”Spirituell poesi”

”Spirituell poesi” har det alltså redan funnits så länge, att en österrikisk litteraturhistoriker ansett tiden vara inne att skriva dess historia. Jag kan inte erinra mig, att vi här i landet i någon av våra många utmärkta kulturtidskrifter någonsin har fått den presenterad för oss. Om jag skulle ha förbisett någon sådan presentation, må man förlåta mig det.

Har man inte hört talas om begreppet ”spirituell poesi” tidigare, är det inte lätt att gissa, vad det kan vara frågan om. Ty Bortenschlagers bok är inte en historik över den kvicka, lustiga, roliga diktens historia. Men det är heller inte fråga om ett försök att – i anslutning exempelvis till det nya teologiska modeordet ”spiritualitet” – mynta en ny term för något som tidigare brukade kallas för ”andlig” eller ”kristen” eller ”religiös” poesi. Nej, det är frågan om en grupp, ursprungligen mest österrikiska, ja till och med mest tyrolska, poeter med centrum i Innsbruck-föreningen Der Turmbund. I detta torn har man sedan slutet av sextiotalet samlat sig till angrepp mot den ”konkreta poesin” och för en ”andlig”. I den, väl nu avdöda, konkreta poesin såg man ett poesins, ja själva språkets självmordsförsök. Ty när språket inte längre anses kunna förmedla någon kontakt med och information om en verklighet bortom och större än språket självt, då är det bara orden, ljuden, fonemen, de yttre skrivtecknen och den grafiska skriftbilden som blir kvar.

De ”spirituella” poeternas protest häremot är då i grunden ingenting annat än en strävan efter förnyelse av språket som uttryck och instrument för meddelelse och kommunikation. Språket och dess bruk i poesin är inte optik utan djupast sett metafysik och hermenevtik. Från poetens självmord vid språkgränsen gäller det att hitta vägen tillbaka till det språk, som springer fram ur den mest grundläggande av alla mänskliga metafysiska upplevelser: häpnaden inför varat (Staunen vor dem Sein, som Max Scheler talade om), inför det märkliga faktum, att något överhuvudtaget finns till inför oss.

Det är väl inte särskilt vanligt att poeter och skönlitterära författare i allmänhet har en genomtänkt och begreppsligt artikulerad filosofi. Men ändå handlar det naturligtvis också i striden mellan olika språk- och litteraturuppfattningar om skilda filosofiska verklighetsuppfattningar och kunskapsteorier. Hos den spirituella poesins teoretiskt mer medvetna representanter syns sambandet vara klart mellan diktarverksamheten och dess filosofiska förutsättningar. Och vilka de är har jag redan antytt. Från svensk horisont ter det sig, som om det funnes ett nära samband mellan konkret poesi och den s k analytiska, semantiska filosofin, den som intresserar sig mera för satsernas logik än för deras ontologiska relevans.

Men kanske kunde problematiken ha gjorts klarare också genom en annan jämförelse: den med musiken. Ty det finns ju en ”konkret musik” också, en musik som inte alls vill ”säga” någonting, utan bara vill experimentera med själva det ljudande musikaliska materialet – på liknande sätt alltså, som den ”konkreta poesin” vill med språkljuden och dess optiska tecken.

Bortenschlagers bok är knappast någon noggrant genomförd analys utan snarare ett journalistiskt reportage – med ett sådants slarv i fråga om detaljnoggrannheten och ytlighet i analysen. Sitt största värde för en svensk läsare, som vill orientera sig i aktuella kontinentala litteraturströmningar, har den väl i sina presentationer av en lång rad här obekanta tyskspråkiga författare och deras verk. Men att på grundval av framställningen försöka att avgöra vilka som verkligen är betydande diktare och vilka som bara är bysnillen och kommit med bara för att de har de rätta ”principerna”, är nog omöjligt. I de ”referat och reflexioner till modern litteratur”, som samlats i band 11 av serien ”Brennpunkte”, talar mest riktningens egna representanter. Och viktigast är väl här ”ledarnas” bidrag, Hermann Kuprians ”apoteos över det dödförklarade språket” och den unge Reinhard Margreiters uppsats över ”den spirituella poesins språkreflexion”. Av intresse är också de bidrag, som berättar om rörelsens betydelse för den nyare, i synnerhet tyskspråkiga, dramatiken.