Uppdaterad Duffy

Oj, så mycket som har hänt i den katolska kyrkan och i världen sedan jag 2002 recenserade den förra svenska utgåvan av Eamon Duffy utmärkta och över 500 sidor långa bok om påvarnas historia Helgon och syndare. Den nya utgåvan är författad 2014 och är översatt av Olof Andrén, Per Beskow och Sten Hidal.

År 2002 var Johannes Paulus II påve. Duffy beskrev honom med en viss skepsis och kritiserade hur han hade centraliserat den katolska kyrkan. Han menade att påven hade formats av sin polska bakgrund och av sina erfarenheter som gjort honom till antikommunist men också skeptisk till västerländsk njutningslystnad.

År 2002 var den katolska kyrkans närminne fullt av Johannes Paulus II:s omfattande program av resor och evenemang under jubelåret 2000. Han hade bett om förlåtelse för den katolska kyrkans begångna synder mot mänsklig och religiös frihet, mot kvinnans värdighet och mot judarna. Senare under samma månad upprepade han denna offentliga bothandling under ett historiskt besök i Heliga landet. Efter jubelåret fick sedan kyrkan och världen betrakta den förrförre påvens ålderdom och sjukdom, ”som förvandlade den forne idrottsmannen till en plågsamt böjd och bräcklig gestalt”. Duffy berättade redan i förra utgåvan om hur Johannes Paulus II år 2000 gav ut det omdiskuterade dokumentet Dominus Iesus som betonade att Kristus utgör frälsningens centrum. Texten handlade om icke-kristna religioner men kritiserades främst för hur den beskrev icke-katolska kristna kyrkor. Redan i min förra recension påpekade jag ett sakfel, som inte rättats: det påstås fortfarande att dåvarande ordföranden för Påvliga rådet för kristen enhet var den tyske kardinalen Walter Kasper, som först 2001 efterträdde australiensaren Edward Cassidy.

Sedan dess har mycket hänt. Jag skriver denna recension den 22 oktober, som numera är den liturgiska årsdagen för den helige Johannes Paulus II. Han kanoniserades nämligen av påven Franciskus år 2014 i närvaro av Johannes Paulus’ omedelbare efterträdare Benedictus XVI, som 2013 överraskade hela världen genom att avgå. Mycket har alltså förändrats sedan 2002, och det är på Duffys beskrivning av dessa senaste femton åren som jag tänkte koncentrera mig denna gång, efter att förra gången ha framfört några kritiska synpunkter framför allt på hur författaren bekrev fornkyrkan.

I den nya utgåvan fortsätter berättelsen med de gripande händelserna under 2005 då Johannes Paulus II fördes till sjukhus och fick genomgå en trachotomi som gjorde honom stum. Påskdagen 2005 visade sig påven i sitt fönster; ”man placerade en mikrofon framför honom, men förgäves sökte han tala: kolossen var kedjad”. Några dagar senare var han död. Hans begravning lockade miljoner människor från hela världen. Svallvågen av starka känslor ledde till att hans närmaste medarbetare, den bayerske kardinalen Joseph Ratzinger, valdes att efterträda honom.

Duffy sammanfattar Johannes Paulus II:s långa pontifikat så här: ”Hans obekväma vision av evangeliets dyrbara frihet är kanske det tydligaste arvet från honom. Trots all sin öppenhet mot människor av andra religioner, så var han fullt övertygad om sanningen i katolicismens gamla läror. Han var säker på att ett liv i enlighet med dem också är det rikaste mänskliga livet.” Samtidigt påpekar Duffy att ”det fanns hos honom ett starkt apokalyptiskt drag som ledde till att han i den heliga påskkalendern satte in den nya och betänkligt kitschiga visionära kulten från Polen av ’den gudomliga barmhärtigheten’”. Efterträdaren Ratzinger var för Duffy ”den tydigaste talesmannen för det bästa i det förra pontifikatet och en av få kuriekardinaler som var känd över hela världen. Alla högaktade hans intellekt […] Hans traditionalism var alltigenom mera reflekterad, intellektuell och begreppsmässig än Wojtylas.” Duffy betonar skillnaden mellan de bägge påvarna och att den åldrade Ratzinger inte kunde tävla med den unge Wojtylas energiska resor. Ändå påpekar han helt riktigt att besöket i Storbritannien 2010 blev en succé och på många sätt en höjdpunkt på hans pontifikat. Efter månader av skriverier som bara handlade om prästers sexövergrepp hälsades han av entusiastiska folkskaror. Besöken i London 2010, Paris 2008 och Berlin 2011 profilerade Benedictus XVI som en påve i fruktbar dialog med ett sekulariserat Europa. Duffy påminner om det omdiskuterade talet i Regensburg 2006, där Benedictus XVI anspelade på förhållandet mellan islam och våld. ”Talet i Regensburg var utan tvivel skrivet av Benedictus sjäv, och genom hela sitt pontifikat placerade han med fast hand sin kallelse som teolog i centrum för sin påveroll.” Särskilt viktigt, menar Duffy, var också hans första jultal till den romerska kurian 2005 där han reflekterade över att det gått 40 år sedan Andra Vatikankonciliet avslutades. Han hävdade där att en ”diskontinuitetens och brottets hermeneutik” hade vanställt mycket av de senaste fyrtio årens teologi och pastorala handlande utifrån den felaktiga uppfattningen att allting var nytt och annorlunda i den katolska kyrkan efter konciliet.

Liksom många andra menar Duffy att Benedictus XVI:s mest originella handling var att avgå, vilket ingen annan påve gjort i modern tid. ”Så förändrade denne blygsamme yrkesteolog spelreglerna”, kommenterar han, och betonar att ”Benedictus avgång förde ut kyrkan ut på okända vatten”.

År 2013 väljs för första gången en icke-europeisk påve. Många kardinaler hade förläst sig på italiensk press och menade att en trängande reform av kurian måste vara den högsta prioriteten för varje ny påve. Med detta uppdrag väljs Jorge Mario Bergoglio. Hans meriter var bland annat ”hans uppenbara personliga integritet, hans pastorala engagemang med och för de fattiga”. På grund av medievänliga gester beskrivs han genast som ”den ödmjuke påven, folkets påve, påven på bussen”.

Duffy påpekar här något viktigt: Bergoglio valdes för att genomföra reformer, men det är inte hans egen högsta prioritet. Evangeliet är viktigare än organisationsfrågor. ”Medan kardinalerna talade om finansiella och sexuella skandaler, om en kuria som inte fungerade och om behovet av inre reformer, så kallade Bergoglio sina bröder tillbaka till viktigare angelägenheter, till att låta evangeliets ljus lysa upp den mänskliga tillvarons mörkaste platser. Till kardinalerna sade han: ’Kyrkan är kallad att träda ut ur sig själv och att nå periferin’.” Och detta är kanske den mest intressanta paradoxen eller spänningen som man kan urskilja än så länge i detta pontifikat: pressens och kardinalernas (och Duffys?) förväntingar på reformer, mot påvens egen strävan efter mission.

Det är förstås inte lätt att veta hur man skall avsluta en bok om påvarna med tanke på hur mycket som kan hända innan boken når läsarna. Påvar kan dö eller avgå utan förvarning. Det är därför intressant att se hur Duffy väljer att avsluta bokens sista sida:

”Det var inte säkert om Begoglio skulle vara i stånd att genomdriva de djupgående strukturella förändringar som han tycktes vilja i Vatikanens förskansade och bysantinska byråkrati. Många fruktade att påvens ålder och bristande erfarenhet av Vatikanen i det långa loppet skulle komma även de bästa intentionerna på skam. Många fruktade att tempelpolisen endast behövde omgruppera bakom kulisserna och vänta på att reformvågen ebbade bort. Men de som var förtrogna med honom som jesuitprovinsial och som ärkebiskop av Buenos Aires menade att Bergoglios slughet och målmedvetenhet skulle besegra även Vatikanens grå eminenser, och att en process hade inletts vars höjdpunkt väl skulle kunna överleva honom som satte igång den. Endast tiden kan visa detta.”

Här framträder ganska tydligt en i medierna vanlig bild av den onda och illa fungerande Vatikanen som nu måste besegras av en påve som beskrivs som en ”outsider”. Denna negativa bild av Vatikanen stämmer visserligen inte med min egen erfarenhet av att arbeta i Vatikanen, där jag haft glädjen att lära känna många kompetenta och seriösa människor som arbetar i det fördolda, men var och en har förstås rätt att ha sin egen bild av Vatikanen.

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.