Tage Lindbom och den eviga filosofin

Detta år skulle Tage Lindbom (1909–2001) ha blivit hundra år. Det kan vara anledningen till att skildra några drag i en livsgärning som inte har någon motsvarighet i Sverige, kanske inte heller utanför landets gränser. Som kulturkritiker, samhällsdebattör, filosof och på senare år vishetsförkunnare har han åtminstone under 1900-talet ingen motsvarighet. Någon vetenskaplig undersökning har ännu inte framlagts, och det följande skall endast ses som en första början.

De yttre konturerna av hans liv är snabbt tecknade. Uppvuxen i en norrländsk kuststad präglad av frikyrklighet och nykterhetsrörelse kom den unge Lindbom under inflytande av socialismen och var en kortare tid medlem av Sveriges kommunistiska parti. Han återvände till socialdemokratin, disputerade vid Stockholms högskola i statsvetenskap på en avhandling om den svenska fackföreningsrörelsens äldsta historia (för Herbert Tingsten) och var under åren 1938–1965 chef för Arbetarrörelsens arkiv. Det råder inget tvivel om att han under sin tidiga karriär hade en stark ställning inom partiet och var påtänkt som kulturpolitisk talesman. Att han blev ordförande i 1947 års statliga musikutredning och sattes in i Operans styrelse tyder på detta.

Redan vid denna tid var han dock inte oomstridd. En dagboksanteckning hos Tage Erlander 1949 vittnar om det: ”Kulturdebatten i går lär ha blivit det rena tungomålstalandet till slut. Tage Lindbom tycks redan efter referaten ha gått på händerna efter konstens alla regler.” En allvarlig brytning kom med debattboken Efter Atlantis (1951). Den var ett inlägg i efterkrigsdebatten i form av en socialistisk idéhistoria och dess något trevande budskap kanske inte nu upplevs som så omvälvande. En tes är att skillnaden mellan socialism och kapitalism har överdrivits, ”de har innerst inne dyrkat samma gudar”. Han söker vidga perspektivet till att omfatta frågor om det sanna och det goda samt ondskans natur. Något entydigt svar ges inte. Boken gav upphov till en kort men intensiv debatt inom rörelsen. Hans senare böcker har där i allmänhet tigits ihjäl om de inte har fått korta och koncisa recensioner med rubriker som ”Usch, Lindbom”. Reaktionen på denna och följande bok har beskrivits av historikern Alf W. Johansson i vänboken till Tage Lindbom (1999).

Den definitiva brytningen med socialismen kom med boken Sancho Panzas väderkvarnar (1962, ny upplaga 1979). Men det är inte endast socialismen som han där tar avstånd från. Minst lika grundligt kritiseras liberalismen och folksuveräniteten, ja, egentligen alla de outtalade förutsättningar som den moderna staten bygger på. I stället för människoriket ville han sätta Gudsriket, i stället för demokratin teokratin. Fortfarande är det samhällsproblematiken som står i centrum, och Lindbom har ännu inte hunnit bli så teologisk som i sina senare skrifter, även om alla grundläggande tankar redan är klara.

Sin väg fram till denna bok har författaren själv skildrat i Omprövning (1983). Det är viktigt att ha i minnet vad han själv skriver i förordet: ”Jag har inte skrivit en självbiografi i vedertagen mening.” Likheten med Augustinus Bekännelser är stor; det handlar om en människosjäls återvändande till Gud. Men liksom hos Augustinus finns här insprängda biografiska detaljer av intresse, och läsaren får veta att det var en oktoberdag 1958 som Tage Lindbom mötte Gud i katedralen i Chartres. Därefter heter det karakteristiskt nog: ”Vatikankonciliet hade ännu ej hunnit öppna portarna till den liturgiska förstörelse, som skulle följa därpå.”

vilka var de inspirationskällor som för Lindbom möjliggjorde denna omorientering? Han nämner själv två namn: den schweiziske religionsfilosofen Frithjof Schuon (1907–1998) och den svenske romanisten Kurt Almqvists essäsamling Den glömda dimensionen (1959). Till dessa namn bör läggas René Guénon (1886–1951). Särskilt mycket har Schuon betytt, och även om Lindbom nämner honom flera gånger, så sker det i förbigående och läsaren bibringas lätt intrycket att den lindbomska konceptionen är resultatet av en självständig genomläsning av den västerländska idéhistorien. Frånvaron av hänvisningar till sekundärlitteratur bidrar till detta, och man kan inte annat än tycka att det hade varit önskvärt att Lindbom mera öppet redovisat sina källor. När litteratur anförs, är det nästan alltid fransk- och tyskspråkiga verk, vilket visar Lindboms något äldre orientering.

Att Tage Lindbom är en djupt originell tänkare, därom kan dock inget tvivel råda. När läsaren väl har kommit in i den inte helt lättillgängliga terminologin (där ordet ”intellektiv” är avgörande), bör många och stora läsupplevelser infinna sig. För nybörjaren kan det vara lämpligt att börja med hans mera samhällsorienterade böcker, till exempel Otidsenliga betraktelser (1968) med dess briljanta essä om den svenska grundskolereformens bakgrund i Rousseaus pedagogik (något som han återkom till i flera sammanhang). Att Lindbom hade sin akademiska bakgrund, inte i filosofin utan i statsvetenskapen, visar sig på flera sätt. Han är en mästare i att klarlägga vad som rör sig under ytan i tidens företeelser. Hans fleråriga verksamhet som politisk agitator har också satt sina spår, och även när han reder ut de mest intrikata idéhistoriska samband kan det glimma till. Ur de tunga blocken bryter satser fram som brinner av hänförelse och ändå är precisa som formler.

De skaror som har ryckt till sig hans böcker från bokhandelsdiskarna har dock varit begränsade. Känd för en större krets blev han aldrig, men redan den rikt sammansatta vänboken visar även med sin tabula gratulatoria att han inte var helt försummad. Av viss betydelse blev det att prästen och författaren Christian Braw tog sig an honom och i flera sammanhang framhöll hans betydelse. Det ledde också till att han kallades som talare, ofta i högkyrkliga kretsar. Under de allra sista åren besöktes han i sitt hem av en skara beundrare som lyssnade till hans ord som till en vishetslärare.

En författare som behandlar tänkare under mer än tvåtusen år, från Herakleitos till Heidegger, löper givetvis risken av förenklingar. När därtill kommer, att formatet är begränsat – få böcker av Lindbom är på mer än tvåhundra sidor – så blir risken än större. Lindboms motvilja att diskutera tolkningsalternativ och hans avstående från diskussion med forskare leder ofrånkomligen till ett ibland ganska kategoriskt framställningssätt. Men det är en risk som måste tas, och inget försök att dra linjer genom långa tidsavsnitt kan avstå från den. I det stora hela får det ändå sägas, att Lindbom ger en balanserad bild av de stora perspektiven. Att tyngdpunkten läggs på antingen tänkare som han hyllar – främst Platon – eller på sådana som enligt honom ansvarar för Människorikets framväxt – främst Occam och Rousseau – är förståeligt. Men det leder till att en sådan som Kant knappast ens nämns.

Lindboms samlade åskådning kan tydligast utläsas ur en kvartett av böcker från en tioårsperiod: Mellan himmel och jord (1970), Agnarna och vetet (1974), Jakobs dröm (1978) och Riket är ditt (1981), alla utgivna på Norstedts förlag. Därtill kommer den till omfånget betydligt större Västerlandets framväxt och kris (1999). Men Lindboms opusförteckning är därmed inte på långa vägar uttömd; ännu som nittioåring visade han en häpnadsväckande produktivitet. Att antalet upprepningar är imponerande skall inte främst tillskrivas åldern utan en vilja att hamra in vad som enligt honom är avgörande för att förstå vår situation. Det följande bygger till största delen på de nyss nämnda fem skrifterna.

teologiskt står tage LINDBOM klart i den av platonismen influerade riktningen. Grekiska kyrkofäder citeras ofta av honom. Det betyder att han intar en skeptisk hållning till de klassiska argumenten för Guds existens. Visshet om Guds existens kan människan få endast genom att hennes själ upplyses av det gudomliga, oskapade ljuset. Hon erhåller då en intellektiv visshet om Gud, varvid ”intellektiv” skulle kunna ersättas av ”intuitiv”, om bara detta ord inte fattas som bärare av en lägre grad av visshet. Det är samma syn som den augustinska traditionen företräder. Av alla bibelord finns det inget som så ofta citeras av Lindbom som detta: ”Guds rike är invärtes i eder” (han citerar alltid Bibeln efter 1917 års översättning).

Detta intellektiva ljus eller intellectus står inte på något sätt i motsats till människans rationellt diskursiva tänkande, hennes ratio, men är väl upphöjt över det. Lindbom förespråkar definitivt ingen fideism, därtill är han för mycket filosof. Det väsentliga är, att Gud och skapelsen hålles samman, dock utan att skapelsen tänkes som en emanation ur det gudomliga. Den intuitiva kunskapsprocessen som för oss fram till den gudomliga sanningen och verkligheten är inte präglad av ett subjekt-objekt-förhållande. Det är en visshet med upphävande av all dualitet, av alla motsägelser, en delaktighet av och ett deltagande i den gudomliga verkligheten. Det är inte svårt att här känna igen mystika erfarenheter.

Men även om himmelriket är invärtes i oss, i våra hjärtan, så är vi samtidigt bundna till denna värld. Vi lever, som en av Lindboms böcker också heter, mellan himmel och jord. Det gudomliga ljuset måste manifesteras i formernas och därmed begränsningarnas värld. Det tas emot och tolkas av profeter och religionsgrundare och en samfundsbildning kommer till stånd. Lindbom kan här tala om avatarer som bärare av uppenbarelsen. Varje religion kännetecknas av lära, kult och ortodoxi. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet vart kött” – också detta är ett återkommande citat, men det får en vidare mening och avser inte endast inkarnationen i Kristus. I heliga skrifter meddelas uppenbarelsen åt de troende, och den hierarki som präglar samfund och kyrkor är endast en avspegling av den hierarkiska ordning som är nedlagd i skapelsen själv och där familjen är den primära cellen. Det gudomliga faderskapet har en motsvarighet på jorden, och därmed är också domen uttalad över jämlikheten som ett ideal: de som är jämlika är också faderlösa.

Men den tillvaro vi lever i visar oss också, att denna ideala bild inte råder. Något har inträffat, och Lindbom övertar beteckningen syndafall från den kristna traditionen. ”Fördrivandet ur paradiset är en förskingring, och därför blir de korrektiv, som riktas till människorna i form av uppenbarelser, skiftande i så väl tid som rum.” Det finns också andra beskrivningar av denna incident, vilka antyder att den ses som början till sekulariseringen.

Den mänskliga tanken har nämligen inte nöjt sig med att bevara och förtydliga traditionen, de två viktigaste momenten i ortodoxin. På flera punkter har en förvanskning skett. Efter de grekiska kyrkofädernas stora insats att tolka det kristna budskapet utifrån Platons tankemässiga kategorier, fortsatte denna form av philosophia perennis fram till och med Anselm av Canterbury. Platons storhet var att han bröt upp ur det ontologiska fängelse som den tidigare grekiska filosofin med få undantag varit instängd i: varat är inte det högsta, utan Gud. På 1200-talet sker något nytt, och den som öppnar porten – än så länge bara på glänt – är Thomas av Aquino.

Thomismen har ingen stor beundrare hos Lindbom. Genom att Thomas tog över väsentliga delar av Aristoteles naturfilosofi sker nämligen en begynnande separation mellan Gud och skapelsen. Den aristoteliska metafysiken blir läran om ett varats högsta, fulländade absoluta punkt, det gudomliga högsta, som i sin orörlighet är källan till all rörelse. Sambandet mellan Gud och världen försvagas och ersätts av analogisk relation. Thomas ser enligt Lindbom det gudomliga endast som en transcendens, men ej som en immanens. Thomas lyckas hålla samman intellectus och ratio, men till ett högt pris.

Konsekvenserna av detta dras i den senare skolastiken av Occam. Om två företrädare för den filosofiska utveckling som lett till västerlandets kris skall pekas ut, så får det bli Occam och Rousseau. Hos den engelske franciskanen fullbordas den separation mellan Gud och världen som försiktigt inletts hos Thomas. I samma ögonblick som Gud skapar sitt verk, skiljs han från det. Nominalismen innebär att tillvaron består av ”ting” skilda från sitt upphov – även Gud själv är ett ”ting” i denna filosofiska mening. Människan har att tro på Gud endast i form av ett försanthållande, inte genom en förtröstan buren av det intuitiva ljuset.

Denna rationella klyvning mellan världen och dess Skapare förs vidare i den cartesianska revolutionen. Hos Descartes är ande och materia två åtskilda substanser, res cogitans och res extensa. Mellan dem finns ingen förbindelse, och resultatet blir att världen existerar i två parallellställda enheter. John Locke och därmed liberalismen utbildar en empirisk sensualism, där människans rationella insikt om hennes intresse håller alla oförnuftiga krafter på plats. Varken Descartes eller Locke förnekade Guds existens, men enligt Lindbom spelar det ingen större roll, när den kristet platonska syntesen ändå är uppbruten.

Inte heller kristna lärostrider spelar någon roll. Reformationen nämns sällan av Lindbom, och det är naturligtvis riktigt att ur det övergripande idéhistoriska perspektivet är den ingen viktig händelse. Luther nämns endast i förbigående. ”Luther rasar mot Platon, mot Dionysios Areopagita, mot skolastiken i alla dess former, han avvisar det kyrkligt hävdade traditionsbeståndets giltighet.” Det räcker att läsa de fyra första orden för att förstå, att Lindboms uppskattning av reformatorn var ganska måttlig.

Utrymmet tillåter inte att vi går in på Lindboms bedömning av andra tänkare vid denna tid, däribland Hobbes (som han hyser en motvillig beundran för), utan nästa station får bli Rousseau. Hans ursprungliga intresse för denne tycks närmast ha hängt samman med det pedagogiska programmet i romanen Émile, men med tiden vidgas perspektivet och även boken om samhällsfördraget uppmärksammas. Av den flod som går fram i västerlandet sedan Occams revolution och som delar sig i två strömmar, rationalismen och sensualismen, där står Rousseau i sensualismen. Till skillnad från Descartes finner Rousseau det sätt varpå själ och kropp kommunicerar. Det är genom hjärtat, den inre helgedomen, som hos Rousseau sentimentaliseras och blir det som dyrkan de facto riktas mot, inte Gud.

Rousseaus människosyn framkommer tydligast i Émile. ”Gör honom stark, så blir han god” heter det om det lilla energiknippet Émile. Denne pojke är en avbild av naturen och naturen får vi acceptera som den är. Det citat från Rousseau som oftast återkommer hos Lindbom är följande utsaga om Émile: ”Man måste alltid förhandla med honom” (Il faut toujours pactiser avec lui). Där ser vi också folksuveränitetsdoktrinen förebildad. All makt överlämnas till ett nytt pseudometafysiskt begrepp: folket.

Om denna tolkning av Rousseau är riktig, kan inte här diskuteras. Ensidig torde den dock vara. Intressant är att västerlandets tankeförmåga efter honom tycks sina. Ingen filosof samtida med eller efter Rousseau behandlas med någon större grundlighet av Lindbom, inte Hume, inte Kant eller Hegel (Hegel dock i samband med marxismen och då främst i boken Myt i verkligheten, 1977). Lindbom har dragit sin idéhistoriska linje så långt han anser sig behöva – resten är upprepningar. En gång omnämns Heidegger som 1900-talets störste filosof.

Nu är det dags att ta upp något om de etiska frågorna. Lindboms bakgrund i arbetarrörelsen borde betyda, att samhället och de därmed förbundna problemen skulle spela en stor roll i hans författarskap. Så är det också, men det är lätt att se att den primära aspekten också här är idéerna. Det gör att behandlingen av de sociala spörsmålen lätt blir något abstrakt och färglös. Rättare sagt: en viss hatkärlek till marxismen är här avgörande. Få kan som Lindbom uttala en förkastelsedom över industrialismen och lönearbetarens bundenhet vid sin maskin, och Marx lära om alienationen utlägger han med kongenialitet. ”Det finns icke en mera beklagansvärd existens än den industriella lönearbetarens – även när han icke är arbetslös och även när han är relativt välbetald.” Men det är nog inte endast tidsfaktorn som gör, att kunskapssamhället och dess problem alls inte berörs.

Om skillnaden mellan samhälle och stat och därmed förbundna frågor kan vi läsa mycket hos Lindbom. Men de mera konkreta aspekterna undviks omsorgsfullt, och mycket snart kommer det ord in som för honom är det helt avgörande i sammanhanget: människoriket. Ordalagen blir i allmänhet mycket pessimistiska när han kommer in på detta, samtidigt som det görs flera skarpsynta iakttagelser. En av dessa gäller ressentimentet, som han tilldelar en stor, ja, avgörande roll i samhällets degeneration från att vara en plats för utövande av dygd till att bli en plats för egoistisk tillfredsställelse av ändlösa (men inbillade) mänskliga behov.

Skillnaden mellan moral och dygd är här central. ”Moralen är formell och separativ, dygden är essentiell och unitiv” som det heter med ett typiskt lindbomskt ordval. ”Dygden vill förena på ett andligt plan och inte som moralen särskilja på reglernas formella plan.” Dygden är ett möte mellan den gudomliga fullkomligheten och det mänskliga livet som ideal hållning. Dygden är därför syntetisk och strävar mot totalitet.

Här kommer också kärleken in. Den har i människoriket drabbats av att bli totalt missförstådd till följd av sekulariseringen. Först förtigs och utplånas kärlekens väsen ur det mänskliga medvetandet och därefter dess källa. Kärleken är integrerad i skapelsens ordning och helt bestämd av sitt gudomliga ursprung. Därför kan den aldrig bli en lagstiftande kraft (som när det heter ”kärleken har alltid rätt”), den legitimerar inte att gränser sprängs och är fjärran från kaos. Kärleken är något objektivt, på en gång en gemenskap och en jagupplevelse, en förening och en polär spänning. Allt detta har gått förlorat i kärlekens sentimentalisering, där känsloupplevelserna undandrar sig varje korrelering med det rationella.

om människans möte med det gudomliga i det ljus som den intellektiva upplevelsen utgör är det ena grundtemat hos Lindbom, så är människoriket det andra. De förhåller sig som oförsonliga motsatser. Vad människoriket är kan man läsa om i alla hans skrifter, men mest sammanfattande i den broschyr som heter just Människoriket (1978). Dess undertitel är Tankar om Västerlandets sekularisering, och därmed är den grundläggande definitionen given: människoriket är sekulariseringen. När Gud blir avsatt, då måste den lediga tronen fyllas på nytt och människan erbjuder sig beredvilligt. Men det är inte utan vidare så att människoriket är identiskt med den civitas terrena som Augustinus skriver om i sitt arbete om gudsstaten. Människoriket är vidare och kan finnas också inom olika religioner, i synnerhet när de har fallit offer för sekulariseringen och övergivit ortodoxin. I västerlandet proklameras människoriket – efter att ha förberetts alltsedan Occam – tydligast i 1789 års förklaring av de mänskliga rättigheterna. ”Nu förkunnas Människan som en profan, odelbar enhet av frihet, jämlikhet och broderskap.” Och på den vägen är det.

det kan vara FRESTANDE att avfärda Tage Lindbom som en reaktionär företrädare för en gången värld, men så enkelt är det inte. Till att börja med skall det noteras, att han inte förgyller gångna tider – i så fall får man söka sig ända bort till Platon och kretsen kring honom. Mänsklig ofullkomlighet vidlåder varje tidsålder, men enstaka tänkare och profeter håller facklan lysande. Men frågan tränger sig ändå på: måste alla framsteg som har gjorts i namn av frihet, jämlikhet och broderskap vara fel? Måste vi ta avstånd från allt det som vi med vanligt språkbruk kallar utveckling?

Nej, menar Lindbom, men man skall vara medveten om att särskilt demokratin kan leda lika mycket fel som rätt. Däri har han naturligtvis rätt. Hitler hade varit otänkbar i ett feodalt samhälle, det var allmän och lika rösträtt som gjorde den diktaturen möjlig. Men det skall också erkännas, att tonen i Lindboms senare böcker blir allt mörkare, och de koncessioner som motvilligt skett tidigare – till och med åt delar av Rousseaus pedagogiska program – tystnar nu.

En annan fråga lyder: om det nu är på detta sätt – och mycket talat för det – vad finns då att göra? Tillspetsat: var finns det politiska parti som ställer upp för ett sådant program? Svaret är enkelt, ty Lindboms socialetik kan inte på något sätt operationaliseras. Och det är väl också meningen, eftersom sekulariseringen inte gärna kan avskrivas genom ett riksdagsbeslut. Förnyelsen måste ske i människornas inre, då först kan människoriket krossas och Guds rike etableras.

Lindboms förebilder i vad avser den andliga helhetskonceptionen har nämnts ovan. Finns det någon eller några motsvarande i hans syn på samhället? Man skulle här naturligt tänka på Edmund Burke, konservatismens fader, men på flera ställen riktar Lindbom en ganska skarp kritik mot denne. Om konservatismen fattas som att det som historiskt har visat sig hållbart skall bevaras, då är den helt enkelt felaktig. I en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift 1997 har Martin Lindström föreslagit att det är den franske tänkaren Joseph de Maistre som har spelat den avgörande rollen. Lindbom ägnar flera sidor i Modernismen (1995) åt en sympatiserande genomgång av de Maistres tänkande, men även om flera beröringspunkter lätt kan hittas, så är det ändå svårt att se någon djupare likhet dem emellan. Förklaringen ligger redan i titeln på de Maistres huvudarbete, Du pape (1819), där påven framställs som den högste domaren i både andliga och världsliga ting.

Tage Lindboms förhållande TILL PÅVEN är komplicerat. Han hyllar utan inskränkningar den åskådning som kommer till tals i Bonifatius VIII:s bulla Unam sanctam och Pius IX:s Quanta cura med dess syllabus. Att påven i religiöst hänseende skall företräda ortodoxin (hur nu den bestäms) är självfallet, men helst skall påven även göra anspråk på att uttolka Guds vilja i alla avseenden. Läran om de två svärden i Unam sanctam är därför helt korrekt och skall godtas. Att påvarna under 1900-talet då inte håller måttet är tydligt, men förfallet började redan med Leo XIII, vars encyklika Rerum novarum beskrivs som ”ett upphöjt socialt ruinspel”. Och Vaticanum II ägnas några rader som visserligen inte är helt avvisande, men han menar att detta koncilium är en halvmesyr i den meningen att man inte avvisar de gamla definitionerna men i praktiken sätter dem ur spel. Konciliet öppnar försiktigt porten till modernismen och vill inleda en fredlig förbindelse med människoriket.

Därmed har vi närmat oss frågan om Tage Lindboms egen religiösa hemvist. Det väckte visst uppseende på framför allt svenskkyrkligt håll då det efter hans bortgång visade sig, att han i flera år varit muslim. I och för sig var alla hans lärofäder – Schuon, Guénon och Almqvist – muslimer, men Lindbom har mera behandlat kristna och framför allt katolska teologer i sina skrifter än de muslimska filosoferna. Han har visserligen många gånger citerat även från Vedanta och det finns några omnämnanden av Muhammed och Koranen, men onekligen ger Lindbom intryck av att vara en kristen tänkare. Varför blev han då muslim?

Jag skulle tentativt vilja svara på följande sätt. Idealt sett svarar kristendomen bäst mot Lindboms önskemål, men endast i religiöst hänseende. Kristendomens svaga punkt, dess akilleshäl, är enligt honom avsaknaden av en socialetik i de heliga skrifterna (till vilka alltså inte påvliga socialencyklikor räknas). ”Kristendomen blir aldrig det ummat, den integrala samhällsordning, vars högsta och djupaste innebörd är Koranens bud, som givit islamismen en inneboende styrka” heter det i Västerlandets framväxt och kris. Påvarna skulle kunna stå för detta, men efter Pius IX har de abdikerat från ett sådant uppdrag. Därför valde Lindbom islam.

Det kan också noteras, att Lindbom har vissa svårigheter med de historiska inslag i kristendomen som är en del av trosbekännelsen. De förnekas inte på något sätt, men det heter att ”de dramatiska händelser” som omtalas i evangelierna tyvärr kan dra till sig för mycket uppmärksamhet och försvåra trons uppkomst. När Lindbom skriver om profeterna är det också tydligt, att deras främsta uppgift är att påminna om den eviga lära som redan är fullt utvecklad. Koranen har samma syn. Mystikern Lindbom har vissa problem med den heliga historien, en historisk utveckling av läran faller sig svårt. Den philosophia perennis han företräder samsas bäst med en tidlös mystik.

Sedan skall det sägas, att den mystik som Lindbom företrädde i realiteten är religionstranscenderande – vilken religion som väljs beror ofta på något annat än den innersta övertygelsen. Därför är det fullt naturligt att hans gravsten – enligt uppgift – pryds av både ett kors och en halvmåne. I grunden har kristendomen och islam samma budskap.

Man skulle kunna tro att den som så länge fått kämpa i stark motvind för en uppfattning som han ansåg vara helt avgörande, skulle bli bitter och förgrämd. Inget kunde vara mera fel. Tage Lindbom som person var glad och livsbejakande. Han hade en stor kapacitet för small talk och var en outtömlig källa till anekdoter om den svenska arbetarrörelsens historia, som han kände utan och innan. Det är beklagligt att han inte samlade sig till ett större memoarverk. Men han ansåg att den tid han hade till förfogande fick användas till det som var viktigare.

Däri lyckades han också. Hans skrifter har kanske inte blivit lästa av många, men de som har gjort det har i de flesta fall fått bestående intryck. Allt håller de inte med om, men de finner mycket nog vara djupt tänkvärt. Deras tacksamhet mot Tage Lindbom är stor. Han blev dock aldrig teologie hedersdoktor, detta till skillnad från Jonas Gardell.

Skrifter av Tage Lindbom i urval

Efter Atlantis, 1951

Sancho Panzas väderkvarnar, 1962, 1978

Otidsenliga betraktelser, 1968

Mellan himmel och jord, 1970

Agnarna och vetet, 1974

Myt i verkligheten. En studie i marxism, 1977

Människoriket, 1978

Jakobs dröm, 1978

Är religionen en socialutopi? , 1980

Riket är ditt, 1981

Tankens vägar, 1982

Omprövning, 1983

Fallet Tyskland, 1988

Före solnedgången, 1993

Modernismen, 1995

Västerlandets framväxt och kris, 1999