Prästernas och folkets religion

Elisabeth Arborelius, docent i psykologi och teolog, disputerade i våras på en avhandling med titeln Finns det en klyfta mellan kyrkan och folket? På själva disputationsdagen (den 24 april) sammanfattade hon också avhandlingen på DN:s debattsida. Det är inte min avsikt att recensera avhandlingen här, men jag vill peka på hur det problem hon behandlar kan få sin belysning i ett historiskt perspektiv.

Ur ett mycket begränsat material (intervjuer med 24 präster och 24 lekmän i Svenska kyrkan) har författaren dragit en del slutsatser som säkert är både riktiga och intressanta. Att det finns en klyfta mellan prästernas och folkets religion i Sverige, både läromässigt och praktiskt, är obestridligt, och klyftan kan säkert spåras tillbaka till 1800-talets mitt. Den svenska statskyrkan var då starkt knuten till bondesamhället med dess livsstil och traditioner. En allt större del av befolkningen flyttade efter hand in till städernas arbetarkvarter och de nya industrisamhällena där den religiösa verksamheten framför allt bedrevs av väckelserörelserna och frikyrkorna. Dessa hade då redan börjat dra de mest religiöst engagerade till bönhus och missionshus, från prästerlig kontroll till friare gemenskaper av lekmän. Den förut självklara anknytningen till socknarna förlorade efter hand sin mening och gav plats för en sekulär livsstil i den mån man inte anslöt sig till väckelsefolket. Den gamla sockenkyrkan – som nu ofta låg flera kilometer från bebyggelsen – blev en plats för tillfälliga besök: julotta, vigslar och begravningar.

sekulariseringen hade alltså inte så mycket med trostvivel att göra, även om en kritik av Bibeln och kyrkan låg i luften och diskuterades av tidens intellektuella. Snarare handlade det om ändringar i livsstilen. Samborelationer blev vanliga redan på 1800-talet och kallades ”stockholmsäktenskap”, eftersom storstadens mönster för samlevnad skilde sig mest markant från den traditionella landsbygdens. Den förut självklara husandakten försvann i stadsmiljön. Skolornas morgonböner blev en av eleverna inte särskilt uppskattad ersättning och sågs som en del av skolans tvång, något som en och annan ännu minns.

Faktiskt var detta också en språkfråga. När samhället och språket genomgick en snabb utveckling kom kyrkans språk att framstå som alltmer föråldrat. Karl XII:s bibel och Wallins psalmbok präglade alltjämt gudstjänst och predikningar, ett språk som skilde sig alltmer markant från det som människor talade i vardagen. I vissa väckelsebygder kom kyrkans och Bibelns ordval och uttryckssätt att leva kvar också i folkets språk, som man kan se i Sara Lidmans och Torgny Lindgrens romaner, men för det mesta uppstod det en oöverstiglig klyfta mellan gudstjänstspråk och vardagsspråk. Ett särskilt problem fanns i Skåne, där de många uppsvenska prästernas predikningar var oförståeliga för dem som enbart talade skånska dialekter och ännu inte var förtrogna med rikssvenskan. Mycket har berättats om detta.

Den sociala kontroll som kyrkan hade utövat i bondesamhället genom husförhören upphörde likaså men efterlämnade minnet av ett obehagligt kyrkligt tvång som man äntligen gjort sig fri från. Viktigast var det att många präster varnade sina sockenbor för den framväxande arbetarrörelsen och uppmanade de socialt underprivilegierade att vara nöjda med sin lott, och att prästerskapet sågs som överhetens förlängda arm gentemot folket. Det var få präster kring förra sekelskiftet som engagerade sig i sociala förändringar.

Allt sådant gav intrycket av att den lutherska statskyrkan hade blivit akterseglad av den nya tiden, och att de nya tendenser inom kyrkan som tillkom efter hand var otillräckliga för att vända utvecklingen. Ungkyrkorörelsen vid 1900-talets början ivrade för att skapa en nationell-kyrklig samling – som fick sitt uttryckt i J. A. Eklunds psalm ”Fädernas kyrka” – men rörelsen fick sitt genomslag så gott som enbart i borgerliga miljöer. Arbetarklassen var föga intresserad av Sveriges ärorika förflutna och sökte sig hellre till frikyrkorna eller ställde sig vanligen utanför allt religiöst engagemang. Bilden av prästerna återgav också en utbredd skepsis gentemot statskyrkan. I pressen framställdes de gärna som pompösa och högtravande som på Albert Engströms teckningar. I svensk skönlitteratur hör inte heller prästporträtten alltid till de vackraste, som pastor Gregorius i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

under 1900-talet fortsatte avståndet att växa, men av andra anledningar. En viktig roll spelade den svenska skolans förändringar under 1900-talet. Kristendomsämnet hade varit centrerat kring Luthers lilla katekes och hade därmed varit knutet till den lutherska kyrkans förkunnelse, men under frikyrklig och liberal påverkan kom tyngdpunkten att alltmer förskjutas till Bibeln, och bibeltolkningen fick samtidigt en ny prägel. Enligt 1919 års undervisningsplan för folkskolan skulle framställningen av kristendomen baseras på Jesu bergspredikan, vilket gav den en moraliserande vinkling. Jesu budskap uppfattades framför allt som en morallära, något som låg i linje med den liberala teologins åskådning. Från dogmat till evangeliet hette en mycket inflytelserik bok av professorn Emanuel Linderholm (1919), och med evangeliet menade han just Jesu etiska undervisning. De kristna lärorna exempelvis om inkarnationen, försoningen och uppståndelsen sköts alltmer i bakgrunden som förlegade ”dogmer” utan värde för en nutida kristendom. Framför allt hos de mer bildade växte det fram en kristendomssyn som avvek betydligt från vad man hörde från många predikstolar.

Inom universitetens prästutbildning och hos en ny generation av präster kom på 1940-talet en reaktion mot liberalismens ensidighet. Man insåg att Nya testamentet inte enbart har ett etiskt innehåll utan också har rikligt med utsagor om Jesu person som den liberala teologin alltför lättvindigt hade avvisat. I praktiken återgick många till en luthersk traditionell kristendomssyn med ett förstärkt kyrkomedvetande och nya influenser utifrån, särskilt från anglikansk högkyrklighet. Vi finner det bland annat hos den mycket inflytelserike Bo Giertz, och i annan form inom lundateologin. Den senare hade en akademisk prägel och fick med tiden intellektuella problem under Hedeniusdebatten på 1950-talet. ”Den nya kyrkosynen” inspirerade många kyrkotrogna men hade föga genomslag i det allmänna medvetandet. Skillnaden mellan prästerlig och folklig religion kom snarare att befästas, och den senare gick snart sina egna vägar oberoende av kyrkans och skolans inflytande.

Återigen var det samhälleliga förändringar som var avgörande. En ny livsstil fick kyrkans officiella sexualetik att framstå som föråldrad. Det omtalade brev som biskoparna sände ut till folket 1951 med uppmaningar till sexuell återhållsamhet skulle i dag vara otänkbart. I stället övergick man bland kyrkans talesmän till en total tystnad som ännu består. Det gäller också andra närliggande frågor som rör livets början och slut, som aborter och eutanasi. Detta konfliktundvikande fick i sin tur till följd att prästerna förlorade sin roll som etiska vägledare. Religiöst obundna kuratorer och rådgivare framstod som mindre problematiska.

Förändringen i skolan från kristendomskunskap till religionskunskap under 1960-talet förde den religiösa utvecklingen åt samma håll. John Ronnås, som till stor del var ansvarig för omläggningen av ämnet, insåg att det inte längre fanns någon trosgemenskap som kunde motivera den gamla ordningen. I stället, sade han, finns det en problemgemenskap; vi bär alla på samma existentiella problem som vi kan ta till utgångspunkt i undervisningen. Detta var helt säkert rätt tänkt, men det innebar också att den faktiska kunskapen om Bibeln och kristendomen – och med tiden också om andra religioner – alltmer försvann ur det allmänna medvetandet.

Ett viktigt tidsdokument är kyrkohistorikern Berndt Gustafssons Svenska folkets religion (1969). Här framträder mycket tydligt kontrasten mellan prästernas religion, som byggde på Bibeln och den kyrkliga traditionen, och folkets religion som hade helt andra utgångspunkter. Vad Gustafsson särskilt betonade var ovilligheten att ta till sig kristendomens verbala uttryck. En religiös känsla förmedlades bäst av sådant som inte tog sig uttryck i ord: klockklang, orgelspel, ljuståg och det individuella bruket att tända ljus, först på gravarna och sedan också inne i kyrkan. Naturupplevelser gav rikare religiösa upplevelser än kyrkobesök. Detta gäller väl i stor utsträckning också i dag.

Införandet av kvinnliga präster kunde tyckas överbrygga klyftan till folket. De förväntades visa en mjukare hållning än sina manliga kolleger och var inte belastade av den traditionella föreställningen om prästerna som stränga och domderande prelater. Men som vi vet har denna fråga lett till inre konflikter och en splittring inom prästerskapet. De traditionellt lutherska prästerna som kallar sig ”bibel- och bekännelsetrogna” har blivit starkt marginaliserade. Vanligen har de avvisat prästvigning av kvinnor, något som i dag inte är tolererat och ett hinder både för att bli prästvigd och för de redan prästvigda att söka tjänster inom kyrkan. Trots att opinionen tydligt ligger på de kvinnliga prästernas sida har den pågående konflikten skadat prästernas anseende.

Hos kyrkans officiella företrädare framträder nu bilden av Svenska kyrkan som ett organ för att ge service åt folket på dess egna villkor utan att komma med budskap som kan tyckas irriterande i en sekulariserad miljö. Det traditionellt religiösa har förbleknat, och vikten läggs vid allmänna livsfrågor och existentiella problem. I och med detta kunde cirkeln tyckas vara sluten. Den klyfta mellan präster och folk som begynte på 1800-talet borde ha kommit till en ände då det nu är folket – och dess politiska företrädare – och inte prästerna som bestämmer förkunnelsens innehåll.

Så enkelt är det dock inte, för det finns fortfarande många präster, kanske hälften av dem – som är angelägna om att framföra ett mer profilerat kristet budskap. Elisabeth Arborelius finner i sin avhandling att det finns två distinkta grupper av präster som hon kallar ”sändarinriktade” och ”mottagarinriktade”, även om många präster inte entydigt kan sorteras in i någondera kategorin. Jag skulle hellre vilja bestämma de båda grupperna ideologiskt som företrädare för ”tradition” respektive ”modernitet”. Man kan inte kategoriskt utgå från att dagens svenskar enbart kan röra sig på modernitetens plan och kategoriskt avvisar en mer specifik kristen förkunnelse. Det är kanske det vanliga i Mälardalen, men det finns andra områden i landet, ofta i gamla väckelsebygder, där församlingen ännu vill få höra ”Guds ord” som det heter. Prästernas kontakt med församlingen beror ofta mer på deras personliga kvalifikationer än på deras ideologiska grundsyn. Inte minst ger dikotomin mellan sändare och mottagare ett intryck av en bristande kommunikation mellan de agerande. Förekommer ingen tvåvägskommunikation inom Svenska kyrkan som skulle kunna leda till tankeutbyte och ömsesidig förståelse? Tyvärr tycks detta ibland vara en realistisk bild av läget.

Det svenska samhället befinner sig för närvarande i ett akut tillstånd av ökad sekularisering. Den möter också i större delen av Europa och finns väl dokumenterad i den fortlöpande European Values Study. Många, också kristet troende, tycks ta för givet att kristendomen i sin traditionella form har spelat ut sin roll. Men tecknen är inte entydiga. Det är obestridligt att en stor del av det kristna livet i Sverige nu äger rum utanför Svenska kyrkans ram, i den katolska och i de ortodoxa kyrkorna och inom frikyrkligheten, och att det till och med finns en ökad livaktighet. Kyrkornas utanförskap för dem också till en tätare ekumenisk gemenskap, och det finns många inom Svenska kyrkan som med en viss förväntan sneglar på denna utveckling. Ett gemensamt drag – oberoende av kyrkostruktur – är en vilja att stimulera medlemmarna till aktivt deltagande, och den omtalade dikotomin mellan sändare och mottagare spelar här en mindre framträdande roll.

Hos många svenskar i nutiden finns en religiös längtan och ett sökande efter ett meningsfullt liv som kan vara oartikulerat men inte nöjer sig med budskapet att allt är bra som det är. Detta borde vara signaler för prästerna att fånga upp, vilken sändarkategori de än kan räknas till. Fördjupning och reflektion, både andlig och psykologisk, är något som alla parter skulle ha behov av och som skulle närma människor till varandra. Sedan återstår det att se om Svenska kyrkan kan övervinna sina interna problem och vända sig utåt för att upptäcka den värld som ligger utanför dess egna gränser.

Per Beskow är docent och religions- och kyrkohistoriker.