Samisk religion och kristendom

Ett religionsskifte är alltid en omvälvande händelse, både i den enskilda människans liv och i ett folks historia. Det är inte bara fråga om övergång från en tro till en annan utan det är också ett byte av kulturella värden. För samerna var detta en lång process som omfattade en tidsrymd av mer än 700 år. Men än i dag kan man finna reminiscenser av gammal samisk tro och rit hos enskilda samer och samegrupper i deras dagliga liv.

Laestadianismen som uppkallats efter den svenske prästen Lars Levi Laestadius uppstod i mitten av 1800-talet i de nordliga samiska områdena. Laestadianismen övertog delar av den gamla samiska religionens rit t.ex. Liikehusaat- på norska kallas det ”Rörelse”, ett extatiskt tillstånd vars centrala moment är en offentlig absolution – som till sin uttrycksform är schamanistisk men till sitt innehåll kristet. Ett annat exempel är att rytmerna i sångtraditionen härstammar från jojken. Det sägs ofta att laestadianerna inte sjunger psalmer utan jojkar psalmer.

Många har velat karaktärisera laestadianismen som en etnisk dvs. en samisk kristen trosform, många menar att den i dess tidigaste skede i sociokulturellt avseende kan betraktas som befrielseteologin i Latinamerika. Detta låter sig alls inte sägas om dagens laestadianism som har utvecklats till en fundamentalistisk och mycket konservativ rörelse – med ett aktivt artikulerat motstånd mot kvinnliga präster, liturgiska reformer och en starkt moralistisk attityd.

Frälsning och erövring

I kristendomen som kan klassificeras som en ”Frälsningsreligion” har missionsbefallningen en central ställning. Den kristne Gudens vilja att frälsa människorna så att de kan erkänna sanningen må rimligtvis också gälla troende som tillhört andra religioner såsom den samiska och de indianska religionerna, dvs. urbefolkningarnas religioner.

Det fornkyrkliga axiomet Extra ecclsiam nulla salus, ”utanför kyrkan ingen frälsning”, riktades först mot heretiker som avfallit från den kristna tron och inte mot andra religioner. För att illustrera det som i princip var den katolska kyrkans inställning till missionen men som i praktiken kunde framtona något annorlunda vill vi återge en bulla av påven Paulus III, Sublimis Deus (1537): ”Indianerna och alla andra folkgrupper som i framtiden kommer att upptäckas av kristna, får inte på något sätt berövas sin frihet eller sin egendom, även om de står utanför tron på Jesus Kristus. De kan och de skall rättmätigt och fritt få njuta sin frihet och sin rätt till egendom. De skall inte heller på något sätt göras till slavar. Om så sker är det ogiltigt och saknar betydelse.”

Vad som däremot blev ett problem för kyrkan var att missionen sammankopplades med att land erövrades. I denna kontext betyder detta urbefolkningarnas bosättningsområden. Därför kvarstår i stort att vi kan kalla denna typ av ”mission” för ”erövringsmission”. Det märks tydligast i samband med koloniserandet av Amerika på 1500-talet. Här kan påpekas att de enda som vågade opponera mot kungen och kyrkans världsliga makt var jesuiterna. Därför etablerade de sig fritt med sina kyrkor och skolor i Latinamerika. I Sápmi, de samiska områdena i Norge, Sverige och Finland var ”erövringsmissionen” påfallande och den tog sig uttryck i grova övergrepp efter reformationen i Norden. Columbus och hans män uppkallade det land som de ”upptäckt” San Salvador, dvs. ”Den helige Frälsaren” och det folk de mötte indianer. Likadant gjorde de norska och svenska missionärerna. I Norge kallades samernas landområden för ”Finnmark” eller ”Finnernes land” och befolkningen fick namn som ”Skritfinner, Finner eller Lapper”. Erövrarnas arrogans var uppenbart så stor både i Såpmi och i Latinamerika att de varken tog sig tid eller hyste intresse nog för att fråga ursprungsbefolkningen om namnet på det land eller det landområde de kommit till och vilket folk de träffat på. Det kan nämnas här att vi samer använder beteckningen Såpmehispå oss själva. Det betyder helt enkelt människa och bosättningsområden kallas Såpmi. Samma sätt att benämna sig själv eller ens egen uppfattning om sig själv finner man bara hos andra urbefolkningsgrupper t.ex. hos Inuiterna- ordet Inuit betyder människa.

Det fanns en politisk och religiös målsättning för erövringen av Latinamerika, så även för erövringen av Såpmi. Ett talande exempel på den kyrkliga och världsliga alliansen är uppförandet av kyrkan i Vadsö och Vadsöhus fästning i början av 1300-talet. I Norge förlänade påven Innocentius IV den 17 november 1246 åt kung Haakon Haakkonson patronatsrätten över de kyrkor han bl a byggde i samband med att han utrotade hedendomen i Nordnorge, dvs. i de sjösamiska områdena. Patronatsrätten gav kungen reell makt i kyrkan. Han inrättade stift, utnämnde biskopar och drev in kyrkoskatt. Vid samma tid byggde kungen en kyrka i norra delen av Troms fylke. Den kallades S:ta Maria in Trinis juxta paganos, vilket betyder den heliga Marias kyrka nära hedningarna. Denna kyrka var församlingskyrka för allt folk som bodde mellan Malangen i Troms i söder och Finnmarks fylkes gräns. Denna Mariakyrka var i mer än 50 år den nordligaste kyrkan i världen. Senare byggdes kyrkor även vid fjordarna i Finnmark. Mariakyrkan intog en särställning som missionskyrka eftersom den stod direkt under kungens kapellmagister och därför oavhängig av biskopskyrkan.

Kyrklig och världslig makt

Under den första kristna tiden i Norge fram till dess att ärkestiftet Nidaros inrättades 1252/1253 var kyrkan en utpräglad nationalkyrka med kungen som dess överhuvud. Så småningom kom det till strid mellan kungen och ärkebiskopen som hävdade att han hade rätt att råda över de kyrkor som han tillät att mässan lästes i så snart de blev invigda. Steg för steg växte antalet kyrkor och präster som kungen tillsatt, vilket ledde till en särskild organisation för kungliga kapell 1308. Året dessförinnan, 1307, for ärkebiskop Jörund på visitationsresa till Haalogaland, dvs. den nordligaste delen av Norge, varunder han bl.a. invigde den tidigare omtalade kyrkan i Vadsö. Det berättas att det under denna tid uppstod en del konflikter mellan de få kristna norrmännen – den norröna befolkningen – och samerna. Det berättas också att samerna slog sig ihop med ryssar och kareler och överföll norrmännen och försökte förstöra deras kult. Karelernas och ryssarnas handelsresor till denna del av Norge ledde troligen till att många av dem bosatte sig i detta område. Detta uppfattades av den romersk katolska kyrkan som ett hot eftersom de tillhörde den ryska ortodoxa kyrkan. Mot bakgrund av alla dessa händelser proklamerade påven Johannes XXII korståg 1323 och 1326 med löfte om avlatsprivilegium åt alla kristna i Norge som ville försvara landet mot ”Guds fiender samerna, karelerna och ryssarna”. Det berättas vidare att det inte blev något av med dessa korståg och man kan anta att beskrivningarna av ”överfall” till största delen är överdrivna. Medan däremot konflikten mellan kungen och ärkebiskopen fick en ny vändning då påven Innocentius VIII den 28 juni 1488 stadfäste nidarosärkebiskopens rätt till kapellen vid fjordarna i Finnmark, dvs. i de sjösamiska områdena. Vid den tiden fanns inga etablerade sockenkyrkor i Finnmark, utan ambulerande kaplaner reste runt och förrättade kyrkliga tjänster.

Näste ärkebiskop som reste norrut var Erik Valkendorf, som utnämndes till ärkebiskop 1511 och som samtidigt blev ordförande i det norska riksrådet. År 1512 företar han sin resa och 1520 sänder han sin reseberättelse till påven Leo X. Berättelsen låg sedan i Vatikanens arkiv tills den 1902 publicerades av professor Gustav Storm. Olaus Magnus använde sig senare av detta brev som källa när han skulle beskriva samerna. Men nordnorske forskaren Nils M. Knutsen skriver att denna rapport är något av det mest nedsättande som skrivits om Nordnorge och att rapporten ger en god bild av hur samtiden uppfattade samerna. Finnmark benämns här som ”det yttersta landskapet i kristenheten mot norr”.

Religionssynkretism

Det är mycket svårt att ha en alltför bestämd mening om förhållandet mellan samisk religion och kristendom då det gäller tiden före 1300-talet. Men en viss religionssynkretism tycks förekomma under denna period. Den samiska religionen var som andra polyteistiska religioner tolerant: nya gudar kunde accepteras vid sidan av de gamla. Men även om man till synes kunde acceptera nya gudar vars symboler bland annat målades på trumman, som Jubmel Atske Gud Fader, Jubmel pardne Guds son, Jubmel aiks moiga Guds helige Ande och senare även Kristus med apostlarna, så satte de sina egna gudar högre. De hyste uppfattningen att de kristna gudarna inte befattade sig med eller var engagerade i det jordiska. Det vill säga, de hade en klar uppfattning om att den kristne Guden var en transcendent gestalt och att denne guds immanens inte lät sig materialiseras i form av gudabilder eller seitar (heliga offerplatser med gudabilder av sten eller trä), som uppenbarade gudens helighet. De samiska gudarna däremot var närvarande gestalter och detta gällde i synnerhet de kvinnliga gudarna eller gudinnorna som var allestädes närvarande och som ingrep aktivt i människornas dagliga liv och olika relationer.

Det berättas att samerna på 1600-talet gärna antog en ny gud, men att de reagerade häftigt om någon försökte att tränga in i deras egen kult. I hundratals år hade de stått i kontakt med kristendomen och man kan förmoda att nattvarden var en naturlig kulthandling för dem.

I Sombio i Enare i norra Finland blev det oro bland samerna år 1661 då en präst vid namn Gabriel Tuderus predikade straff och exkommunicering. Han lät också den civila ordningsmakten spika igen och försegla de heliga bakdörrarna i kåtan Sombio och i andra byar. I samband med undersökningar i de ”svenska” lappmarkerna 1686-1688 samlades det in en mängd trummor och samerna hotades med straff om de inte avstod från avgudadyrkan, dvs. tron på sina egna gudar. En same från ’Tite lappmark’ dömdes 1693 till döden och avrättades för att han använde trumman när hans son insjuknade och dog.

I Sverige indelas de samiska områdena i så kallade lappmarker med hänsyn till variationen i kulturen och i dialekten. Alla sådana åtgärder må värderas med hänsyn till att de drabbade kärnan i samisk trospraxis. En samisk kåta eller ”lavvo” (tält) var huvudsakligen indelad i en sakral del med den heliga bakdörren och i en profan del som utgjordes av den främre delen med huvudingången. Den heliga bakdörren hade en mycket viktig funktion eftersom den användes till utgång när man förberedde och förrättade den heliga offerhandlingen samt som ingång när ceremonin var slut. Om man gick ut eller in genom den profana dörren som är huvudingången på kåtans framsida, profanerades man och kunde självklart därefter inte delta i offerhandlingen. Av någon anledning blev också offerdjuret slaktat utanför, och all fisk och allt vilt skulle föras in genom bakdörren. I det samiska samhället var det i äldre tider i stort sett mannen som lagade den mat som bestod av vilt och fisk medan kvinnan hade hand om mjölk och mjölkprodukter som kunde tas in genom huvuddörren. Men det finns skildringar av jakt och fångst där även kvinnorna deltar aktivt.

Helighetens manifestation

Den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade säger att till varje rum hör en hierofani (där det heliga bryter fram) som avgränsar rummet i en sakral och en profan del. I den samiska kåtans sakrala del var det trumman som nåjden (schamanen) brukade förvara där som var den främsta materialiseringen och förtydligandet av det heliga. Trummans placering var med andra ord ett tecken som berättade om platsens helighet. För, som Eliade säger, ett tecken som i sig bär en religiös betydelse representerar ett absolut element som utesluter relativism och förvillelse.

Ett ingrepp på detta område måste nödvändigtvis medföra starka reaktioner och dessa reaktioner uteblev inte. Det berättas att Tuderus 1669 avstod från att spika igen den heliga bakdörren eftersom han blev direkt hotad till livet. Det samma kan vi konstatera upprepas 1776, då den norske missionären Simon Kildahl under en resa i de ”svenska lappmarkerna” förstörde offeraltare, trummor och gudabilder. Ryktet om hans förskräckliga framfart spred sig och i Gällivare hotades han till livet.

För att klargöra detta bättre för nutidens människor så kan ett sådant förfarande liknas vid de skändningar av kyrkor och begravningsplatser som skett i Norge och Sverige på sista tiden och det speglar bristen på respekt och vanvördigheten inför det heliga.

I detta sammanhang är det intressant att läsa de reflexioner som församlingsprästen Johan Randulf i Tröndelag i Norge framför 1723 mot bakgrund av prästen och missionären Thomas von Westens beskrivning av missionen 1720. Han påpekar att de inte anser dyrkandet av både den kristne Guden och de egna gudarna som synd. Det kan förklaras av att de som polyteister mycket väl kan skänka den kristne Guden en uppriktig vördnad vid sidan av sina egna gudar. Men det verkar som det varit rätt svårt för prästerna att överbevisa dem om att det bara fanns en Gud. De hade mer sinne för och var mer förtrogna med begreppet Treenighet. Uppenbart utnyttjades detta i viss mån av prästerna- de lämnade samerna med tron att det var den Treenige Guden som var den mäktigaste.

Det berättas att samer i vissa områden stod under påverkan av den ”övergripande och allt behärskande mariadyrkan” och Maria intar platsen som den tredje personen i treenigheten: Radien acce Gud Fader, Radien akka jungfru Maria, och Radien bardne sonen Kristus. Dessa var sidoordnade gudar och delade makten mellan sig, eller makten var fördelad mellan dem. Denna tredelning visade sig också ifråga om veckodagarna. Sodnebeive ailek, söndagen skulle Fadern hållas helig; Lava ailek, lördagen var jungfru Marias dag och Frid ailek, fredagen erinrade man sig Sonen vars död på långfredagen högtidlighölls med fasta.

Det finns också källor som utsäger att det inte var så lätt att förena dyrkan av den kristne Guden med de egna gudarna och att det förekom speciella ritual som avsåg att ”blidka” den kristne guden och deras egna gudar och i synnerhet Sarakka. Det berättas att innan de går till Herrens bord har de bett Satan och Sarakka om förlåtelse att de nu går och dricker Herrens kalk. Därpå går de genast till kyrkan där de faller på knä och ber Gud om förlåtelse för att de druckit Sarakkas Gara (Sarakkas blod). Sarakka var alltså samernas förnämsta och mest åkallade gudom. De hade hennes namn på sina läppar och i sitt hjärta – senare övertog Maria hennes plats, eller också förenades deras gestalter i vissa samiska områden.

Det förefaller som om samerna råkat in i den klassiska konflikten då man tjänar två ”herrar”. Detta måste nödvändigtvis ha medfört ett tillstånd av stark ambivalens, där plikt och skuld verkar ha varit centrala element i en balanserande dyrkan av de olika gudarna. De tonade ner dyrkan av de gamla gudarna utåt och ytligt sett men utövade sin kult i hemlighet. På så sätt var den inre religiösa kraften i realiteten helt intakt och kanske i långt större grad än tidigare fick den ett starkare grepp om själarna.

Kristnade eller inte?

Mot denna bakgrund kan man ställa frågan om den samiska kvinnan och mannen i gemen anammat den kristna tron. Var det så att samerna som folkgrupp kristnades fullt ut först i och med att laestadianismen i mitten av 1800-talet kom till de nordligaste samiska områdena? Om detta kan det givetvis råda delade meningar. Det kan tyckas som om den gamla samiska tron i form av olika ritualer dröjde kvar mycket längre än vad man först var beredd att anta. Så sent som 1711 ägde något som kan betecknas som ovanligt rum i Vadsö i Finnmark. Församlingsprästen i Vardö och Vadsö desslikes prost i hela Finnmark tillsatte tio ”medhjälpare och sabbatsbrottsväktare” som skulle motverka urkristendomen (den katolska läran) och den samiska religionen bland samerna i Varanger. Enligt en utförlig instruktion på tio punkter undertecknad av ”landshövdingen” och prosten skulle man vara särskilt observant på ”att vanhelga sabbaten, att fira hedniska helgdagar eller hålla katolsk fasta, att offra till avgudar, att missbruka de kristna sakramenten genom vidskepelse, att bruka trollkonster, att höra trollmässa, och resa omkring som trollkarl” m.m. Denna instruktion ger oss en viss hänvisning om att den samiska tron var levande bland samerna, i vart fall i Varangerområdet och att de även höll fast vid att fira helgonfester och följa de påbud som var nödvändiga i detta sammanhang, såsom fasta.

Övers. Anna Maria Hodacs

Litteraturlista:

Diplomatarium Norvegium, Utg. Chr. A. Lange og Carl R. Unger, Christiania 1847

Jakob Fellmann, Anteckningar under min vistelse i Lappmarken, Helsingfors 1903

Steinar Imsen, Superintendenten, en studie i kirkepolitik, kirkeadministrasjon og statsutvikling mellom reformasjon og eneveldet, Universitetsforlaget, Trondheim 1980

Olof Kolsrud, Kjxtterskap og Den norske kyrkja under katolicismen, Syn og Segn, Det norske samlaget,

Oslo 1910

Hans Mebius, Värro, studier i samernas förkristna offerriter, Uppsala 1968

Norges Gamle Love, III bd. 1388-1604

Regesta Norvegica, IV bd. 1320-1336, utgitt av Kjelde-skriftfondet, Erik Gunnes og H. Kjellberg, Oslo

Gudmund Sandvik, Frå bruken av landskylda av kyrkeleggods i Noreg till teorien om den konfesjonelle stad, Eit festskrift til Lars Hamre, Universitetsforlaget, Oslo 1982

Helmer Tegergren, Fangstmann och amasoner. Nordkalottens Årbok, 1970

Gabriel Tuderus, Två berättelser om lapparnas omvändelse ifrån deras fordom vidskepelse och afguderi, Utg. S. Loenbom, Stockholm 1773 Bill Widen, Religionsskifte från hedendom till kristendom bland samerna i Nord-skandinavien, Nord-skandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning, Umeå 1980