Tablåer ur svenska historien

Det svenska kulturetablissemanget har till sin egen häpna förtjusning upptäckt den svenska historien, och resultatet kan betraktas bland annat på två av museerna i huvudstaden. Nordiska och Historiska museet har delat upp ämnet mellan sig, och båda har valt att presentera historien som episoder ur valda scener, varvid urvalet kan väcka åtskillig undran. De många miljoner som arbetet har krävt kommer huvudsakligen från Tipstjänst. Den ovänlige betraktaren frestas att beteckna det hela som tablåer för tonåriga läsare av serietidningar, men de som växt upp under den svenska skolans historielösa decennier tycks vara mer positivt inställda.

Historiska museet har byggt om största delen av sina lokaler för utställningen, med trappsteg upp och ner, flaskhalsar till passager – barnvagnar och rullstolar göre sig icke besvär – och en allmän mörkläggning av den typ som museifolk för tillfället är sorgligt förtjusta i. En rad väggmålningar kompletterar montrarna och de uppbyggda tablåerna, där enstaka föremål far skapa sitt eget sammanhang. Det kan bli effektfullt men förutsätter en ganska god föreställning om äldre historia, om man inte skall nöja sig med dramatiskt avhuggna hästhuvuden som exempel på förkristen kult, ett patetiskt försök att gestalta Birgittas uppenbarelser med hjälp av stora reflexbrickor i taket eller avslutningens dramatiska scen med avhuggna huvud travade i tunnor; Stockholms blodbad bildar här slutet på medeltiden i vår historia.

För den som vill gå vidare finns en ganska roande samling inlånat historiemåleri med många av de tavlor som gladde och grep äldre generationer, bland annat Karl XII:s likfärd, Valdemar Atterdag brandskattar Visby och en osannolikt kitschig jättemålning av Tor som färdas med sina bockar. Även datorer med pedagogiskt upplagda program ingår i utställningen.

Nordiska museet har en helt annan vana att bygga upp interiörer från äldre tid. Från entréns enorma Gustav Vasa, av Milles, förs vi in till Erik XIV:s kröning och far en komprimerad framställning av Vasasönernas inbördes fejder. Den svenska stormaktstiden är reducerad till fattigdom och kyrkligt förtryck, förmodligen ett socialistiskt medvetet val. 1700-talets lärda flit blir bättre behandlad, medan Gustav III huvudsakligen blir mördad. Det är först med 1800-talet som utställningen börjar bli verkligt övertygande, med en potatisodlande torpare likaväl som en överlastad högborgerlig matsal och tonvikten rent allmänt vid folkrörelserna. Från 1900-talet möter mängder av föremål och uppbyggda interiörer, och slutligen far man i datorrummet ange vad man önskar av den framtida utvecklingen.

För att ge mer liv åt tablåerna har båda museerna anlitat guider i dräkter från olika perioder och därtill riktiga skådespelare som håller monologer om den tid de här föreställer.

Att levandegöra historien är ett så viktigt företag att varje allvarligt menat och genomfört försök måste hälsas med uppskattning, även om bristerna är stora. Det dominerande intrycket blir nog, med Almquists fras, ”Den svenska fattigdomens betydelse”. På gott – eller naivt – nusvenskt maner saknas förståelsen för sådana lidelser som ändå möter oss gång efter annan i nyheterna från den stora världen: religionen och nationalismen, för att bara nämna två. Här far vi glimtar av det förflutna, och det är vackert så. På denna grund far åskådaren bygga vidare utifrån sina egna förkunskaper och sin måhända med tiden vunna insikt att den mänskliga naturen är svår att förädla. Historiens mest motbjudande inslag är vår egen tid försedd med en främmande etikett.

Den svenska historien i de två museernas fattning är något ingen bör gå förbi, även om resultatet inte ställer en till freds; ju mer man redan vet, desto mer far man- som vanligt- ut av företaget. Historien angår oss; om vi tror något annat, kommer vi att bli obehagligt överraskade av framtiden.