av JONAS HOLMSTRAND
I en tid då polariseringen i samhället tilltar, tonen i den politiska debatten hårdnar och människor som är annorlunda misstänkliggörs blir det särskilt angeläget att reflektera över kulturellt nedärvda tankemönster och fiendebilder. Det är vad Paul Linjamaa inbjuder oss till i sin bok Bakom kulisserna i Edens lustgård. Antikens fiendebilder och behovet av den Andre. Författaren är religionshistoriker och verksam vid Lunds universitet, där han disputerade 2018. Hans forskning har främst varit inriktad mot antikens religioner, särskilt tidig kristendom och gnosticism, och det kulturella arv som dessa har efterlämnat. På svenska har han tidigare publicerat populärvetenskapliga böcker om valentinianernas idévärld och om skriften Maria Magdalenas evangelium.
I den här boken vill Paul Linjamaa kartlägga hur kristendomens traditionella fiendebilder ser ut och hur de ger sig till känna i vår samtid. Han inleder med att reflektera kring begreppet den Andre, som används som ett analytiskt redskap inom flera humanistiska discipliner, och uppmärksammar då särskilt sådana fall där den Andre får karaktären av fiende och syndabock. Han ringar in sex fiendebilder, som han menar tog form under kristendomens tidiga historia och fortfarande utövar inflytande i vårt samhälle. Det handlar om heretiker, otyglade kvinnor, sexuella avvikare, determinister, ateister och satanister. För att kunna förstå hur fiendebilderna har formats måste man, menar han, ”ta sig bakom kulisserna till de allmänt accepterade versionerna av historien”.
I de följande kapitlen försöker han sedan beskriva hur dessa fiendebilder formades i antiken och hur de sedan har levt vidare genom historien och på olika sätt påverkat vår kultur, på gott och ont. Tillvägagångssättet kan beskrivas som eklektiskt. Framställningen bygger i hög grad på konkreta exempel som ska illustrera författarens synpunkter. Exemplen hämtas från alla möjliga håll, från Antiken fram till i dag. Förhållandevis stort utrymme ges åt textexempel från olika antika ”gnostiska” texter. I en bilaga i slutet av boken får läsaren rentav tillgång till en hel sådan text (Om makternas natur). Att dessa texter ges så stort utrymme är inte förvånande, dels eftersom författaren har ägnat mycket tid åt dem i sin forskning, dels eftersom tanken nog är att det är med hjälp av dem vi ska ta oss bakom de nämnda kulisserna. Den bild som målas upp i dessa kapitel är inte alldeles entydig, men det finns en allmän tendens åt följande håll: den kristna rörelsen präglades av stor öppenhet och mångfald under de första århundradena men kom med tiden att snävas in, varvid sådana inslag som rensades bort kom att sätta sin prägel på fiendebilderna.
Boken avslutas med reflektioner kring vår situation i dag. Vi har behov av den Andre, men våra föreställningar om den Andre bör granskas då och då, så att de inte blir förblindande och förtryckande. Tidigare spelade myterna en viktig roll i förmedlingen av fiendebilder, men i dag sker förmedlingen kanske främst genom massmedierna, som gärna spelar på människors rädslor. Fiendebilderna är inte längre så tydliga, vilket gör att rädslan kan kanaliseras åt olika håll. Gamla fiendebilder kan lätt återuppstå i nya skepnader och nya fiendebilder kan tillkomma. Genom att studera historiska fiendebilder kan vi undvika att destruktiva fiendebilder uppkommer och i stället lära oss att bejaka den Andre.
Den här boken tar upp ett angeläget ämne och diskuterar det på ett intresseväckande och inspirerande sätt. Det eklektiska tillvägagångssättet gör att en rad olika aspekter kan anläggas och att läsaren får ta del av många spännande exempel. Men det eklektiska tillvägagångssättet är inte oproblematiskt. Frågan är hur representativa exemplen egentligen är. Som läsare hade man gärna velat ha mer information om vilka överväganden författaren har gjort. Ibland tycker jag också att de bilder som målas upp i boken är väl onyanserade. Det gäller till exempel bilden av pluralismen i den tidiga kristendomen. Det intryck som läsaren får är att det före 300-talet knappt fanns någon övergripande organisation i den kristna rörelsen, att kontakten mellan olika församlingar i Romarriket var högst begränsad och att dessa därför i stor utsträckning fick förlita sig på sin egen tolkningsförmåga (s. 19, 24–25). Men om bristen på organisation och på enhetlighet i traditionerna var så stor, är det svårt att förklara hur kristendomen kunde överleva och sprida sig på det sätt som den gjorde. Den bilden gör inte heller helt rättvisa åt det omfattande material som finns bevarat från den här tiden. Visst fanns det pluralism i den tidiga kristna rörelsen, men den var inte total.
En annan sak som jag reagerade på i boken var att författaren ofta slarvar med detaljerna. På s. 11 säger han till exempel att begreppet syndabock kommer från en rit under jom kippur, vid vilken ”översteprästen offrade en utvald bock för att sona kollektivets synder” (syndabockens uppgift var att bära ut folkets synder till Asasel i öknen), att ordet farmaka härstammar från pharmakós-institutionen i de grekiska stadsstaterna (ordet kommer direkt från phármakon, vars centrala betydelser är drog, gift, läkemedel) och att judarna efter Jerusalems fall år 70 fick leva ”som minoriteter, inhysta hos andra” (det var efter Bar Kokhba-upproret under åren 132–135 som huvudparten av den judiska befolkningen fördrevs från Judeen). Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Boken har alltså en del brister men är ändå läsvärd, eftersom den tar upp ett angeläget ämne och bjuder sin läsare på mycket som är intressant och tankeväckande.
Jonas Holmstrand är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2024, s. 62–64.