Tankar efter filmen Sameblod

Ett citat ända från år 1787: ”Men huvudsaken är att föra och vänja detta folket med tiden till lika levnadsart med andra medborgare, den vinnes efter min tanka icke utan svårare tvång, och det endast på följande sätt. Alla deras barn emellan ett och tu år, om icke förr, böra alltid tagas ifrån dem, om föräldrarna vilja därtill samtycka eller icke, och uppfostras på allmän bekostnad, så att de icke från spädaste åldern få smak för en så vild och nästan fäaktig levnad.” Inlägget ingick i Patriotiska sällskapets prisfråga för året och vann en silvermedalj.

Så kunde det låta – och värre. Men historien är naturligtvis inte entydig. Ibland sågs samerna genom en klassisk lins, av Olof Rudbeck uppfattade som ”pojkar” ”pygmän” eller pygméer, av Carl von Linné som representanter för ursprunglig oskuld, av flera andra som hedningar som måste kristnas, av det begynnande storsamhället både som opålitliga skattebetalare eller naturvuxna sportsmän. Man kan undra varför de inte kan få vara människor rätt och slätt?

Filmen Sameblod (regi av debuterande Amanda Kernell) har väckt stor uppmärksamhet, också internationellt. Den handlar om Elle-Marja och hennes syster och om hur rasbiologerna kommer till Lappland och lappskolan för att mäta och göra tabeller och fotografera. Det innebär ett uppvaknande för Elle-Marja, som flyr till Uppsala där hon önskar sig ett nytt liv. Det finns några vänliga blickar, en liten pojke som ser på de stora med ovilja. Studenten Niklas som dras till Elle-Marja men bryter då han förstår vem hon är. De unga kvinnliga antropologernas vänliga men närgånget nyfikna intresse. Kan du inte jojka för oss Elle-Marja? Ska hon spela med? Hon försöker, men kan inte utan byter skepnad. Långt senare, när systern har dött, återvänder hon för att möjligen försonas med sin skambelagda bakgrund. Hon har nu blivit lärarinnan Kristina från Småland.

Filmens huvudperson Elle Marja spelas av Lene Cecilia Sparrok med en lågmält glödande inlevelse. Över huvud taget är tonen återhållsam. Inte heller viftas det med pekpinnar. Filmen engagerar desto längre. Landskapets skönhet bara finns där utan turistifiering. Trots vida vyer över fjäll och historia är det egentligen en liten film med Elle Marja i bild mest hela tiden. Ursprungligen är det från början en kortfilm som bildar ytterkanterna på långfilmen, en enda lång tillbakablick. Egentligen blir filmens titel bättre på engelska: vi har the same blood. Filmen har slagit an och flyttat från de små salongerna till de större. Den bör ses på grund av sina kvaliteter men den bör också ses nästan som en nationell plikt.

Det handlar alltså om identitetsbyte och en sorts Selbsthass, en framtvingad självförnekelse som följd av ett fråntagande av språk och kultur, av näringar, musik, klädedräkt. Kanske man kan säga att förövarna inte agerade av ondska utan av brist på förståelse och i tron att man erbjöd något bättre. Man kan också säga att detsamma skedde på många andra håll. Sant är också att det finns motstridiga motiv och inslag, till exempel en primitivism som omfamnade det enkla och friska, vidare att många samer spelade med – vilket är ett särskilt problem. Man kan tala om tidsandan. Mer eller mindre alla uttryckte sig som man gör här. I brist på regelrätta kolonier var samerna en sorts triumf att äga inom sina gränser. Det gav en expansionsyta för en vetenskap, den fysiska antropologin, som utgjorde kontrast till moderniseringen, frammanad eller ifrågasatt. Men allt detta håller inte. Också vår historia har mörker. Och det är bara att i fantasin sätta sig själv i samernas situation för att känna det.

Hur ser vi på samerna i dag, föregångare på vår gemensamma halvö? En sanningskommission lik den som ägnades steriliseringens offer och frågan om skadestånd skulle ruinera landet eller halvera det.

Hur klarar sig kyrkan? Samtidigt som Sameblod kom Svenska kyrkans vitbok omfattande 1 100 sidor och ett innehåll som visar ett förflutet som inte är vitt som snö. Undervisning och forskning låg under kyrkans uppsikt med biskop Olof Bergqvist i Luleå som en av de ansvariga. Herman Lundborg, Rasbiologiska Institutets omskrivne chef, hade Georg Bergfors prästgård i Vittangi som utgångsbas.

För att ha makt över sitt liv behöver folken sin historia. Annars gör någon annan den på din bekostnad. Nu har också ett par mäktiga volymer Sápmi i ord och bild kommit ut under redaktion av Kajsa Andersson. De landar på 1 350 sidor och är baserade på ett ännu mer välmatat trebandsverk på franska! Vi har mycket att lära oss. Det är ett tecken i tiden att den amerikanska filmen Moonlight med motsvarande tematik vann en Oscar för bästa film. Världen tillhör inte längre en herreman som Herman Lundborg.

Den som skriver det här satt runt 1980 på Rasbiologiska Institutet i Uppsala med Fyrisån sorlande utanför fönstret och med den katolska kyrkan Sankt Lars i kvarteret. Jag satt där för att gå igenom gamla papper för att skriva institutets historik. Det gamla biblioteket stod kvar, i ordentligt förda protokollsböcker kunde man följa verksamheten, på hyllorna upp till vänster stod svarta fotoalbum märkta interner, valloner, lappar. Men vems var den ordningen?

Gunnar Broberg är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.