Tecken i strömmande vatten – Lars Anderssons kungasagor

”Fläckdöden hade gått en grundlig husesyn.” Det är sommaren 1357, några år efter digerdöden, och kung Magnus Eriksson drar sig undan på en ensam ritt upp längs Klarälven i Värmland, en omvänd Eriksgata. Jag har inte sett just den här episoden nämnas i de historiska översikter jag konsulterat, men den utgör det politiska och existentiella grundmönstret i Lars Anderssons första ”kungasaga” Pestkungens legend från 1988. Den är en liten men storslagen skildring av en ”krigsfurste och fredsfurste, laggivare, botgörare, utkorad, niding”. Boken delades ut som gåva till gymnasister i Stockholm påföljande år, och jag hoppas att dess avancerade språk och intrikata tankemönster nådde fram åtminstone till några av dem.

En gång var Magnus kung över tre riken och kunde presentera sig med Heliga tre konungars emblem i skrivelser till påven. Tidvis styrde han kristenhetens största rike. Nedgången började med ett misslyckat korståg mot Ryssland 1348 och tog rejäl fart med den svarta döden. I bokens nu är bannlysningen nära. Han är ansatt av uppror från sina söner och rikets herremän, och han har gjorts till syndabock för digerdöden. Han har några år tidigare satt landet under enhetlig lag, men nu skylls han själv för laglöshet. Heliga Birgitta i Rom – Magnus kallar henne ”synvillerskan” – är av klass- och familjeskäl hans bittra fiende, och hon förtalar honom frenetiskt i sina uppenbarelser. Den som tror att Birgitta är ett trovärdigt historiens vittne om till exempel Magnus Erikssons homosexualitet bör ta del av kapitlet om dem båda i Henric Bagerius’ bok Olydnadens söner från 2017. Birgitta är ingen kritiker av makten i sig utan företräder en annan maktsfär än kungens.

Pestkungen och överlevaren

I romanen talar Birgitta om Magnus som en ”landstrykare”, och Lars Andersson gör honom just till en sådan. Kungen följer halvt omedvetet den av pesten ödelagda gamla pilgrimsvägen uppför älven mot Trondheim. En människas nollpunkt sammanfaller med historiens. Magnus håller på att ömsa varelse, ömsa skinn. Han fångas bokstavligen i ett nät av den första människa han träffar på i det öde landet när han står i bön vid vattnet, och ”huvan hängde i nacken som ett urkrupet skinn”. Dräkten har stor betydelse i bokens symbolstruktur.

Mannen med nätet är jägaren Tormod Göpa, den ende överlevande i trakten, en ”snyltgäst hos pesten”. Han har begravt alla de döda i sin trakt och lånat ihop sin tvekönade klädedräkt ur deras övergivna stugor. Han föddes som träl, och det var kung Magnus som gav trälarna fria i Värmland under sin ”riktiga” Eriksgata. Nu är det kungen som görs till träl i fångstnätet. Ett av bokens motiv är hur det är möjligt att skapa och förvalta frihet i förödelsen. Ibland kommer friheten att se ut som självsvåld, ibland som underkastelse.

Magnus ser kungamakten som en tjänst som han själv ålagt sig, en roll att växa in i, att falla ut ur. När rollspelet förändras och blir honom fientligt sviktar hela hans varelse. ”Vad bördan än var jag tog på mig, så vart det mig ett hundhuvud att bära!” Laggivaren ställs under lagen av sig själv och andra. Tormod Göpas makt över sitt naturrike är, trots hans gärningar, mera oproblematisk. Han har dödat en människa för att frita en fängslad kvinna. Men en gång frigiven träl alltid fri. Göpa är sparad och frälst från pesten. Finns det en annan makt i skogen, en annan Gud, som inte straffar den som grävt ner döda utan att läsa över dem, som tillåter att man stjäl ur de dödas hus? Den skuldtyngde pestkungen ställs mot den frigivne slaven. Spänningen mellan Magnus och Tormod är stark men inte fientlig.

I en mångtydig scen klär Göpa kungen i sin egen pälsjacka – kungen uppfattar den som ett pestens plagg – och bär honom, som den helige Kristoffer, till en viloplats. Här finns en drömsk vilopunkt i berättelsen. Kanske ser man i kungens feberfantasier före den magnifika slutscenen tydligare hans nollpunkter. Han töms alltmer på sitt eget, blir alltmer ett tecken för något annat. Göpa berättar om en spådomsmetod: hur man kan hålla en nyfångad lax i strömmande vatten och se hur den rör sig. Därefter tömmer man den efterhand på alltmer av inälvorna och sänker den för varje gång åter i strömmen. Man iakttar laxkroppens rörelser: ”Ju mer som plockades ur henne dess sannare skulle hon tala om den som höll fast henne.” Ju mindre ”inre liv” och psykologi, dess större och innebördsrikare emblematisk innebörd hos en människa. Här kan finnas en viktig karakteristik av många personer i Lars Anderssons romanvärld. En människa tycks bli hel först när hon också förvandlas till ett tecken, och de starkaste tecknen är självfallet de mest mångtydiga. Författaren föraktar inte den psykologiska realismen som litterär teknik, men den är bara ett av många sätt att gestalta människors liv och bestämmelser.

Något måste de tro på

Kungen ligger sjuk en tid – det är inte pesten – och därefter tar Göpa honom i en båt nerför älven. Samma väg sände de pestdrabbade sina barn i tråg och småbåtar i hopp om att de skulle överleva och nå osmittade trakter. Den bibliska referensen till Mose i vassen är självklar. I en öde kyrka möter Magnus och Göpa ”roparna”, en sekt som vill ansluta sig till ”de underjordiska”, dem som har längre minne och tåligare liv än männi­skor. Den gamla ordningen ovan mark med tro och präster och lagmän är ju förgången, men något måste de överlevande ändå tro på. Sekten är etnologiskt skildrad, ömklig och fullt trovärdig. Den är skildrad med – om man nu kan tänka sig något sådant – burlesk medkänsla.

Berättelsestumparna om de underjordiska bär spår av både Persefone-myten och modernare sektgods som Korpela-rörelsen. Den vita häst som kung Magnus red på uppför älven är eftertraktat dragdjur till den vagn som skall föra de troende ner i underjorden; Tormod Göpa har varit frestad att sälja hästen till dem för detta ändamål. Ett skenbart sammelsurium av folkliga och litterärt uppfunna föreställningar drar alltså till sist in i en kyrka där rester och minnen av kristna ritualer bevaras som upphörde för inte alls många år sedan. En kult kan förfalla mycket snabbt.

Scenen i kyrkan är märkvärdig. Djurkroppar hänger från taket, och hudar är uppspända på väggarna. Man får bilden av ett asatempel. Golvet är fullt av människor, förstörda och förströdda sektmedlemmar. En kvinna klär av kungen hans kläder och sveper in honom i en gammal mässhake – det är henne som Göpa en gång befriat med våld. Göpa begär fram en vagn – samma vagn som skulle föra folket ner i mossarna till de underjordiska – i vilken kungen skall färdas söderut igen. Sektfolket skall följa med och återföras till lag och seder och tro. Och till sist blir kungen krönt vid altaret med älghorn. Scenen är suggestivt belyst: ”Skuggorna av balkar och hängande slaktkroppar dansade långsamt, som klockslag, i ljuset av blossen på väggarna.”

Till slut står romanen och väger mellan natur och civilisation. Göpa skall rida norrut igen till sitt skogsrike – självfallet på kungens vita häst. Om folket följer kungen söderut får vi inte veta. Romanen slutar in medias res med kyrkdörren som ”stod i nattvinden och slog”. Men Magnus har åter blivit kung om än med förvända regalier. Han tar också över rollen från Göpa som den helige Kristoffer (som i en version av legenden bär om inte älghorn så hundhuvud); kanske blir kungen en tjänande överstepräst.

Symbolväven – eller nätet – är som synes mycket tätt knutet i denna roman. Här har jag bara lyft fram några få trådar. Det som kanske fascinerar mig mest är personernas yttre, deras klädespersedlar och kroppsspråk. Det är som om de inte behövde sitt själsliv, bara sina gester och roller. De är som den urtagna spådomslaxen i det strömmande vattnet. Mer övergripande mönster än dem de själva kan tänka ut åt sig tecknar deras betydelser i världen. Makt och skuld, tro och frälsning, har inte alltid med människors inre att göra. ”Mening” behöver inte alltid ha mänskliga känslor som substrat. I Pestkungens legend är vi en bra bit bort från den lilla världens trånga psykologiska nu, som tycks dominera den supernaturalistiska prosa som skrivs i vår samtid.

Olaf i Kiev

Nästa ”kungasaga” Kievs vår från 1998 för oss 350 år längre tillbaka i tiden, från de svenska rimkrönikorna till Nestorskrönikans värld år 990 och det ryska rikets födslovåndor. ”Rusernas” välde tog som bekant sin början i det som i dag är Ukraina. Fursten i Kiev har låtit döpa sig och gift sig med en prinsessa och dotter till den byzantinske kejsaren. En ny kristen dynasti håller på att ta form i en omgivning där förkristna föreställningar och maktstrukturer fortfarande är verksamma. Precis som i Pestkungens legend finns det här gott om färgstarkt och symboldigert antropologiskt material. Vid hovet dyker den unge Olaf upp, en artonårig stormansson från Norden. Han får ett fascinerande porträtt – en självmedveten men osäker ung man med bristande impulskontroll, en charmerande buse, en pjäs i ett spel som han inte själv helt förstår eller behärskar.

Boken består av en lång rad vittnesbörd från personer i Olafs omgivning om hans börd och förflutna och om drömmarna kring hans framtid. Alla tjuvlyssnar på varandra och har var och en sina olika skäl till det. Ingen får den fullständiga bilden av historien – ingen utom läsaren. Den rättmätiga dynastiska bakgrunden till Olafs framtida karriär under namnen Olaf Tryggvason och Olaf den helige förblir oklar också för honom själv. Häri ligger naturligtvis på ytplanet en kritik av maktens legitimitet. Det som för den uppmärksamme läsaren ger det starkaste intrycket och den största intellektuella utmaningen – en utmaning som på pricken liknar estetisk njutning – är de ständiga perspektivskiftena i berättelsen. När Olaf lämnar Kiev och berättelsen är han klädd i en mantel av yttersta mångtydighet. Läsaren blir kvar med alla begriplighetens persedlar i hans dräkt, den som han inte fick med sig men hade haft stor nytta av i sitt framtida liv. Läsaren kan med visst fog börja tvivla på om Olaf verkligen blir en god härskare.

Kungasagor och makt

I efterskriften till Salome Alexandra från 2017 sår Lars Andersson fröet till den undran som är utgångspunkten för denna genomgång. Det är här han talar om de tre ”kungasagorna” som en serie eller något slags enhet. Jag blir omedelbart misstänksam, eftersom den nya boken för det första har en drottning i huvudrollen (med en försupen andraplansfigur till gemål och kung). För det andra är den egentliga huvudfiguren av en helt annan sort. Om det skall handla om makt och legitimitet, så är fokus denna gång helt annorlunda inställt. Det jordiska kungadömet ställs mot Messias’ himmels­ka. Det är inte tillkomsten av en ny dynasti som skildras utan förebuden om en stor omvälvning av själva begreppet ”makt”.

Om man vill vara både provokativ och precis börjar fiktionaliseringen av Jesusgestalten redan i Johannes uppenbarelse. Otaliga är romanerna om Jesu liv genom historien. I svensk litteratur kan man följa fiktionsprosan kring Jesus från Selma Lagerlöfs Kristuslegender från 1904 till Lennart Hagerfors’ roman Människosonen från 2016. I vårt sammanhang är det mest adekvat att peka på Göran Tunströms Ökenbrevet från 1980. Lars Andersson är Tunströms värmländske landsman, och han arbetar sedan länge på en biografi om sin äldre kollega. Jag kan mycket väl tänka mig att Tunströms roman fungerat inte som förlaga men som utmaning för Lars Andersson när han skrev Salome Alexandra.

Boken turnerar dock ämnet på ett originellt och välinformerat sätt. Omfattande studier i exegetik och judisk historia skymtar bakom den täta texten med alla dess genreväxlingar. Lars Andersson flyttar Jesu liv ungefär hundra år tillbaka i tiden, kanske i övertygelsen att det fanns åtskilliga predikanter och Messiaskandidater i och strax före hans samtid. Det finns gåtfulla ställen i Talmud som han kan ta stöd hos. Mindre originellt är att han förser Jesu officiella verksamhet med en förhistoria. Tunström lät honom som ung vistas hos esséerna i Qumran medan Andersson placerar honom tillsammans med en landsflyktig rabbi i ett uttalat kosmopolitiskt och mångreligiöst Alexandria som också inkluderar buddhister. Historisk korrekthet är mera lekplats än plikt för romankonsten; jag har ingen aning om det fanns buddhister i Egypten kring år 100 f.Kr.

I mötet med en buddhistisk pojke klarläggs en del av Jesu grundläggande existentiella hållningar. Pojken framstår som en helt modern människa utan gudstro men med mångfaldiga metafysiska övertygelser. Det tjänar inget till att tro säger han. Ingenting kommer att vara beständigt: ”inte i våra liv här, ingen annanstans, inte i de följande liven. Omvandling. […] Det är det enda som finns. […] Jag för min del har ingen själ. Men här är jag. […] Jag lever, det är ett sätt att tala bara, om det som sker.” Hans liv är ett språkspel. För Jesus är språkets och skriftens innebörder annorlunda och betydligt allvarligare: ”Jag tror ibland att världen skall förgås, brinna bort. Den skall förvandlas och bli till det eviga. Om vår bok sägs att den är skriven med svart eld på vit eld och själv är eld. Jag tror att världen skall omvandla sig så att den uthärdar den elden.” Han är en skriftens mystiker och följare, en ung skriftlärd, en rättrogen farisé. Man bör, så gott det går, glömma den antifariseiska tendens som ofta hörs i evangelierna och i en del kristna traditioner.

Jesus och Salome

Huvudhandlingen i romanen ges en noggrant redovisad förhistoria, som tyvärr är lika svårgripbar och osensuell som de strikt redovisande texterna i judisk historisk litteratur; här har jag min enda stilistiska invändning mot dessa tre romaner. När Jesus återvänder ur landsflykten till ”Landet” och Jerusalem träder han mycket närmare makten – religiös och världslig makt är tätt sammantvinnade – än vad evangelierna och traditionen säger. Och här möter vi drottning Salome Alexandra och kung Jannai, tillika överstepräst. Drottningens bror är ordförande i Stora rådet – och där finns alltså den triangel som Jesus kläms fast i. Salome Alexandra försöker utöva sin ”mjuka makt” bland alla de hårda. I palatset är Jesus både gäst och fånge. Han är redan en känd förkunnare men dömd för trolldom. Nu letar drottningen efter vittnen som kan fria honom. Fristen går ut vid påskhögtiden. I palatset för Jesus märkliga paradoxfyllda samtal med drottningen som är hans lärjunge; det är egentligen enda gången läsaren möter honom personligen. I hans repliker kommer Lars Andersson poesin närmare än någonsin tidigare i sitt författarskap. Begripligheten tycks ha lakats ur orden, men heligheten är kvar. Texten närmar sig mysteriespelets svindel. Dessa partier skulle jag vilja ha satta till musik.

Intrigerna kring rättegången är andra än i evangelierna, men utgången är densamma. Det som fascinerar mest är Salome Alexandras relation till magikern Jesus, ”ormtjusaren”. Inga tillmälen är grova nog i hans fienders språkbruk. Drottningen söker förklädd bland hans följare efter vittnesbörd om hans ord och handlingar. Hon lyssnar till vad han har sagt om barnens rätt till det kommande riket, och hon tänker då på den förbannelse som vilar över hennes egna söner – att en av dem skall döda den andre. På sätt och vis drömmer hon sig in i rollen som Jesu mor. Hon söker också upp en man som blivit botad från galenskap; hans onda andar har farit in i en svinhjord. Jesus gör som han en gång gjort i romanprologens Alexandria: han ger sig in i ”gravhålorna”, där mannen vistas, för att rädda honom och sin tvillingbror. Att romanen säger att Jesus själv har en tvillingbror gör att läsarens uppmärksamhet på sådana episoder skärps till det yttersta. Berget är dödens plats i romanen men också vattnets och läkningens, och drottningen kommer själv att, i Jesu efterföljd, färdas genom berget i en märklig scen. Hon blir den som går före honom genom dödsriket, genom klippan under Jerusalems tempel:

”Men från en särskild stund blev mörkret därinne ett annat. Det vällde ut över all begränsning, och överensstämde med världsalltets mörker. När detta hade varat ihållande, länge, gick blixtlikt en skälvning genom klippan, som om även världarnas mörker nu slets itu och fläkte upp porten ut i en ännu större ändlöshets mörker. Och famnad fortfarande från alla håll av det bergaktiga tänkte hon: Att nu störtade världen ner i sin egen avgrund, och syndens himlaklot drämde ner på allt som andades och levde på jorden.” Senare säger hon: ”Jag tyckte mig gå rätt in i nånting vackert, och oerhört. Jag gick in mot skönheten själv.” När Salome Alexandra återkommer till palatset är dödsdomen redan verkställd. Uppståndelsen skildras ungefär som i evangelierna, men det är drottningen som vandrar med Frälsaren till Emmaus.

Som synes lyser Nya testamentets berättelser fram genom texten, men de har Lars Anderssons egna beprövade symbolvärldar omkring sig. Berget har vi mött förut hos honom precis som det livgivande vattnet. Att nästan drunkna är ibland hos honom detsamma som att döpas till ett nytt liv. Ett symbolernas tveljus, evangeliernas och berättelsens, upplyser scenerna; den dubbla belysningen ger stor och magisk skärpa åt textens detaljer.

Text, läsare och berättarglädje

Även om det kan tyckas så är dessa tre små romaner inte tänkta som förkunnelse eller världsförklaring. De är berättelser för berättandets och historiernas skull. Författarens lust att lägga pussel med sina kunskaper och hugskott är uppenbar, den smittar. Fiktion handlar inte om predikan eller övertalning. Den är lust och nödvändighet av en annan ordning. När man läser Lars Andersson bör man hålla exegeten inom sig kort – eller åtminstone låta honom eller henne gå i par med fantasten. I lyckliga fall blir läsaren just en fantast, en sju världars herre som arbetar tillsammans med författaren med att skapa texten. Det symboliska pussel som texterna lägger ut framför läsaren har många bitar, och nästan alla passar i en större struktur. Dock blir den färdiga bilden inte alltid den man väntar sig, den som finns på kartongens översida.

Och till sist: är nu detta tre sagor om kungar? I ena vågskålen: här skrivs fram ett kungadöme som vacklar, ett som håller på att födas och ett som inte kommer att äga bestånd men som snart ersätts av ett alldeles annorlunda. Men jag stannar nog för den andra vågskålen, den både tyngre och mer lättfärdiga tolkningen av den där lilla notisen. Den är ett smått spjuveraktigt stickspår ämnat att leda läsarna bakåt i författarskapet. Framför allt måste man vända upp och ner på kungabegreppen så grundligt vad gäller den tredje boken att knappt något av dess värdsliga innebörd finns kvar. Och man måste akta sig noga för att i de här böckerna se ett försvar för en förlegad styrelseform i mänskliga samhällen. Också kungar töms på sina gängse roller och inre liv, precis som spådomslaxen i Klarälven, och förvandlas till tecken i berättelsernas strömmande vatten. Men man får inte glömma vad Tormod Göpa sa om dessa tecken: att de yppar mera om tolkaren än om det tolkade. Som alla vet kan man känna igen en astrolog på själva strålningen. Och, om vi byter till en mer seriös nivå, kanske läsning säger mera om läsaren än om texten.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, verksam i Uppsala.