av PEDER BERQVIST
Under de senaste åren har jesuiten Dominik Terstriep, kyrkoherde i S:ta Eugenia församling och lärare i systematisk teologi vid Newmaninstitutet, givit ut ett flertal böcker. Många av dem har behandlat olika katolska mystiker, i maj månad utkom En kort introduktion till frälsning och så nu i november månad hans senaste bok Att öva sig – Med Ignatius av Loyola. Det är lätt att ta till sig denna bok, som visar på hur det som gäller livet över lag också gäller för det andliga livet. Att öva sig är något djupt mänskligt och kristet, vilket när det gäller de andliga övningarna handlar om att växa in i en djupare gemenskap med den treenige Guden så att ens liv står i samklang med tron på Jesus Kristus.
Som titeln anger berör denna bok själva övandet och knyter an till det stora intresset för Ignatius andliga övningar som vuxit fram i vår tid. Att växa i sitt andliga liv är att vara som en lindansare, det är något lekfullt men kräver framför allt att man övar sig. Det krävs ”kunskap om målet, vilja, beslutsamhet, mod, duglighet, planering, uthållighet, tålamod, känsla för passande hastighet, rätt balans mellan ansträngning och avspänning, många andra andliga och kroppsliga krafter och inte minst förtroende att dess mål är mödan värt”.
Författare som jesuiten Javier Melloni (The Exercises of St Ignatius Loyola in The Western Tradition, Gracewing Publishing, 2000) och Pierre Hadot (Philosophy as a Way of Life. Spiritual Exercises from Socrates to Foucault. Blackwing Publishing, 1995) har på olika sätt lyft fram de urgamla rötterna till andliga övningar vilka fanns i de antika filosofiska skolorna och levde vidare genom kyrkofäderna och som har varit en viktig del i den kristna mystiken. När det gäller källor är de flesta citat som förekommer i Terstrieps bok tagna från Bibeln och Ignatius av Loyolas texter men också från en mängd tänkare, teologer, filosofer, mystiker, där Karl Rahners insikter får störst uppmärksamhet.
I de första kapitlen fördjupar Terstriep vad han menar med ”att öva sig” och hur det hänger samman med den kristna askesen och Ignatius andliga övningar. Det finns en vägkaraktär i de andliga övningarna eftersom de är till för de pilgrimer som ännu inte nått sitt mål utan är på väg mot föreningen med Gud, mot människornas, skapelsens och sitt eget centrum. Övningarna ökar öppenheten för att ta emot Gud mer och mer i alla relationer och riktningar på det mänskliga livets väg och övningarna anpassas dessutom efter olika etapper längs vägen.
I det andra kapitlet berörs de yttre ramarna för andliga övningar och här betonas tystnaden och avskildheten som avgörande för att våra andliga och kroppsliga sinnen ska öppnas. Det tredje kapitlet lyfter fram betydelsen av den övandes attityder och förhållningssätt. Vi behöver börja övningarna med förundran inför Gud, skapelsen och oss själva. Allt ska genomsyras med en attityd av lovprisning och vördnad inför Gud. Författaren leder sedan läsaren in i reflektioner om kärlek och lidande, om vikten av att överlåta sig till Gud och låta sig förvandlas till att vara Guds barn.
Efter ungefär en tredjedel av boken beskriver Terstriep mer ingående Ignatius andliga övningar, strukturen i och meningen med de fyra veckornas övningar och hur de kan fortsätta under hela livet. Författaren lägger tonvikten vid evangelierna och mötet med Jesus, nästan så att den skapelseinriktade fasen går förlorad. Läsaren vägleds genom bibeltexter vilka oftast handlar om att möta Jesus, att omvända sig, söka förlåtelse och att följa honom på korsvägen genom en bedjande läsning och omläsning samt genom sakramenten. I sista delen av boken vänds perspektivet mot uppståndelsen för att hjälpa läsaren att omvända hela sitt liv till Gud i en mogen och genomgripande överlåtelse. Detta öppnar upp för att upptäcka inte bara Gud utan också den konkreta kyrkan i dess ofullkomlighet, vilket också är en hjälp för läsaren till att bejaka sin egen tomhet, sina misslyckanden och begränsningar. ”De gåvor och den nåd Andliga övningar har gett den övande behöver en konkret plats: kyrkan som är uttrycket för det konkreta, historien och omständigheterna sådana de är.” De andliga övningarna leder till sist in vardagslivet, i det som författaren kallar ”den femte veckan”, som pågår livet ut.
Detta är en utmärkt bok för att förstå varför övningar är så viktiga i det andliga livet. Man kan inte få med allt men jag hade önskat mer reflektion om skapelsen och Treenigheten, inte endast om Jesus utan också något om hur övningarna är ett möte med Fadern och den helige Ande. Det hade också varit intressant med en kortfattad överblick över hur andliga övningar utvecklats genom historien fram till Ignatius tid och hur de nått vår egen tid.
Peder Bergqvist är ledare för kommuniteten den Heliga Treenigheten på Berget, Rättvik.
Ur Signum nr 2/2024, s. 61–62.