Konsten att möta den andre

Efter två genomläsningar av Peter Gärdenfors senaste bok, Den svåra konsten att se sig själv, är jag fortfarande oklar över vad för slags bok han ville skriva. Om jag vore bibliotekarie, i vilken hylla skulle jag placera den? Populärvetenskap, underavdelning psykologi/kognition? Eller filosofi, allmänt/blandat? Eller kanske på en hylla för reflekterande ”tankeböcker”, tillsammans med sådant som George Klein och Sven Lindqvist skrivit? Jag vet inte. Hans text spretar åt olika håll, men två genrer avtecknar sig ändå tydligt, en populärvetenskaplig och en mer personligt reflekterande. Det kan vara lämpligt att ta upp dem var för sig.

En del av texten är en populärvetenskaplig redogörelse för en del nutida forskning kring mänskligt medvetande och självmedvetande. Jag utgår ifrån att Gärdenfors ambition inte har varit att ge en någorlunda fullständig överblick över den forskningen – det hade väl varit ett gigantiskt projekt – utan att han nöjer sig med att återge resultat från några representativa undersökningar, för att sedan kunna använda dem i de mer reflekterande avsnitten. En genomgående frågeställning i de undersökningar han refererar till gäller relationen mellan hjärnan och medvetandet/jagmedvetandet. Och dessa undersökningar tycks oftast mynna ut i slutsatsen att den relationen är enkelriktad: tillståndet i hjärnan påverkar medvetandet men inte vice versa. Relationen är alltså i princip av samma slag som den mellan en ångmaskin och den rök maskinen spyr ut, när den är i arbete: arbetet avger rök som biprodukt, men röken ger inget arbete. Kausaliteten går enbart åt ett håll.

Utifrån en sådan grundsyn finns det anledning betvivla att människan verkligen har ett reellt agerande Jag; Jagets handlande bör då snarare ses som efterhandskonstruktion, och människans upplevelse att ha en fri vilja skulle väsentligen vara en illusorisk konstruktion av hjärnan. Vilket den också visat sig vara i vissa experimentella uppställningar.

Gärdenfors söker modifiera dessa bistra slutsatser genom att försiktigtvis hänvisa till begreppet emergens. Ett emergent system består av ett stort antal delkomponenter, som ömsesidigt påverkar varandra på ett sådant sätt att det uppstår en resonans mellan dem; denna resonans kan sägas representera systemet i dess helhet, en helhet som inte finns representerad i någon av systemets enskilda delar. Den helheten kan representeras av ett emergent, virtuellt objekt, som återverkar på de komponenter, som ingår i systemet. I dessa system finns alltså en dubbelriktad kausalitet: från delarna till helheten liksom från helheten till delarna.

Gärdenfors vill alltså se hjärnan som ett sådant emergent system och medvetandets mentala modeller som emergenta, virtuella objekt, med en viss möjlighet att återverka på tillståndet i hjärnans olika delar. Och vad gäller Jaget och den mentala självbilden kan de förstås som virtuella objekt uppkomna ur samspelet mellan värld – kropp – medvetande, där det underförstås att samspelet även innefattar flera medvetna individer. Så skulle Jaget och den fria viljan, åtminstone teoretiskt, kunna tillförsäkras ett möjligt reellt handlingsutrymme.

Men för dessa virtuella objekt blir det här utrymmet snålt tilltaget, och det är ett osäkert område, där de ständigt bluffar sig fram och lurar sig själva och varandra. Dynamiken i det förlopp som här återges är den, att när Jaget medvetet beslutar sig för något, då har hjärnan redan beslutat sig och sagt ifrån att nu blir det så här; Jaget får bara åka med bakefter och låtsas att det är det som styr. I sin bok ägnar Gärdenfors många sidor åt att beskriva hur vi ljuger och hittar på historier om oss själva så skickligt att vi själva är helt övertygade om att de är sanna. I slutänden blir inte mycket kvar av den fria viljan och Gärdenfors sammanfattar med en ironisk grimas: ”Vår upplevelse att ha en fri vilja är till stora delar en illusion. […] Det är troligt att vetenskapen ytterligare kommer att snäva in den fria viljan. Men vi måste trots allt tro att vår vilja är fri – annars är vi inte människor, annars finns det ingen som kan ta ansvar. Vi har inget annat val” (s. 108).

Till detta bara en kort reflektion: insikten att människans själ inte är ett troget sanningsvittne är betydligt äldre än den moderna, experimentella psykologin; det har vi vetat i många tusentals år.

I de reflekterande avsnitten av mer personlig karaktär gör Gärdenfors två tydliga markeringar. I hans text finns passager som uttrycker en omisskännlig avsmak för hela den märkliga narcissistiska trend som brett ut sig i västvärlden under senare årtionden, där allt handlar om hur jag Jaget ser ut och hur Jaget mår, hur Jag skall kunna se bättre ut och må bättre; en trend som omsätter enorma belopp på att konstruera och saluföra insmickrande, nästan trovärdiga självbilder. En hunger efter självbekräftelse som tycks ha exploderat på så kallade sociala medier.

Den andra markeringen gäller ett botemedel mot denna skenande jagcentrering och här ger han sig in på ett märkligt resonemang, som (om jag fattat det rätt) kan sammanfattas så här: den mänskliga arten har av evolutionen försetts med en förmåga att distansera sig från sin omedelbara omgivning och skapa sig mentala modeller av omvärlden och av sig själv i denna omvärld; detta är så att säga den unikt mänskliga delen av henne; men när omgivningen blir alltför närgången, alltför konkret, då tar djuret i henne överhand och hon blir instinktivt självcentrerad; men hon kan öva upp sin förmåga till distans och abstraktion och nå insikten att hon själv ingår i ett större sammanhang, i ett vi, och på så sätt tänker hon mindre på sig själv och mer på andra.

Om det verkligen är detta Gärdenfors menar: att vi skall odla vår förmåga till distans som ett botemedel mot dagens västerländska narcissism – då tror jag han har helt fel. Självupptagenhet kan lösas upp bara i närheten, öppenheten till ett konkret Du, inte genom att odla vår förmåga att distansera oss.

I en kort passage instämmer Gärdenfors i Martin Bubers tanke att Jaget är en relationell entitet, som uppkommer i en Jag–Du-relation i början av en människas liv, men resten av Bubers dialogfilosofi lämnar han okommenterad därhän. Men Bubers tanke är inte att Jaget skulle vara en entitet, som sjösätts genom en Jag–Du-relation i den tidiga bardomen och sedan seglar vidare på egen hand; under människans hela liv förblir Jaget en relationell entitet och Jaget-i-sig existerar bara som möjlighet, en potentialitet, som kan bekräftas och bli verksam först i en relation till ett konkret Du. Men det som bekräftas i mötet är inte ett Jag-i-sig, utan att en verksamhet fortfarande pågår.

Gärdenfors avslutar sin bok med en kort epilog, vars sista mening lyder: ”Jag har en obesvarad kärlek till mitt jag.” (s. 169; och såvitt jag kunnat finna är det bara här ordet ”kärlek” förekommer.) Utifrån denna avslutning kan man också läsa hans bok som ett sätt att bearbeta besvikelsen över att Jaget inte alls var den suveräna, autonoma aktör, som vår kultur lovade att vi skulle få oss tilldelad, utan en ljusskygg skojare – inte den mytiska berättelsens hjälte utan dess trickster. Men i sin uppgörelse med denne skojare missar Gärdenfors en viktig distinktion. Han går metodiskt tillrätta med Jagets alla förställningar, därhän att den enda gång (såvitt jag kan finna) som han använder uttrycket ”det sanna jaget” (s. 109) har han satt det inom ett förklenande citationstecken, som säger att denna föreställning om ett sant Jag, den är bara ännu ett av Jagets trick, som man inte bör låta sig luras av.

Men den distinktion som Gärdefors missar är skillnaden mellan en vilja att bli ett sant jag (vad det nu skulle kunna vara) och en vilja att leva ett sant liv. Och med detta senare menar jag en vilja och en beredskap att våga möta ett Du i den konkreta varelse, som kommer i min väg. En beredskap att låta det mötet förvandla mig. Jaget är inte fritt att välja vad det skall möta, bara att försöka vara beredd att i djupet av sig själv, ta emot den hon möter och ge samtycke till en förvandling – inte friheten att välja det hon skall ha eller den hon skall bli, utan friheten att under ansvar ta emot det hon får i mötet.

Gärdenfors bok heter Den svåra konsten att se sig själv. Det tycks mig mer angeläget att öva den svåra konsten att möta den andre, därför att jag vet att i den kommer jag ständigt till korta och får ändå inte ge upp. Det som bekräftas i mötet är ju inget jagbundet, ingen självbild – utan en verksamhet som ingår i en helt annan berättelse, en som jag inte vet något om.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.