Att förmedla ett hopp

Hoppet är i ropet, ger en spaning i de ekumeniska sammanhangen vid handen. Jämte pilgrimskapet – som för närvarande sätts i centrum såväl av Franciskus genom bland annat ”vägens ekumenik” som av Kyrkornas världsråd med temat Pilgrimage of Justice and Peace – talar kyrkornas ledare om hopp.

Samlas kring hoppet är också titeln på en textsamling av Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. Egentligen är det inte samlingen kring hoppet som Jackelén talar om i boken utan om förmedlingen av detsamma, men bokens titel knyter an till Lunds stifts vision: ”Inspirera lärande och Samlas kring hoppet med dopet som grund för att möta livets och världens utmaninga.”Jackeléns grundbudskap är att teologer och troende har någonting viktigt att bidra med i vårt samhälle, och att detta viktiga är det hopp som genomsyrar Skriften, det hopp som ryms i den kristna eskatologin.

Boken har vuxit i aktualitet under hösten, inte så mycket på grund av händelser i omvärlden, som till exempel presidentvalet i USA, som på grund av reaktionerna på dessa händelser och vad som närmast är en undergångsstämning i sociala och icke-sociala medier. Redan i sitt herdabrev Gud är större efterfrågade Jackelén en större frimodighet från teologers sida i det offentliga samtalet. Hon identifierade en undfallenhet gentemot en sekularism, där teologer och andra religiösa personer undviker att delta i offentlig debatt och särskilt att använda teologiska argument och metoder.

I en tid och ett samhälle där religion anses vara en privatsak och där den teologiska diskussionen göms undan i kyrkans och de teologiska institutionernas korridorer breder religionsblindheten ut sig, vilket banar väg för fundamentalism av både religiöst och antireligiöst slag. Kristna teologer kan bidra till det offentliga samtalet som utarmas när religiösa perspektiv hålls utanför. Det är denna metaberättelse, att teologin har bidrag att ge, som ger Samlas kring hoppet relevans. Språket är enkelt, även i de teologiskt tyngre passagerna. Det är lätt att läsa igenom boken som en samling separata texter, tematiskt relaterade till varandra, men texterna som utgör bokens kropp är snarast exempel. Det är i mellanrummet, i gliporna mellan texterna, som bokens tema finns. Texterna illustrerar hur teologi kan formuleras och diskuteras i offentligheten och visar på några områden där såväl teologin som religionen har någonting viktigt och relevant att säga.

Bokens kapitel är upplagda enligt en tredelning, som också kan appliceras på boken som helhet. Efter inledningen kommer en upptakt som anger ton, tempo och tema för kapitlet. Upptakten är en debattartikel, ett tal eller någon annan kortare text. Därefter kommer en fördjupning i form av en längre artikel eller ett föredrag. Kapitlen avslutas med förkunnelse, ofta i form av en predikan. Formen upptakt – fördjupning – förkunnelse kan också ses i boken som helhet, med först två kapitel som talar om teologins respektive den religiösa människans roll i samhället, därefter tre kapitel som djupare behandlar samtalets förutsättningar och fallgropar, och slutligen två kapitel som tydligt pekar på trons källor som brunnar att ösa ur också i vår tid.

Det som kristna bland annat kan bidra med är mellanrumsteologi och avgrundskunskap, säger Jackelén. Jesus föddes som mellanrumsmänniska, hans familj fick inte plats i härbärget och var snart på flykt. Han dog som mellanrumsmänni­ska, korsfäst utanför stadsmuren. Evangeliets ljus faller ofta på mellanrumsmänni­skor: de som är utanför, illa sedda, bortglömda och små – det är dessa människor Jesus återupprättar och ger nytt hopp. I den kristna erfarenheten finns avgrundskunskap, kännedom om det onda, fallna och trasiga, men också om hoppet som lyfter ur avgrunden. Dessa två begrepp, mellanrumsteologin och avgrundskunskapen, är inte på något vis centrala begrepp i texterna. I stället ligger de bakom texterna och ramar in dem. Det är nämligen just detta vi som kristna kan göra: återupprätta mellanrums­människorna och dela med oss av den avgrundskunskap och av det hopp om en ljusare framtid som människor behöver för att klara livets knaggliga väg.

Kapitlet om ekumenik är placerat mitt i boken, med ett erkännande av samtalets svårigheter och ett hopp om en växande enhet inte endast mellan samfund utan mellan människor. Det är ett kapitel som sticker ut en smula, inte minst därför att inledningen inte enbart är inledning utan text i egen rätt, men också därför att det sprider visst ljus över något som saknas i boken. Jackelén skriver om strävan efter synlig enhet, och hon betraktar enheten som synlig i form av gemensamma aktiviteter, gudstjänster, debattartiklar och liknande, men hon avvisar kravet på organisatorisk enhet. I stället talas det om en ”sund konkurrens” mellan samfunden. Mot detta kan invändas att om kyrkan är både gudomlig och mänsklig, så har det mänskliga i kyrkan precis som människan både en andlig och en fysisk form. Den andliga enheten syns när vi vandrar hand i hand, ber och arbetar tillsammans, men den fysiska enheten är att vara samma kropp. Hur den kroppen ser ut har varierat över seklerna, men det går inte att säga att vi har nått synlig enhet utan att denna gemensamma kropp finns. Det världsliga, oavsett om det är som organisation eller som organism, är viktigt, annars hade Gud inte behövt bli kött.

Bristen på kroppslighet är symtomatisk för boken, även om det finns ansatser till konkretisering. När Jackelén riktar sig till någon är det till enskilda eller till hela kyrkan/kristenheten, men den nivå där kyrkan oftast syns och verkar genom mänskliga – kroppsliga – möten, församlingsnivån, märks väldigt sällan. Ändå borde det vara just på den nivån som det verkligen går att sprida budskapet om hoppet i evangeliet och människans gudserfarenhet. Alla de som lever i vardagshopplöshet, de mellanrumsmänniskor som Kristus vänder sig till, läser inte självklart dagstidningar, än mindre samtidskommenterande magasin, och de finns inte alltid i de digitala filterbubblor där teologers debattartiklar och kommentarer delas. En del rör sig där, men långt ifrån alla. Såväl teologins som religionens budskap om hopp förmedlas tydligare i handling och närvaro än i filosofisk argumentation. Det är därför en lucka i boken att inte alls ta upp teologins plats i diakonin, i sjukhussjälavård, själavården i kriminalvården, kyrkans öppna förskola, soppkök, verksamhet för daglediga: alla dessa platser där evangeliets hopp kan förmedlas ansikte mot ansikte. Det är ironiskt att kroppen är så otydlig i texterna, med tanke på att Jackelén tydligt pekar ut kristendomens särart som hoppet vi ges genom inkarnationen.

Sammanfattningsvis är bokens tema aktuellt, för att inte säga akut. Som kristna har vi ett uppdrag att förmedla hoppet om det godas seger, tron på en bättre värld och räddningen till livet. Att Jackelén lyfter detta gång på gång, och själv genom föreläsningar, debattartiklar och sociala medier själv bidrar, är ett exempel att följa. Just textsamlingen Samlas kring hoppet är dock inte oumbärlig för den som inte specifikt är intresserad av just Antje Jackeléns resonemang, som dessutom kommer fram bättre och fördjupas i intervjuer och föreläsningar än i de löst sammanfogade texterna här.

Magdalena Dahlborg är ordförande för Katolska ekumeniska nämnden inom Stockholms katolska stift.