Välskrivet om språkets förmedlande förmåga

Det är en vanlig föreställning att bokstavstron dominerat bibeltolkning och inställning till trossatserna under större delen av kristendomens historia. I själva verket är bibelfundamentalismen av sent datum och närmast en reaktion på upplysningstidens bibelkritik. Under fornkyrkan och medeltiden hade teologer och kyrkoledare en högt uppdriven medvetenhet om det religiösa språkets karaktär. Den relativt primitiva gudsföreställning som ny-ateismen tycks polemisera mot har knappast varit ett alternativ för kyrkofäder och skolastiker.

Reflexionen kring språkets möjligheter och begränsningar har alltså varit framträdande i den äldre kyrkohistorien. Det är därför ett bra grepp att ge ut en introduktion till ett antal kyrkofäder just utifrån infallsvinkeln kyrkofädernas teologiska språk. De båda norska teologerna Ståle Johannes Kristiansen och Peder K. Solberg har lyckats samla ett antal nordiska forskare som är specialiserade på den tidiga kyrkan. Endast två bidrag av femton är översatta från engelskan, vilket visar på patristikens höga nivå i Norden.

Innehållet i Gud er alltid større – Kirkefedrenes teologiske språk spänner mellan den tidige kyrkofadern Ignatius av Antiochia (d. ca 115) och Johannes av Damascus (d. ca 754) som ofta anses avsluta patristiken i öst. Däremellan kan man läsa om Justinus, Irenaeus, Clemens och Origenes, Gregorios av Nazianz, Augustinus och Hieronymus. Även Efraim Syriern och den bysantinske hymndiktaren Romanos Meloden behandlas, liksom den för följande asketisk teologi så grundläggande Evagrios Pontikos. Att några viktiga kyrkofäder, som Tertulliaus och Athanasius inte är med är en liten skönhetsfläck. Men på det hela taget är detta en utmärkt introduktion till kyrkofädernas teologi, den bästa som för närvarande finns på nordiskt språk.

Bland författarna märks seniora forskare med lång erfarenhet, vars bidrag ger en sammanfattning av ett helt forskarlivs arbete med texterna. Men även forskare mitt i karriären och en rad unga och lovande forskare medverkar i boken. Alla bidrag är välskrivna och relevanta. Ändå är det naturligt att bidragen av Reidar Hvalvik (Ignatius av Antiochia), Oskar Skarsaune (Justinus Martyren), Sten Hidal (Efraim Syriern), Trond Berg Eriksen (Augustinus), och inte minst Torstein Tollefsen (Maximos Confessor) lyser fram som särskilt värdefulla sammanfattningar av forskningen kring de enskilda fäder och texter som det här gäller. Det är forskningspresentation på hög nivå, med ett tillgängligt språk och av stort intresse för den teologiskt intresserade läsaren. Men även bidragen från yngre forskare är av hög kvalitet och vittnar om att patristiken har goda framtidsutsikter i Skandinavien.

Bokens underrubrik Kirkefedrenes teologiske språk är möjligen något oklar och vittfamnande. Man associerar här främst till det språkproblem som gäller frågan hur vi över huvud taget kan tala om Gud, alltså frågan om katafatisk (affirmativ) och apofatisk (negativ) teologi, liksom bruket av metaforer, etcetera. Det är ju denna fråga som är så viktig i vår samtid och som ofta leder till förenklade ställningstaganden om det religiösa språkets funktion. Det sägs ofta att vårt språk inte kan fånga det transcendenta eller beskriva Gud, en insikt som ofta gör att reflektionen avstannar och resultatet blir en halvsanning. Det är just här som kyrkofäderna har mycket att ge. Uppsatserna om Justinus (Skarsaune), Clemens (Hägg), Gregorios av Nazianz (Skeidsvoll) och Dionysios Areopagita (Kristiansen) berör direkt dessa frågor och stimulerar på ett utmärkt sätt den nödvändiga reflexionen. Den relativism som insikten i språkets otillräcklighet ofta leder till får här ett teologiskt genomtänkt bemötande. Detta gäller också i högsta grad Tollefsens uppsats om Maximos, bokens kanske bästa bidrag.

Maximos Bekännaren/Confessors (580–662) teologi utgör en sammanfattning och intellektuell höjdpunkt i den grekiska patristiken. De då kallade Kappadokiska fäderna och Dionoysios Areopagita är grundläggande för både östlig och västlig mystik teologi, men det är Maximos som skapar den syntes som den östliga teologin sedan bygger på. Hos Maximos, skriver Tollefsen, finner vi ett radikalt transcendensbegrepp. ”Gud er hinsides alt som kan gripes av et endelig intellekt. Kristen teologi hevder imidlertid at Gud selv har krysset grensen mellom det hinsidige og det dennesidige. Den uerkjennbare og ordløse blir på et vis erkjennbar og ’kledt’ i ord” (s. 262). Den katafatiska och den apofatiska teologin står i ett dialektiskt förhållande till varandra. Men Maximos’ teologi är ingen naiv uppenbarelseteologi. Hans transcendensbegrepp förefaller omöjliggöra en sådan analogia entis (varandets analogi) som är karakteristisk för skolastiken och efterföljande katolsk teologi. Skillnaden mellan det oskapade och skapelsen är radikalt fattad: ”Hvis Gud er, da er det skapte ikke, hvis det skapte er, da er Gud ikke” (s. 264). Men detta skall inte missförstås. Det finns visserligen ingen gemensam ”begrepslig horisont” mellan Skaparen och det skapade, inte ens ’varat’. Ändå kan vi använda både positiva och negerande utsagor om Gud, ”nemlig for så vidt som Gud er verdens skaper” (s. 264). I sig själv är därför inte den apofatiska teologin mera adekvat än den katafatiska. Båda är berättigade, men bara under förutsättningen av Gud som världens skapare och frälsare. På den grundvalen utvecklar Maximos sin teologi, där inkarnationen och Logos närvaro i skapelsen genom de logoi (idéer eller ’förnuftsfrön’) han nedlagt i den, spelar en nyckelroll. Maximos teologi är en kristocentrisk skapelseteologi. I Guds skapelse/frälsningsekonomi ges ett rum åt människorna där vi kan ”erkjenne, tenke og tale, idet den skrevne og den naturlige lov (lag=uppenbarelse, min anm.) lar seg gripe som en vevnad av mening der katafatisk og apofatisk tale kan utfoldes i kirkelig kontekst med den åbenbarte Gud som referanse” (s. 272). Tollefsens knappt skrivna sammanfattning av Maximos’ syn på språket och transcendensen borde vara obligatorisk läsning för alla som tar ordet apofatisk i sin mun.

Tilläggas skall att några uppsatser i boken fattar temat teologiskt språk i en vidare bemärkelse. Det är ingen nackdel. Här får vi en belysning av litterär och retorisk teknik hos Augustinus (Berg Eriksen), poesi och metaforer hos Efraim och Romanos (Hidal resp. Arentzen), allegorisk bibeltolkning och översättningsproblem hos Hieronymus och Gregorius den store (Hunt resp. Evans), bildteologins språk hos Johannes Damascenos (Karahan), askesens språk hos Evagrios (Ekman) samt en god portion teologi och teologihistoria via Ignatius, Irenaeus och Origenes (Hvalvik, Kaufmann resp. Jacobsen). Utgivarna förefaller vara medvetna om och ha räknat med denna spännvidd i uppgiftsbestämningen. Den inledande uppsatsen av Kristiansen om ”Språket som tegn og ikon” är en utmärkt översikt, men det är otvivelaktigt i de direkta bidragen som antologins styrka ligger. Med tanke på de förvånansvärt vattentäta skotten mellan bokutgivningen i de skandinaviska länderna skulle en svensk utgåva av denna utmärkta bok kunna vara på sin plats.

Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.