kyrkan i världen av idag, n. 45). En teologi som förskjuter Kristus från hans centrala och kosmiska roll är inte tillräckligt katolsk.

4. Missionerande universalism. Av Guds och av Kristi katolicitet följer omedelbart att teologin verkar inom ett universellt, ja kosmiskt blickfält. Den reflekterar över Guds universella plan och över Jesu Kristi betydelse för hela skapelsen. Den katolske teologen är övertygad om trossanningen att Gud har satt Kristus till världens frälsare och till herre över hela universum. Denna övertygelse lämnar ingen plats för uppfattningen att han vore herre bara över Västerlandet eller över den kristna församlingen. Teologin bör vara ivrig att finna tecken att Kristus på ett visst sätt, som Andra vatikankonciliet förklarar, förenar sig med varje mänsklig varelse och att var och en, inklusive de för vilka evangeliet ännu inte har förkunnats, på ett visst hemlighetsfullt sätt kan ta del av påskens mysterier (Kyrkan i världen av idag, n. 22). Samtidigt skall den katolska teologin försöka förstå hur förkunnandet av evangeliet kan leda människor från slaveri under okunnighet till friheten i Guds sanning och från syndens avståndsskapande till försoningen i Kristi kropp. Att försumma kyrkans universella missionsuppgift vore förödande för den katolska sidan av kristen tro och teologi.

En kyrklig teologi

5. Kyrkligt sammanhang. Eftersom kyrkan enligt trosbekännelsen är katolsk, har den katolska karaktären hos teologin kyrkliga följder. Tron, och därigenom också teologin, är kyrklig i åtminstone tre betydelser: kyrkan förmedlar tron, uppfattas i tron och är den stora troende. Teologin ser kyrkan inte bara som en sociologisk enhet utan som Guds Folk, Kristi Kropp, och den helige Andes tempel. Teologens personliga tro är en begränsad delaktighet i själva kyrkans rikare tro. Om teologisk reflektion över tron skall vara katolsk måste den föras vidare inte av isolerade individer utan av medlemmar av gemenskapen, som oavlåtligt söker en djupare förståelse av sin sammantagna tro. När teologer försöker så fullständigt som möjligt tillägna sig hela kyrkans tro utökar och fulländar de sin personliga tro. Den kyrkliga karaktären hos den katolska teologin särskiljer den från sådana teologier som är rent individualistiska eller sådana som i första hand gör sig ansvariga inför världsliga gemenskaper, oavsett om de är akademiska, politiska, etniska och så vidare.

6. Gemenskap med Rom. Den kyrkliga gemenskap inom vilken den katolska teologin reflekterar är i högsta grad den katolska kyrkan – Jesu Kristi kyrka sådan den består i gruppen av troende som står i gemenskap med kyrkan i Rom (Om kyrkan, n. 8). Katolsk teologi härrör från den katolska kyrkan, som uppmanar sina medlemmar att begrunda sitt trosarv; en sådan teologi riktar sig till den katolska kyrkan såtillvida som den försöker bygga upp denna kyrka. När teologin erbjuder frukterna av sitt studium till kyrkan, utför den ett kärleksvärv och försöker förhärliga Kristus genom att berika kyrkans förståelse av den sanning som Kristus har uppenbarat.

7. Ekumenik. Denna inomkatolska karaktär hos teologin hindrar inte ekumenik. Den universalism som ligger i själva termen ”katolsk” uppmuntrar teologer att be och arbeta för alla kristnas enhet i sanningen. Katolsk teologi bör vara ivrig att känna igen och dra nytta av alla äkta kristna element som finns bevarade i andra kyrkor och kyrkliga gemenskaper och av det goda som den helige Ande har verkat i dem. Visst erkänner katolsk ekumenik verkliga och viktiga skillnader där de finns och försöker inte heller släta över dem i ett för tidigt firande av enheten. Inte heller tillerkänner den andra kyrkor den auktoritet som endast tillhör den katolska kyrkan, som den kyrkliga kropp i vilken Jesu Kristi kyrka finns.

8. Mångfald i enheten. Den helhet som ligger i termen ”katoliciteC kännetecknar teologin i dess kyrkliga aspekt. Katolsk teologi försöker smälta och tolka tron hos hela kyrkan, det vill säga hela den

gemenskap av kyrkor som bekänner den tro som har traderats från apostlarna. I Kristus finns varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna (Gal 3:28, Kol 3:11). Alla medlemmar, som är i Kristi Kropp, måste sträva efter ett enda hjärta och ett enda sinne (Apg 4:32) och tala i samklang med varandra (Fil 2:2). Alltså måste teologer främja troheten mot den universella kyrkan med dess strukturer, traditioner, sakrament och dogmer. Katolicitet står i motsats till sektväsen, gruppväsen och olika läger (1 Kor 1:10-11).

Kyrkans enhet skall dock inte vara monolitiskt enhetlig. Liksom när det gäller nyanser av dyrkan och spiritualitet bör katolsk teologi med fördel få skilda uttryck i olika sociokulturella sammanhang och göra bruk av varje folks egen karaktär, dess traditioner och kulturer (Om Kyrkan, n. 13; Kyrkan i världen av idag, n. 44). Katolsk teologi bör uppmuntra en sund känsla för de olika sammanhangen och befatta sig med särskilda gruppers behov. Men man måste ta sig i akt för att bryta känslan av samhörighet med Kristi enda Kropp. Att förkunna någon typ av teologisk autonomi för medlemmar av en viss ras, nationalitet, trakt eller kön skulle vara att våldföra sig på teologins katolska karaktär. I dagens atmosfär av kulturrelativism är det särskilt viktigt att betona värdet av enheten, som vilar på ett universellt mänskligt förnuft och på den offentliga uppenbarelse som Gud riktar till hela världen.

Teologin är inriktad på uppenbarelsens sanning och avstår från att vilja befrämja något som vore mindre än själva sanningen. Om teologer försöker gynna sina egna intressen eller någon särskild grupp inom kyrkan, kan de lätt bli blinda för viktiga aspekter av sanningen och avfalla från den universella kärlek som är ett kännetecken på katoliciteten.

Teologisk aktivism är särskilt misstänkt när den övertar axiomen hos något politiskt parti eller en sociologisk skola och använder dem som normgivande för teologin själv.

En närvarande teologi

9. Samband med det förflutna. Kyrkans apostoliska natur är dess katolicitet i tiden – en diakronisk katolicitet, om man så vill. Liksom den synkroniska katolicitet som vi har diskuterat måste denna egenskap hos teologin försvaras inför den nutida relativism som betonar hur trosföreställningar växlar tiderna emellan. Modernistisk historicism, som kräver att varje generation ställer upp sin egen sanning, måste bestämt avvisas. Katolsk teologi skall vara medveten om att uppenbarelsens sanning går utöver gränserna för tid och rum och odla solidariteten med sitt eget förflutna. Overtygelsen att den helige Ande har varit verksam inom kyrkan i varje århundrade och varje generation skall få teologerna att ösa ur den visdom som man finner i teologins stora tidsåldrar, kyrkofädernas tid, medeltiden och den moderna tiden. Med tacksamhet tar de emot det som traditionen har gett vidare och försöker hjälpa andra att uppskatta det och lära därav.

Långt ifrån att hindra utvecklingen av läran är solidariteten med det förflutna själva villkoret för en autentisk utveckling. När katolska teologer talar i ett samtida sammanhang skall de försöka presentera forna sanningar på ett språk och med begrepp som är anpassade till behov och förmåga hos sin egen generation. De talar med nya tonfall men skall avstå från att vara nedsättande mot sina föregångare och från att odla nyheter för nyhetens egen skull. De skall i särskilt hög grad stå emot frestelsen att nå ryktbarhet genom radikala revolutionära anspråk.

10. Sakramental karaktär och kult. Utifrån sin vördnad för ”den katolska princip” som beskrivits ovan skall den katolska teologin inse att mötet med Gud normalt förmedlas genom skapade realiteter. Liksom den ortodoxa kyrkan kan den kallas sakramental. Sakramental karaktär i vidaste bemärkelse uppfattar hela skapelsen som en spegel i vilken Skaparens drag är återkastade. I snävare bemärkelse syftar sakramental karaktär på de heliga handlingar genom vilka Kristus gör sig själv sant och frälsande närvarande hos sitt folk. Katolsk teologi begrundar de frälsande mysterierna så som de uppfattas genom kyrkans liturgi. Den drar nytta av offentlig kult som en källa för teologi och erkänner att trons lag inte kan skiljas från bönens lag. Den bästa teologin har alltid funnit näring i personlig och kyrklig bön och i ett heligt liv. Ett teologiskt förslag som försvagar kultens liv eller för människor bort från helighetens väg är genom själva detta faktum teologiskt misstänkt.

Trohet, tillit och auktoritet

11. De troendes samtycke. En katolsk teologi är medveten om att hela kyrkan får sitt liv av den helige Ande och rådfrågar därför de troendes samtycke, vilket omfattar präster, klosterfolk och lekfolk. Den skall göra detta med urskiljning och se till att detta inte förväxlas med den allmänna opinion, som alltid kan ledas på irrvägar av tidsandan. De troendes samtycke (sensus fidelium) kan inte nås genom gallupundersökningar. Det finns endast hos de troende som är beredda att ”tänka med kyrkan” (sentire cum Ecclesia) och kan aldrig skiljas från prästernas ledning. Helgonen, som är de främsta bärarna av trons samtycke, är strålande exempel på hur ett modigt initiativ kan förenas med lojalitet, ödmjukhet och omdöme.

12. Att godta auktoriteten. Förutom av förnuftet drar katolsk teologi nytta av auktoriteten – särskilt auktoriteten hos skriften och traditionen som de främsta formerna av Guds ord. Den katolske teologen står på vakt mot alla överkänsliga inställningar till auktoritet, som de visar sig i lågsint och fientlig kritik. I sitt svar på kanonisk auktoritet hemfaller den inte åt en misstrons hermeneutik på bekostnad av en tillitens hermeneutik. Eftersom Gud vanligen kommer till oss genom de medel och kanaler för nåden som han har inrättat skall den troendes spontana inställning till de helgade källorna inrymma vördnadsfull mottaglighet. Om man har väl grundade eller tillsynes väl grundade skäl för att anse att förmedlingsprocessen har gått fel i något särskilt fall, är det på sin plats med en beviskraftig granskning, men den kritiska distans som denna granskning innebär bör inte försvaga teologens känsla för solidaritet och gemenskap.

I traditionens ljus

13. Skriften inom traditionen. Liksom teologin inom andra kristna samfund skall den katolska teologin ständigt förnya sig genom hänvändelse till skriften, den grundläggande skrivna källan till det apostoliska trosarvet. Ändå finns det en utpräglat katolsk inställning till skriften. Katolikerna är övertygade om att skriften, som den ständiga och oföränderliga formen av Guds ord, har blivit anförtrodd åt kyrkan som auktoriserad väktare och tolk. Katolska teologer betraktar bibeln själv som inspirerad och kanonisk, men de skall avstå från att behandla icke-kanoniska texter eller hypotetiskt rekonstruerade källor som om de hade en auktoritet som vore jämförbar med eller större än de kanoniska skrifterna.

Katolsk teologi drar nytta av det ljus som olika former av moderna historiska studier kan ge, men de godtar ingen uppsplittring av bibeln i ömsesidigt motsägande passager utan är inställda på att urskilja den gudomliga betydelsen i Guds ord i dess helhet. Som Andra vatikankonciliet förklarade i sin konstitution om den gudomliga uppenbarelsen måste man ”för att komma åt texternas rätta mening – lika omsorgsfullt beakta hela skriftens innehåll och enhet, med hänsyn tagen till den universella kyrkans levande tradition och till trons analogi” (Det kristna livets källor, n. 12). Inget försök skall göras att begränsa betydelsen till den medvetna avsikten hos den mänsklige författare som kan ha skrivit passagen i fråga. Katolsk teologi försöker förstå skriften utifrån den katolska traditionen men den skall göra klokt bruk av lärdomen inom icke-katolsk exegetik. Den bör dock vara ivrig att upptäcka inflytanden från olika kyrkliga tillhörigheter och filosofiska förutsättningar på de tolkningar som sådana författare framställer. Så behandlar vissa lutherska exegeter rättfärdiggörelse genom tron allena (sola fide) som den avgörande hermeneutiska principen och är på ett polemiskt exklusivt sätt helt inställda på en korsets teologi. En katolsk tolkare drar nytta av de giltiga insikterna i en

sådan exegetik men är medveten om de förutfattade teologiska meningarna och söker själv en mer integrerande katolsk inställning. I ett katolskt sammanhang erkänner exegetiken ledarskapet hos det kyrkliga läroämbetet, som har rätten och stundom plikten att döma angående den sanna meningen i omdiskuterade ställen i den heliga skriften.

Läroämbetets ledning

14. Trohet mot läroämbetet. Katolska teologer skall odla ett förhållande av tillit till det hierarkiska läroämbetet, som har mottagit uppdraget och nådegåvan att lära med Kristi myndighet. Petri efterföljare, och biskoparna i gemenskap med honom, är enskilt och tillsammans domare i lärofrågor.

Katolsk teologi erkänner att skilda kyrkliga yttranden har olika tyngd. Utsagor skall inte behandlas som slutgiltiga eller oföränderliga i frånvaron av starka tecken på att de är detta. Men också läror som inte är ofelbara bör mottagas med en vördnadsfull underkastelse. Berättigade frågor kan uppstå angående det lämpliga eller lyckliga i vissa formuleringar av lärosatser, om styrkan i de argument som stöder dem och till och med någon gång om själva innehållet i den officiella läran. Sådana frågor kan bli ämne för en dialog mellan teologer och de hierarkiska lärarna. En sådan dialog kan ofta vara till nytta för kyrkan som helhet. Men den måste hållas i en anda av ömsesidig respekt och syfta på enhet och frid i hela kyrkan. Teologer skall inte utan allvarliga skäl utmana eller motsäga officiell katolsk lära ens i icke-slutgiltiga frågor och skall aldrig göra det på ett sådant sätt som ifrågasätter påvens och biskoparnas undervisande roll. An mindre skall teologer försöka tillägna sig hierarkins officiella undervisande roll genom att föra fram sig själva som ett ”parallellt läroämbete”.

I katolskt perspektiv ser man den officiella undervisningen inte som en börda utan snarare som en hjälp och en ledning. Den katolska lärans rika arv, intygat av dem som har mandat att lära med Kristi auktoritet, utgör en säker plattform för teologer att stå på, när de tar itu med nya frågor. Tack vare den kumulativa karaktären i utvecklingen av lärosatser slipper teologer att ständigt på nytt undersöka frågor som har blivit slutgiltigt besvarade. De kan därför koncentrera sig på nya och aktuella frågor och behandla dem med alla de tillgångar som katolsk vishet har utvecklat genom tiderna.

15. Förbindelse med läroämbetet. Stundom ställs frågan om katolska teologer har en sådan läromässig auktoritet som lärare att deras samlade omdömen skulle kunna tas som ett kriterium på sanning. I sådana tider och på sådana platser där teologiska grader förlänas av kyrkliga myndigheter med ett krav på trosbekännelse kan fakulteterna vid katolska universitet utöva en roll som liknar läroämbetet. Under tidigare århundraden yttrade de sig ofta om ortodoxin i sådana skrifter som underkastades deras granskning. Teologernas samstämda uppfattning betraktades ofta som en teologisk källa varifrån man hämtade sina argument. Men i dagens USA har en doktorsgrad eller anställning vid fakulteten på ett katolskt universitet en mycket svagare kyrklig betydelse. Många katolska teologer med examina från ickekatolska universitet och konfessionslösa teologiska institut har ingen särskild kvalifikation som vittnen om den katolska traditionen. Den nutida graden av akademisk frihet, också inom vissa katolska institutioner, tillåter inte bruket av kristen tro och trohet mot den godtagna traditionen vid undervisningen vid en teologisk fakultet. I den utsträckning som katolska teologer är indragna i ett sådant system förlorar de den kyrkliga ställning som de annars skulle kunna ha.

Denna sekularisering av teologin har tvivelsutan lett till vissa önskvärda följder, men inom denna vår undersökning måste man ange vissa negativa konsekvenser. Den har berövat teologerna solidariteten med pastorala ledare och har i viss utsträckning berövat de officiella lärarna pålitlig hjälp med att förmedla tron och att brottas med nya teologiska frågor.

I en ansträngning att åstadkomma ett bättre fungerande förhållande till den teologiska grupperingen har den heliga Stolen nyligen gett större vikt åt det kanoniska uppdraget som ett krav på lärare vid

katolska kyrkliga fakulteter. Vissa dokument hävdar att teologer som har kanoniskt uppdrag ”undervisar […] i kraft av uppdrag som de har mottagit av kyrkan” eller att de ”undervisar i kyrkans namn”. Teologer som har mottagit kanoniskt uppdrag eller mandat kan förväntas tala inom de gränser som ortodoxin kan tillåta, men i motsats till hierarkiska lärare kan de inte utfärda katolska lärosatser eller offentligt hålla kyrkan bunden vid sina bedömningar.

Stora segment av den katolska teologiska gemenskapen, i vart fall i USA, tycks vara motvilliga att acceptera denna närmare förbindelse med det hierarkiska läroämbetet. Under rådande omständigheter är det svårt att veta vilken auktoritet, om alls någon, som kan tillerkännas katolska teologers kollektiva omdömen. Deras auktoritet skulle undergrävas än mer om de skulle uppträda som en ”intressegrupp”, som i första hand är angelägen om att hävda sin egen frihet och självbestämmanderätt.

Som jag ser det borde katolska teologer vara villiga och ivriga att samarbeta som pålitliga förbundna med läroämbetet. I den utsträckning deras ställning gör det möjligt borde de uppskatta att få ett kanoniskt uppdrag eller motsvarigheten därtill, som ett tecken på den tillit som hierarkin hyser för dem. Men man väntar sig inte att alla katolska teologer skall ha ett kyrkligt uppdrag eller ett mandat. Vare sig de har det eller ej kan de vinna ett betydande mått av auktoritet genom kvaliteten i sin lärdom och dess fruktbarhet för kyrkans liv.

I denna skiss har jag angett femton kriterier på att en given teologs verk kan bedömas som sant katolskt. Inte alla teologer som verkar inom den katolska kyrkan iakttar alla dessa principer. Men såtillvida kan deras teologi, i min uppfattning, inte vara helt och hållet katolsk. Också där de håller sig inom gränserna för en läromässig ortodoxi kan de kritiseras för sina avvikelser från de normer som styr deras ämne. Jag medger dock att normerna själva fortfarande behöver ett klarläggande. Min egen framställning är helt enkelt en undersökning.

Övers. Florence Vilén

Noter

1. Beträffande de nummer som rör dokumenten från Första vatikankonciliet hänvisas här till den latinska och tyska standardutgåvan Denzinger: Encbiridion symbolorum.

2. Fideism hävdar trons absoluta nödvändighet för insikt i fundamentala religiösa sanningar. Motsatsen är rationalism.

3. A. Feuillet, Le Christ Sagesse du Dieu, 1966, sid 14-15.