Religionsdialogen – hot eller nådegåva?

Jag är kristen, närmare bestämt katolsk munk. Jag tillhör en kyrka som i sin yttre uppenbarelse och i sina centrala prioriteringar väcker frågor hos samhället såväl som hos gemenskapen av troende katoliker, skapar splittring och ger näring åt antiklerikala motsättningar bland allmänheten. Dessa problematiskt sammanträffande omständigheter stärker hos mig behovet av ett fritt förhållningssätt, rotat i tron, i trons tradition. En tradition som ifrågasätts mer eller mindre på djupet av vår tids kultur, men också av mötet med andra traditioner av övertygelse och tro.

Dialogen med den andre

I mitt fall hör erfarenheten av interreligiös dialog hemma inom ramen för dialogen med den andre, den andre vars grundsyn skiljer sig från min. Och jag skulle i sammanhanget vilja presentera några personliga uppfattningar som bygger på erfarenheten av och arbetet med att reflektera. En liten ordförklaring: jag använder ordet uppfattning med två innebörder. Dels med en allmän och fundamental innebörd: jag har en kristen uppfattning, en annan har en judisk uppfattning, en islamisk, en agnostisk eller ateistisk osv. Dels med en mera partikulär och begränsad innebörd, och i pluralis: jag har ett visst antal uppfattningar, dvs. starka åsikter (inte kunskaper) som ger inspiration och orientering åt mitt omdöme och mina attityder.

Vad är det då för uppfattningar som styr mig när jag idag går in i mötet och dialogen med den andre, vare sig dialogen sker i förtroende mellan fyra ögon, eller ibland i en spänd och mera polemisk relation, eller i ett indirekt sammanhang som bygger på text och läsning av texter?

– Mitt första antagande: jag tror att sanningen är en och att det bara finns en enda sanning och inte, som ofta alltför enkelt påstås idag, olika sanningar, eller en sanning som består av många delsanningar. Jag tror att det finns en logik och att den sammansatta verkligheten utgör ett sammanhang, ett universum, ett gripbart sammanhang som olika vetenskapliga och förnuftsbaserade tillvägagångssätt försöker närma sig genom observation, trevande experiment, undersökande granskning och en teoretisk bearbetning som ständigt måste börja om på nytt.

Inom denna ram ryms också en sanning om vad människan är utifrån sin långa oavslutade historia. Denna sanning om människan präglas av spänningen mellan något som är givet och något som är fritt och av ett ansvar att göra något av sig, att skapa sig. Det som är givet hör förstås hemma i biologin men är också format av många sociohistoriska och kulturella betingelser. Men människan är också av en annan art som inte bara låter sig observeras vetenskapligt och som vi syftar på när vi talar om personen och dess värdighet, om frihet eller kärlek, och som vi kommer närmare genom etiska förhållningssätt och poetisk, konstnärlig och andlig erfarenhet. Det finns alltså ingen fullständigt avslutad och oföränderlig sanning om människan.

– Mitt andra antagande: vi söker efter sanning och är mer eller mindre medvetna om detta vårt sökande. Ingen människa äger sanningen, hela sanningen. Vi försöker närma oss den. Vi har bara fragment av den. Men detta sökande och närmande tror jag inte är allt. Allting är inte relativt: jag menar att vissa synsätt mera svarar mot vad människan verkligen är än andra. De deklarationer som definierar människans rättigheter är till exempel ett sådant närmande. Ett närmande som aldrig är slutgiltigt. Jag tror till exempel att ett samhälle som avskaffar dödsstraffet, erkänner åsiktsfrihet, religionsfrihet och samvetsfrihet och erkänner sig vara pluralistiskt är bättre än ett samhälle som inte erkänner sådana principer.

– Mitt tredje antagande: i det sanna mötet med den andre vet jag att jag inte äger hela sanningen, jag vet att jag ännu inte har tillgång till vissa dimensioner av sanningen, att jag kanske tar fel och att jag kanske till och med lever i en illusion när det gäller det väsentliga i min tro. Därför vet jag, när jag engagerar mig i dialogen eller bara i att lyssna, att min horisont kan komma att vidgas och att jag kanske blir mer eller mindre djupt förändrad. På förhand vet jag inte hur långt det kan gå. Kanske den andre vinner över mig till sin uppfattning. Men jag tror och hoppas att dialogen låter mig ännu djupare befästa mina grundläggande uppfattningar, även om jag förändras. Jag vet att dialogen är en risk, och eftersom jag är en sanningssökare utsätter jag mig frivilligt för den risken.

Åtskillnaden mellan vetande och uppfattning är alltså något jag gör och lever i. I förnuftet styrs jag med nödvändighet av tvivel, och jag bejakar tvivlet. Existentiellt kan jag inte leva om jag är kvar i tvivel. Jag lever därför av uppfattningar som jag försöker tänka igenom, konfrontera och befästa. Uppfattningarna är samtidigt intellektuella, etiska och spirituella. Och jag försöker leva i samklang med dem och redovisa det jag tror på.

Jo, en dag växte inom mig det radikala tvivlet på det som är grunden för min tro fram. Och jag valde att tro. Men valet fick mig att känna mig tvungen att alltid inför mig själv redovisa vad jag tror på.

I det perspektivet känner jag mig stå nära den agnostiske filosofen Jean-Marc Ferry. I en reflektion som han ännu inte publicerat försvarar han sin ståndpunkt så här. I teorin är vi alla agnostiker i den meningen att vi inte har kunskap om de yttersta sanningarna. Denna agnosticism kräver att bli öppet insedd och erkänd, men den inbjuder oss till ett praktiskt ställningstagande. Antingen väljer jag att avsiktligt stanna vid icke-vetandet om de yttersta tingen. Jag vet inte om det finns något transcendent eller Gud och jag väljer att leva som om de inte finns och intar därmed en ateistisk hållning: jag bygger mitt sammanhang på en livssyn utan Gud. Den uppfattningen är ett slags trosföreställning: man kan aldrig bevisa att Gud inte finns. Francis Jason talade om den som ”tron hos en icke-troende”.

Eller också väljer jag att tro på en transcendens, att Gud existerar, fastän jag är kvar i icke-vetandet, och jag väljer att tillhöra en viss trostradition, eller jag accepterar fritt och medvetet att jag har mina rötter och väljer att leva i samklang med den uppfattningen. Och jag accepterar vidare att den trosuppfattningen är en av många bland religionerna.

Den synen skapar en grund för en fruktbar dialog mellan uppfattningar i total respekt för den andre. Men jag konstaterar att villkoren för denna sanna dialog mellan uppfattningar tyvärr bara alltför sällan är uppfyllda. Extrema hållningar i religiösa eller världsliga frågor, en stelnad självuppfattning, intolerans och misstro är i växande idag.

Den interreligiösa dialogen

Jag kommer nu till den interreligiösa dialogen, det vill säga dialogen med den andre som är religiös liksom jag, fast på ett annat sätt.

Min dialogpartner och jag tror att det finns en transcendens som vi kallar Gud, eller som vi kanske egentligen avstår från att benämna. Vi erkänner att universum utgör ett slags sammanhang och att människan befinner sig i centrum av detta sammanhang, och vi tror att allt detta inte är resultatet av en slump, även om sambandet mellan nödvändighet och slump empiriskt sett låter oss få en tillräcklig förklaringsmodell av verkligheten sådan den är. Vi tror att denna verklighet bärs av en transcendens, att den har sin källa i en transcendens, i något annat, som vi kallar Gud.

Att vi försöker spåra Gud beror på en andlig erfarenhet som omvittnas av traditionerna, erfarenheter som tänkts igenom och i allmänhet också omgivits av ritualer. I de tre stora religiösa traditioner som huvudsakligen präglar kulturerna i Väst och i Mellanöstern bygger vi på det vi ser som en Guds uppenbarelse, och denna uppenbarelse är föremål för olika tolkningar.

Jag tillhör den kristna traditionen och bärs därmed också av ett par grundläggande uppfattningar som i sin tur överensstämmer med dem jag uttryckte i början apropå dialogen mellan uppfattningar i allmänhet.

– Mitt första antagande: min tro vilar på Jesu person, på vittnesbördet från de första apostlarnas gemenskap och på kyrkans trostradition. Jag är alltså både arvinge och rotfast. Men inte i upprepningen: det är i nutiden som jag lever min tro, i det ömsesidigt belysande och kritiska samspelet mellan bibeltexten och min samtid och därmed i en ständig process av omläsning och tolkning.

– Mitt andra antagande: jag tror att bilden av Gud som ges åt oss i kyrkan utifrån Jesusgestalten, en i grunden treenig bild, mer motsvarar det Gud är i sig själv än det som andra traditioner omvittnar. Samtidigt har jag ingen svårighet att erkänna att troende i andra traditioner har samma uppfattning om den sanning deras tro uttrycker.

– Mitt tredje antagande: Gud överstiger varje mänskligt uttryck och varje försök till beskrivning. Jag tror inte att Gud har yppat allt om sig själv genom Jesus och i kyrkans trostradition. Den kristna läran innehåller inte hela Guds sanning. Tvärtom tror jag att Gud, genom Jesus, är personligen involverad i vår historia och har förenat sig med vår mänskliga historia för att öppna den för livet, och att detta har en universell betydelse.

– Mitt fjärde antagande: Gud äger en trefaldig gestalt inom den kristna trons tradition. Han är Fader, Son och även Ande. Anden betyder detta annorlunda sätt på vilket Gud är närvarande, uppenbarar sig och gör sig delaktig av vår historia. Jag tror att Gud också talar på andra sätt i andra religiösa traditioner. Och att jag i så fall måste lära känna dessa troendes tro och andliga erfarenhet. De talar också till mig om Gud, fast på andra sätt.

– Mitt femte antagande: vi är på väg. Jag tror att vi lever i väntan på att en slöja skall falla och att ett löfte har givits oss. Mänsklighetens mål är inte det tomma intet. Församlad i Gud skall den en gång få tillgång till den fulla sanningens gåva. Denna öppning kallar vi hoppet om uppståndelsen.

Den interreligiösa dialogen – hot eller nådegåva?

Jag kommer nu till frågan som ställs oss i ämnet för denna sammankomst. Jag ser inte den interreligiösa dialogen som ett hot. Som en risk, javisst. Men definitivt som en nådegåva.

Interreligiös dialog förutsätter ett klimat av ömsesidigt förtroende och en i grunden välvillig attityd på båda sidor.

Men att engagera sig i dialogen är att ta en risk. Den ene katolske vännen blev ortodox, en annan protestant. Någon blev muslim; det är inte ovanligt med konversioner nu för tiden. De förekommer också, fast mera sällan, till judendomen. Bland de andliga sökare som idag är buddhister eller hinduer finns det en del som var katoliker i början, åtminstone kulturellt. Det vore alltför enkelt att säga: egentligen var de bara kristna på ytan. Det är inte alltid fallet. Så – varför skulle det inte kunna hända mig? Jag tror det inte, känner mig inte frestad, men vad berättigar mig att från början utesluta möjligheten? Det är en risk jag tar och vill ta.

Mötet och dialogen med människor av annan tro, andra traditioner, vidgar min egen tros horisont men får mig också att upptäcka Gud på andra sätt. Mötet får mig ständigt att ifrågasätta min egen tro: den hänvisar mig till att börja med till mig själv, till min egen tradition. När jag lyssnar och upptäcker den andres sätt att närma sig och göra erfarenheter, hur kan jag inför mig själv försvara det jag tror på? Å andra sidan – hur kan jag acceptera en tanke och en tro i en eller annan fråga som innebär ett nej till något som kanske är så uppenbart i min egen tro? Hur skall jag finna ord och uttryck som förmår förmedla något av det som präglar min tro när våra religiösa erfarenheter och uttryckssätt är så olika? Och hur ska jag lyckas förstå något av det som driver den andre? Här spelar empatin en avgörande roll.

I detta möte dyker det oförmodat upp saker som jag finner positiva. Och mitt sätt att tro inbjuds att bereda plats åt denna erfarenhet även om jag själv inte kan direkt omfatta den. Så upptäcker jag, i kontrast till det min kyrka officiellt hävdar, att det inte bara är en personlig och andlig egenskap hos någon troende som gör honom eller henne öppen för en erfarenhet av Gud – en erfarenhet som jag känner igen för att jag delar den – utan att det faktiskt är denne troendes religiösa samfund med sina texter, riter och sitt historiska arv som är ramen för denna möjliga gudserfarenhet. I teologiska och andliga termer: den andres religion är faktiskt en väg till frälsning.

Men jag erfar också att det ibland finns svåra ting i mötet och dialogen. Jag kan höra vad den andre säger, se att han är sann i det han eller hon uttrycker och gör, och upptäcka att han eller hon är lycklig i sitt liv på detta vis. Jag kan höra men ibland utan att verkligen förstå. Jag förstår intellektuellt det som sägs och dess innebörd men jag lyckas inte verkligen förstå hur man kan tänka och säga något sådant (som att Koranen omedelbart uppenbarades för Mohammed, även om jag vet att en del muslimska intellektuella har en mer nyanserad syn), eller hur man kan praktisera sin religion på ett visst sätt (som renhetsföreskrifterna i den ortodoxa judendomen). Denna svårighet att begripa vet jag är ömsesidig (jag tänker på svårigheten att förstå min bild av en treenig Gud) men den omöjliggör inte förtroende och vänskap. Vi är och förblir sannerligen olika, och olikheterna är oöverstigliga.

Ibland måste man också kunna säga att man inte håller med. Det är inte särskilt svårt att offentligt säga att vi inte är överens om ett eller annat handlingssätt som tillämpas och tillåts på annat håll. Jag är inte med på en syn på sharia som förvägrar ett antal islamiska länder verklig religionsfrihet. Jag är inte med på den fysiska bestraffning som tillämpas enligt deras lagar. På ett djupare plan kan jag inte hålla med den islamiska uppfattningen om att vår heliga skrift har förfalskats och påståendet att Jesus inte verkligen dog på korset. Ännu svårare är det att i ömsesidig respekt, ansikte mot ansikte, nämna vissa punkter av oenighet. Och kanske behövs ibland diskretion och tystnad på dessa punkter, i väntan på den dag när man kan tala om dem lugnt och fredligt.

Men det finns också andra svårigheter: våra historiska erfarenheter är laddade ibland av ljus men ofta också av mörker och särskilt präglade av våld. Vi måste inse och erkänna det och försöka att inte genast hamna i en försvarsposition. Det gäller att förstå hur den andre upplevde det och hur det lever i hans eller hennes minne. Här behövs ett gemensamt arbete för att nyanserat närma sig det som verkligen hände och kunna ha en gemensam syn på historien så långt det är möjligt. Ofta är det svårare att samtala lugnt om de konfliktfyllda situationerna i vår egen tid, som konflikten mellan Israel och Palestina, eller problemet med religionsfriheten i arabländerna. Det är svårt därför att det inte finns något definitivt och absolut objektivt överordnat uppifrånperspektiv. Och hos somliga, mer än hos andra, är det hjärtat, känsligheten och även rädslan som spelar med.

Jag vill sluta med att säga: för mig är den interreligiösa dialogen verkligen en nådegåva. Med dem som tror annorlunda har jag tron på en Gud gemensam. I och genom dialogen märker jag alltid först att om mina ord och mina föreställningar, kyrkans lära som den framstår genomtänkt och nytolkad idag, gör mig öppen för en Gud som upplyser min tillvaro, vidgar meningen med det jag gör och ger mig glädje – då låter den upptäckten och mötet med den som har en annan tro mig först och främst varsebli att Gud alltid och gränslöst överstiger det jag upplever och kan säga om Honom. Detta får mig att vara diskret och blygsam i mina påståenden om tron och ger mig samtidigt tillfälle att i glädje en smula närma mig det mysterium som inom sig bär min existens.

”Borde vi inte hellre tiga om Gud, om vi ändå måste krossa de bilder vi har när vi talar om Honom? Blir inte resultatet detsamma? Nej, inte alls. Om vi inte talar om Gud uppstår en tom eller tigande tystnad, medan den av tron burna tystnaden om Gud är en rymd av fullhet. Där rör det sig om en helt annan erfarenhet och inte bara om ett annat namn på samma erfarenhet. Alla våra uppfattningar, även de vi har i relation till Gud, duger till ingenting annat än att uttrycka något icke-gudomligt, något jordiskt. Det finns inga uppenbarade uppfattningar. Alla våra synsätt och bilder av Gud är undantagslöst mänskliga påhitt och produkter, utan att fördenskull Guds verklighet skulle vara vår uppfinning eller produkt. Det är egentligen inte vi som söker Gud. Den som tror på Gud är i sitt innersta övertygad om att det är Gud, universums skapare, som söker oss. Jag tror inte på en opersonlig energikälla som omfattar allt som existerar, en tyst tomhet som ändå skulle inspirera oss. Jag tror på den outsägliga fullheten hos Guds aktiva tystnad” (Edward Schillebeeckx, ”L’identité chrétienne: défi et mise au défi. À propos de l’extrême proximité du Dieu non-expérimentable”, Angelicum, vol. 82, 2005/4, p. 855).

Herre, vi är varelser som brukar ord,

vi har behov av att tala och ge namn.

Eftersom vi tror på dig har vi behov av att benämna dig,

och ändå vet vi att du är större än alla

våra ord,

alla våra bilder, alla namn som vi ger dig.

Vi ber dig, när vi benämner dig och talar om dig,

öppna oss för tystnaden,

var oss nära.

Och låt oss ta emot

och uppskatta den andliga erfarenheten

hos de män och kvinnor som går en

annan trons väg:

att de räddar oss från att tro

att vi äger hela sanningen om vem du är,

och att vi är satta att försvara den.

Bevara oss i den lyckliga ödmjukhet som är tron.

Översättning: Kaj Engelhart