Tankar om sömnen – med anledning av en Péguy-dikt

Det är inte länge sedan Paris’ gator nattetid hyste clocharder och andra vinddrivna existenser som hade sina fasta ”stamlocus” där de sov, i bästa fall på ett galler över en metrostation. Bylten sågs överallt, inlindade i tidningspapper, orörliga som 2000 åriga mumier, ovetande om det hektiska nattliv som omgav dem, likgiltigt inregistrerade av festklädda par på väg från teatern, endast observanta på att inte snubbla över dem. Det var kanske det sista ohöljda tecknet på storstadsmisären, nu mestadels förpassad till periferins bidonvilles, eller barriadas som de kallas i Lima, fugurios i Bogota, ranchitos i Caracas, callampas i Santiago, favelas i Rio, snabbt förbipasserade på vägen från och till flygplatsen. Men har man sin utkomst i centrum, som de små ”gamines” som sover tätt tryckta intill varann på en gata i Bogotá, hinner man inte ut till barracken i ytterområdet, kampen för tillvaron måste återupptas redan i gryningen. Natten i Bogotá är kall, en av dem ligger framstupa, den korta tröjan har glidit upp och lämnat ryggen bar. ”De sov lika varandra i dödens spegel, som de var olika i den kamp de skulle återuppta i soluppgången: några måste slita för att förtjäna sitt bröd, andra hade sitt överflöd i den sysslolöses priviligierade industrier . . .” Med de orden låter Asturias natten sänka sig över en latinamerikansk stad.

I Madrid fylkade sig i äldre tid stadens nollställda ofta kring kyrkorna där man kunde bevista verkliga ”cours de miracle” Lytta, halta, blinda, klädda i lump klungade ihop sig tätt tryckta mot tempelväggen, i lä mot den isande vinden, för att inta posteringarna när mässbesökarna nalkades med allmosan i beredskap. Man bevakade girigt sin plats och det kunde komma till handgemäng om någon beträdde ens revir. En välbeställd borgarfru hade kanske tagit någon .under sina vingars skydd, med speciella påföljder vid jul och påsk, i form av en allmosa på en real och en påse kakor. Byltet med dagsförtjänsten stoppades noggrannt in under ytterplaggen innan man la sig till rätta för att sova under Madrids stjärnhimmel. I bland kunde kölden bli för svår, hungern för pinsam, man tog kanske mod till sig och klappade på dörren till någon välgörenhetsinrättning. Framför allt två spanska författare har uppehållit sig vid denna miljö från ”los barrios bajos” i Madrid, Galdos och Baroja. Den förre fascinerad av det pittoreska och kanske främst av det pikareska i sceneriet. Han strövade nedför Calle de Toledo och in i de vindlande gränderna, med polismästaren som säker eskort för att inte bli rånad. Baroja drevs också dit men av patos och indignation. Bägge har lämnat efter sig romaner kring det redan klassiska ämnet om misär och elände i ett av Europas fattigaste länder. Galdos visar ofta på hur under misärens sömntillstånd, när lemmarna domnade bort, drömmen iklär sig hoppet om att någon gång rollerna måtte bli ombytta. Nattens drömmar blir något man behåller med sig i vaket tillstånd. Man tar sig redan för herreman. Valasquez tiggare har drag av upphöjt majestät, de är själsfränder med Galdos figurer.

Kyrkokonsten visar många gånger på människor i sömn. Där finns korsfararna som på den långa färden stannat upp för att hämta ny kraft (återgivna i sten i katedralen i Reims) eller heliga tre kungar under samma täcke, som i sömnen nås av ängelns varning för Herodes ränker (kapitäl i katedralen i Autun). Det är enkla uttryck för människan när hon sover i förtröstan på att någon vakar över hennes sömn. Hon har lämnat dagens bekymmer att förvaltas av Gud under natten. Denna rofylldhet präglar emellertid allt mindre människans sömn. Än hålls hon vaken av ständiga tankar på arbetet och det egna välståndets fortbestånd. Än av osäkerhet, otrygghet, oro för framtiden. Över den första kategorin låter Peguy Gud ondgöra sig i dikten ”De som sover som ett barn” med orden:

”De är förträffliga nog att arbeta. De är

inte nog förträffliga att göra ingenting.

Att slappna av. Att vila sig. Att sova.

De stackarna vet inte vad som är gott.

De sköter sina sysslor under dagen.

Men de vill inte anförtro mig skötseln under natten.

Som om jag inte skulle vara i stånd att klara skötseln

under en natt.”

Den andra kategorin blir allt vanligare i det av arbetslöshet och friställning hemsökta samhället. Sömnen sviker en, natten blir ett långt malande … just när existensen skall ”Hämta ny kraft”. Det är ett underbetyg på hur vi förvaltar livets mening om vi inte vet att också förvalta natten. Men vem sover idag som korsriddaren i Reims? Har den livgivande sömnen för gott vikit från människan? Ett enda borde få oss att med viss tvekan somna in, vetskapen om att i vår värld ännu finns så många som saknar ett anständigt viloläger för natten. Galdos och Barojas skildringar upplevs med orätt som ”Cristmas carols” med liten eller ingen relevans till vår egen tid. Men mitt ibland oss lever den undernärde på sitt provisoriska nattläger vars sömn snart blir letargisk och nästan omärkligt övergår till dödens vila, omärkligt för den sovande, omärkligt för den förbipasserande. Eller den arbetslöse, som gett upp hoppet om att hitta något, och som tar sömnen till hjälp för att fly verkligheten. ”Jag sover till klockan tolv då jag stiger upp” sa’ en arbetslös flicka från en mellansvensk stad i en intervju. Vad som inte borde få störa vår nattsömn är vår ävlan. Men inte heller en kronisk oro för morgondagen.

”Och jag, jag säger: Uppskjut till morgondagen

Dessa bekymmer och dessa mödor som idag gnager er

Och som idag skulle kunna förtära er.

Uppskjut till morgondagen dessa snyftningar, som kväver er,

När ni ser dagens elände.

Dessa snyftningar, som kommer över er och som stryper er.

Uppskjut till morgondagen dessa tårar som fyller era ögon och huvuden.

Som svämmar på er. Som störtar från er. Dessa tårar som flyter ur er.

Därför att tills imorgon skall jag, Gud, kanske ha gått förbi.

Den mänskliga klokskapen säger: Olycklig den som skjuter upp till morgondagen.

Och jag säger: Lycklig, ja lycklig den som skjuter upp till morgondagen.”

”(Charles Peguy, Den som sover som ett barn)”.

Man kan känna för dessa rader, mer eller mindre, helt beroende på i vilken situation man läser dem. Men någon gång borde man ta dem till sig, som något av en lyx Gud unnar sin skapelse.

Not

Charles Peguy, Portalen till hoppets mysterium. Katolska Bokförlaget, Uppsala.