Koranen och dess läsarter

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Textkritisk utgivning, eller editionsfilologi, hör onekligen till de mindre glamourösa bland humanioradisciplinerna. Det trägna dagliga gnetandet med svårlästa antika eller medeltida handskrifter och mödorna med att försöka reda ut århundraden av missförstånd och avskriftsfel för att komma så nära en korrekt ursprungstext som möjligt, väcker sällan någon uppmärksamhet utanför den närmast sörjande forskarvärlden. Man behöver inte göra sig omaket att skicka ut några pressmeddelanden om sina senaste upptäckter. Å andra sidan behöver man sällan oroa sig för anonyma nattliga telefonsamtal från folk som hotar en till livet för att man har valt fel läsart i den text man gett ut, eller placerat ett kommatecken på ett misshagligt ställe.

När en textkritisk utgåva i fem tunga band, totalt över 2300 sidor, häromåret sålde slut på hela sin första upplaga i hemlandet på nolltid, och på annat håll möttes av fördömanden och utgivningsförbud, var det alltså tämligen exceptionella omständigheter som rådde. Och boken i fråga är mycket riktigt exceptionell: al-Mushaf wa-qira’atu-hu (”Koranen och dess läsarter”) är det första exemplet någonsin på en modern, vetenskaplig utgåva av Korantexten från arabvärlden. Den är resultatet av tio års arbete från en kommitté av frivilliga (det vill säga oavlönade) ämnesexperter under ledning av Abdelmajid Charfi, professor emeritus i islamiska studier vid universitetet i Tunis.

Det är ett projekt som har tillbringat större delen av sin tid i hård motvind. Charfi har gjort sig känd som en orädd och självständig forskare och tänkare, som aldrig har tillhört någon politisk fraktion, och det är inget som premieras i en miljö där lojalitet är den utslagsgivande faktorn vid tilldelning av forskningsmedel och tjänster. Vissa bidrag till resor har projektet erhållit från europeiska forskningsstiftelser, men i övrigt har detta ofantliga arbete bedrivits helt ideellt. Utgivningen av det färdiga verket bekostades av privata sponsorer i Libanon.

Även om detta är en banbrytande utgåva, så är det en ganska oväntad storsäljare. Den är gjord av forskare och skriven för forskare, och utgivarna hade knappast räknat med så många läsare utanför den kretsen. Men habent sua fata libelli. Det var naturligtvis i Saudiarabien som boken förbjöds. Vid det här laget borde de saudiska myndigheterna rimligen ha upptäckt, att ingen PR-kampanj i världen kan ge en bok bättre skjuts på försäljningslistorna än en förkastelsedom från Kultur- och informationsministeriet, men det tycks vara en svårlärd läxa. Hade man helt enkelt lämnat boken ifred, så hade den sannolikt rönt betydligt mindre uppmärksamhet ute bland allmänheten.

Läsarter

Ordet qira’at, ’läsarter’, används i denna utgåva i en lite vidare betydelse än den brukliga. Vanligtvis syftar termen på de sju (eller tio, lite beroende på vem man frågar) allmänt accepterade sätten att recitera Koranen. Dessa skiljer sig huvudsakligen åt i uttalsfrågor – Skall en vokal läsas lång eller kort. Skall en konsonant vara fördubblad eller inte? – och påverkar endast undantagsvis betydelsenyanser. Men Charfi och hans kollegor har grävt betydligt djupare än så, och ur det befintliga handskriftsmaterialet – såväl koranmanuskript som kommentarlitteratur – samlat ihop en hel arsenal av alternativa läsarter, som inte sällan ändrar textens betydelse grundligt, och som i utgåvan presenteras i anslutning till varje enskild koranvers. Och varianter finns det i oanad mängd, visar det sig, närmare bestämt i ungefär 95 procent av verserna.

Att denna situation har kunnat uppstå beror inte minst på den tidiga arabiska skriftens rudimentära utformning. De första nedtecknade surorna skrevs med ett alfabet som inte bara saknade beteckning för vokaler utan också saknade de så kallade diakritiska punkterna, som håller isär bokstäver som annars ser likadana ut. I praktiken gjordes således ingen skillnad mellan b, n, y, t och th, inte heller mellan s och sh och en rad andra konsonantpar. Dessutom traderades texten naturligtvis – och huvudsakligen – i muntlig form, med alla risker det innebär.

Redan under den tredje kalifen, Uthman, var så många olika läsarter i omlopp att denne såg sig tvungen att inskrida. Ett koranmanuskript (alltså alltjämt med detta mångtydiga alfabet) som tillhört hans företrädare Umar fastslogs som den kanoniska texten, och det första – men långt ifrån det sista – försöket att rensa ut avvikande läsningar inleddes. Bland troende som hade lärt sig texten enligt en annan ordalydelse (eller, i sällsynta fall, ägde en avskrift av någon del av den) var detta naturligtvis ett mycket impopulärt beslut, och ett som visade sig svårt att implementera. Så sent som på 930-talet, 300 år efter Muhammed, åtalades den skriftlärde Ibn Shannabudh och dömdes till piskstraff för att offentligt ha reciterat icke-kanoniska läsarter, och detta var ändå i Bagdad, i hjärtat av kalifatet. På större avstånd från centralmakten kan givetvis alternativa läsningar ha fortlevt bra mycket längre fram i tiden.

Det är nu inte så att dessa avvikande läsarter egentligen har varit okända för forskningen sedan tidigare. Däremot har de befunnit sig utspridda i en så stor mängd olika och ofta svåråtkomliga böcker, artiklar och handskrifter att materialet varit närmast ohanterligt för den enskilde forskaren. Charfi och hans kollegor har gjort vetenskapssamhället en stor tjänst genom att ge det en överblickbar utformning.

Somliga har velat göra gällande att reaktionära krafter av salafistiskt och liknande slag skulle kunna få vatten på sin kvarn av en sådan här utgåva och använda den för att gräva fram och åberopa sig på läsarter som bekräftar deras tolkning och världsbild, men jag tror att det är en mycket överdriven farhåga. Salafisterna har inget behov av, och knappast något intresse av, att ifrågasätta eller undergräva den etablerade Uthmanska textens auktoritet. Tvärtom bygger hela deras resonemang på att denna auktoritet är vattentät. Man kan inte med bibehållen trovärdighet använda en utgåva som Charfis för att plocka de russin ur kakan som man har lust till, och det gäller förstås oavsett vilken åsiktsriktning man företräder. Men den etablerade texten som den nu ser ut erbjuder alldeles tillräckligt med tolkningsutrymme för allehanda olika fraktioner.

Ett specialfall i detta hänseende utgör däremot den shiamuslimska minoriteten. I shiitisk tradition är kalifen Uthman en synnerligen suspekt figur, och en version av Koranens text som bär hans namn och prägel betraktas följaktligen med misstro. Faktum är, att mycken shiitisk tafsir (kommentarer till och utläggningar av Koranen) argumenterar för att åtskilliga textställen i den Uthmanska versionen är korrupta. Det mest kända exemplet är ordet umma (”samfund”), som enligt shiitiska lärde på några ställen bör läsas a’imma (”imamer”). Många vill också göra gällande, att Koranen ursprungligen skall ha innehållit omnämnanden av och referenser till Ali, shiiternas förste imam, som Uthmans redaktion av texten skulle ha avlägsnat. Samtidigt har shiamuslimerna inte velat reta upp den sunnitiska majoriteten alltför mycket, och resultatet har blivit en intressant kompromiss, som väl är till lika delar politisk taktik och teologi: man betraktar teoretiskt alla på jorden befintliga versioner av Korantexten som ofullständiga, och hävdar att den ursprungliga, fulländade Koranen kommer att uppenbaras när den siste imamen återvänder. Å andra sidan använder man i praktiken, i det dagliga gudstjänstlivet och vid textläsningen i moskéerna, den officiella Uthmanska texten. Men inte heller för denna grupp troende och skriftlärda torde en utgåva som Charfis ha så stor praktisk betydelse: dessa avvikande läsningar är redan väl kända och spridda inom shiitisk tradition.

Abdelmajid Charfi är en man med egna åsikter, som han inte brukar sticka under stol med. Exempelvis har han på senare tid varit mycket aktiv i den livliga diskussionen om införande av lika arvsrätt för män och kvinnor i Tunisien, och han menar att det är ett område där Koranens (tämligen otvetydiga) föreskrifter måste läsas som en produkt av den tid och den miljö där texten först uppenbarades. Man har naturligtvis från olika håll försökt misskreditera honom. (”Fastar han ens under ramadan?” och ”Han kan inte arbeta ordentligt om han inte har ett glas vin framför sig” är kommentarer man kan hitta på arabiska nätsidor.) Men man skall inte frestas att blanda ihop textforskaren och koranvetaren Charfi med debattören och tänkaren Charfi. Han har sina åsikter om hur Koranens påbud skall tolkas och tillämpas i ett modernt demokratiskt samhälle, men det innebär inte att textutgåvan har någon ”dold agenda”.

Den är alltså inte textkritisk i den bemärkelsen att den föreslår modifieringar i den kanoniserade texten, utan enbart i så måtto att den redovisar de textvarianter som faktiskt föreligger, och som läsaren sedan får dra egna slutsatser av. Syftet med al-Mushaf wa-qira’atu-hu är inte att underminera den etablerade korantextens trovärdighet, utan att bereda möjlighet att betrakta och studera den som en text, som – alldeles oavsett vad man anser om dess ursprung – har traderats av människor med alla deras högst mänskliga fel och brister. Inga texter, i all synnerhet inte texter av så stort omfång, passerar genom mänskliga händer, förstånd och minnescentra utan att lida någon form av åverkan. Och de varierande läsarterna kommer framför allt, när de väl har hunnit studeras systematiskt, att kunna säga oss mer om de miljöer där de har cirkulerat.

Corpus Coranicum

Vad gör man då om man är hågad av att ta del av utgåvans innehåll, men inte behärskar arabiska? Då kan man förslagsvis ta en närmare titt på ett annat, besläktat projekt, av betydligt större format, som sedan ett drygt decennium pågår i Berlin under ledning av professor Angelika Neuwirth, och som lär komma att pågå länge än innan det är i hamn. I Corpus Coranicum, som det heter, arbetar man med att bygga upp en gigantisk databas inte bara över läsarter och väsentliga manuskript, utan också med dokumentation av den muntliga förmedlingen av korantexten, som (med goda skäl) tillmäts lika stor vikt som den skriftliga. Materialet översätts till tyska och kommenteras utifrån såväl textkritiska som lingvistiska, litteraturvetenskapliga och religionsvetenskapliga synpunkter. Ett omfattande material av ”texter från Koranens värld”, främst judiskt och kristet traditionsmaterial, samlas i en separat databank för att lätt kunna anställa jämförelser och närmare artbestämma den tid och miljö där Koranen först framträdde.

I Corpus Coranicum lider man heller inte av resursbrist. Laboratorier står redo till tjänst med åldersbestämning av pergament och annat skrivmaterial, liksom med tydande av palimpsester, och projektet har till och med utformat ett eget typsnitt, Coranica, för att kunna återge alla specialtecken som återfinns i handskrifterna. Materialet läggs upp fortlöpande på projektets hemsida, corpuscoranicum.de, som är väl värd ett besök eller flera.

Men den huvudsakliga arenan för diskussioner, debatter och konflikter kommer rimligtvis även i fortsättningen att vara frågan om hur den befintliga, etablerade Uthmanska texten skall förstås och tillämpas i samtiden. Sådana strider kommer att utkämpas på alla möjliga fronter: i politiska och lagstiftande församlingar såväl som på den muslimska världens universitet och imamutbildningar, i lokala moskéer och inte minst – för den majoritet av världens muslimer som inte är arabiskspråkiga – i form av konkurrerande översättningar.

Koranens budskap på svenska

Ett åskådligt exempel kan hämtas från svenskt område: 2015 inleddes utgivningen av ett översättningsprojekt kallat Den Ädla Koranen, som är tänkt att komma ut i 30 häften och vara klart till 2021. Hittills är sex häften publicerade. Den som invänder att det ju inte var så länge sedan som Mohammed Knut Bernströms stora översättning Koranens budskap (1998; rev. utg. 2000) färdigställdes, har satt fingret på den känsliga punkten. Bernströms översättning/tolkning finns fortfarande i handeln, och det är inte fråga om att den har blivit inaktuell, utan om att den Korantolkning den ger uttryck för inte är tillräckligt konservativ i allas ögon. Den Ädla Koranen går däremot inte att köpa i bokhandeln; man kan bara beställa den gratis mot portokostnad från en stiftelse i Örebro, vilket antyder en del om vilka pengasummor som är investerade i projektet. Om man någonsin skulle ha behövt tvivla på saken, så står det också uttryckligen i inledningen att boken är en ”gåva för Allahs skull från de två helgade moskéernas vårdare, kung Abdullah ibn Abdul-Aziz Al Saud”.

Att jämföra dessa bägge tolkningar, som alltså konkurrerar för fullt om att vinna över svenska muslimers hjärtan, är en intressant upplevelse. De utgår nämligen från samma läsart, den arabiska texten skiljer sig inte åt, men både ordvalen i översättningen och – framför allt – de beledsagande kommentarerna är desto mer olika. I sura 4:19 skriver Bernström: ”och ni får inte utsätta [era hustrur] för hård behandling […] såvida de inte bevisligen har gjort sig skyldiga till grovt oanständiga handlingar”. Kommentaren gör ingen konkretare utläggning av vad som avses med ”grovt oanständiga handlingar”. I Den Ädla Koranen lyder motsvarande passage: ”Och behandla dem (era fruar) inte illa […] förutom om de begår en uppenbart oanständig handling.” Från ”bevisligen” till ”uppenbart” är det rent juridiskt en ordentlig vägsträcka, men den största skillnaden finns i kommentaren till avsnittet, som förklarar att en grovt oanständig handling ”omfattar allt från otukt till olydnad och trotsighet mot maken och därtill även förolämpande tal”. Med andra ord, även om alla alternativa läsarter vore utplånade från jordens yta – och kalifen Uthman gjorde allt vad han kunde i det avseendet – skulle grundproblemet om tolkningsföreträde bestå.

Att läsa och tolka

Man skall nu inte räkna med att forskarnas kritiska studier av Koranen och texterna i dess omvärld kommer att väcka någon långvarigare debatt i den muslimska världen. Islam är, till syvende och sist, en mycket praktiskt inriktad religion med fokus på vardagsfromheten och den enskilda troende människans dagliga liv och gärningar. Man lär alltså inte att hitta några studiegrupper i moskéerna som sitter hukade över Charfis utgåva och diskuterar läsarter eller bedriver jämförelser mellan Koranen och texter från den omgivande senantika världen med hjälp av materialet från Corpus Coranicum. Däremot är bägge dessa projekt, både för intresserade lekmän och för forskare, oerhört värdefulla samlingar av ett rikt material som tidigare varit både svåråtkomligt och svåröverblickat.

Jonathan Morén är fil.dr i semitiska språk och översättare från arabiska.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Textkritisk utgivning, eller editionsfilologi, hör onekligen till de mindre glamourösa bland humanioradisciplinerna. Det trägna dagliga gnetandet med svårlästa antika eller medeltida handskrifter och mödorna med att försöka reda ut århundraden av missförstånd och avskriftsfel för att komma så nära en korrekt ursprungstext som möjligt, väcker sällan någon uppmärksamhet utanför den närmast sörjande forskarvärlden. Man behöver inte göra sig omaket att skicka ut några pressmeddelanden om sina senaste upptäckter. Å andra sidan behöver man sällan oroa sig för anonyma nattliga telefonsamtal från folk som hotar en till livet för att man har valt fel läsart i den text man gett ut, eller placerat ett kommatecken på ett misshagligt ställe.

När en textkritisk utgåva i fem tunga band, totalt över 2300 sidor, häromåret sålde slut på hela sin första upplaga i hemlandet på nolltid, och på annat håll möttes av fördömanden och utgivningsförbud, var det alltså tämligen exceptionella omständigheter som rådde. Och boken i fråga är mycket riktigt exceptionell: al-Mushaf wa-qira’atu-hu (”Koranen och dess läsarter”) är det första exemplet någonsin på en modern, vetenskaplig utgåva av Korantexten från arabvärlden. Den är resultatet av tio års arbete från en kommitté av frivilliga (det vill säga oavlönade) ämnesexperter under ledning av Abdelmajid Charfi, professor emeritus i islamiska studier vid universitetet i Tunis.

Det är ett projekt som har tillbringat större delen av sin tid i hård motvind. Charfi har gjort sig känd som en orädd och självständig forskare och tänkare, som aldrig har tillhört någon politisk fraktion, och det är inget som premieras i en miljö där lojalitet är den utslagsgivande faktorn vid tilldelning av forskningsmedel och tjänster. Vissa bidrag till resor har projektet erhållit från europeiska forskningsstiftelser, men i övrigt har detta ofantliga arbete bedrivits helt ideellt. Utgivningen av det färdiga verket bekostades av privata sponsorer i Libanon.

Även om detta är en banbrytande utgåva, så är det en ganska oväntad storsäljare. Den är gjord av forskare och skriven för forskare, och utgivarna hade knappast räknat med så många läsare utanför den kretsen. Men habent sua fata libelli. Det var naturligtvis i Saudiarabien som boken förbjöds. Vid det här laget borde de saudiska myndigheterna rimligen ha upptäckt, att ingen PR-kampanj i världen kan ge en bok bättre skjuts på försäljningslistorna än en förkastelsedom från Kultur- och informationsministeriet, men det tycks vara en svårlärd läxa. Hade man helt enkelt lämnat boken ifred, så hade den sannolikt rönt betydligt mindre uppmärksamhet ute bland allmänheten.

Läsarter

Ordet qira’at, ’läsarter’, används i denna utgåva i en lite vidare betydelse än den brukliga. Vanligtvis syftar termen på de sju (eller tio, lite beroende på vem man frågar) allmänt accepterade sätten att recitera Koranen. Dessa skiljer sig huvudsakligen åt i uttalsfrågor – Skall en vokal läsas lång eller kort. Skall en konsonant vara fördubblad eller inte? – och påverkar endast undantagsvis betydelsenyanser. Men Charfi och hans kollegor har grävt betydligt djupare än så, och ur det befintliga handskriftsmaterialet – såväl koranmanuskript som kommentarlitteratur – samlat ihop en hel arsenal av alternativa läsarter, som inte sällan ändrar textens betydelse grundligt, och som i utgåvan presenteras i anslutning till varje enskild koranvers. Och varianter finns det i oanad mängd, visar det sig, närmare bestämt i ungefär 95 procent av verserna.

Att denna situation har kunnat uppstå beror inte minst på den tidiga arabiska skriftens rudimentära utformning. De första nedtecknade surorna skrevs med ett alfabet som inte bara saknade beteckning för vokaler utan också saknade de så kallade diakritiska punkterna, som håller isär bokstäver som annars ser likadana ut. I praktiken gjordes således ingen skillnad mellan b, n, y, t och th, inte heller mellan s och sh och en rad andra konsonantpar. Dessutom traderades texten naturligtvis – och huvudsakligen – i muntlig form, med alla risker det innebär.

Redan under den tredje kalifen, Uthman, var så många olika läsarter i omlopp att denne såg sig tvungen att inskrida. Ett koranmanuskript (alltså alltjämt med detta mångtydiga alfabet) som tillhört hans företrädare Umar fastslogs som den kanoniska texten, och det första – men långt ifrån det sista – försöket att rensa ut avvikande läsningar inleddes. Bland troende som hade lärt sig texten enligt en annan ordalydelse (eller, i sällsynta fall, ägde en avskrift av någon del av den) var detta naturligtvis ett mycket impopulärt beslut, och ett som visade sig svårt att implementera. Så sent som på 930-talet, 300 år efter Muhammed, åtalades den skriftlärde Ibn Shannabudh och dömdes till piskstraff för att offentligt ha reciterat icke-kanoniska läsarter, och detta var ändå i Bagdad, i hjärtat av kalifatet. På större avstånd från centralmakten kan givetvis alternativa läsningar ha fortlevt bra mycket längre fram i tiden.

Det är nu inte så att dessa avvikande läsarter egentligen har varit okända för forskningen sedan tidigare. Däremot har de befunnit sig utspridda i en så stor mängd olika och ofta svåråtkomliga böcker, artiklar och handskrifter att materialet varit närmast ohanterligt för den enskilde forskaren. Charfi och hans kollegor har gjort vetenskapssamhället en stor tjänst genom att ge det en överblickbar utformning.

Somliga har velat göra gällande att reaktionära krafter av salafistiskt och liknande slag skulle kunna få vatten på sin kvarn av en sådan här utgåva och använda den för att gräva fram och åberopa sig på läsarter som bekräftar deras tolkning och världsbild, men jag tror att det är en mycket överdriven farhåga. Salafisterna har inget behov av, och knappast något intresse av, att ifrågasätta eller undergräva den etablerade Uthmanska textens auktoritet. Tvärtom bygger hela deras resonemang på att denna auktoritet är vattentät. Man kan inte med bibehållen trovärdighet använda en utgåva som Charfis för att plocka de russin ur kakan som man har lust till, och det gäller förstås oavsett vilken åsiktsriktning man företräder. Men den etablerade texten som den nu ser ut erbjuder alldeles tillräckligt med tolkningsutrymme för allehanda olika fraktioner.

Ett specialfall i detta hänseende utgör däremot den shiamuslimska minoriteten. I shiitisk tradition är kalifen Uthman en synnerligen suspekt figur, och en version av Koranens text som bär hans namn och prägel betraktas följaktligen med misstro. Faktum är, att mycken shiitisk tafsir (kommentarer till och utläggningar av Koranen) argumenterar för att åtskilliga textställen i den Uthmanska versionen är korrupta. Det mest kända exemplet är ordet umma (”samfund”), som enligt shiitiska lärde på några ställen bör läsas a’imma (”imamer”). Många vill också göra gällande, att Koranen ursprungligen skall ha innehållit omnämnanden av och referenser till Ali, shiiternas förste imam, som Uthmans redaktion av texten skulle ha avlägsnat. Samtidigt har shiamuslimerna inte velat reta upp den sunnitiska majoriteten alltför mycket, och resultatet har blivit en intressant kompromiss, som väl är till lika delar politisk taktik och teologi: man betraktar teoretiskt alla på jorden befintliga versioner av Korantexten som ofullständiga, och hävdar att den ursprungliga, fulländade Koranen kommer att uppenbaras när den siste imamen återvänder. Å andra sidan använder man i praktiken, i det dagliga gudstjänstlivet och vid textläsningen i moskéerna, den officiella Uthmanska texten. Men inte heller för denna grupp troende och skriftlärda torde en utgåva som Charfis ha så stor praktisk betydelse: dessa avvikande läsningar är redan väl kända och spridda inom shiitisk tradition.

Abdelmajid Charfi är en man med egna åsikter, som han inte brukar sticka under stol med. Exempelvis har han på senare tid varit mycket aktiv i den livliga diskussionen om införande av lika arvsrätt för män och kvinnor i Tunisien, och han menar att det är ett område där Koranens (tämligen otvetydiga) föreskrifter måste läsas som en produkt av den tid och den miljö där texten först uppenbarades. Man har naturligtvis från olika håll försökt misskreditera honom. (”Fastar han ens under ramadan?” och ”Han kan inte arbeta ordentligt om han inte har ett glas vin framför sig” är kommentarer man kan hitta på arabiska nätsidor.) Men man skall inte frestas att blanda ihop textforskaren och koranvetaren Charfi med debattören och tänkaren Charfi. Han har sina åsikter om hur Koranens påbud skall tolkas och tillämpas i ett modernt demokratiskt samhälle, men det innebär inte att textutgåvan har någon ”dold agenda”.

Den är alltså inte textkritisk i den bemärkelsen att den föreslår modifieringar i den kanoniserade texten, utan enbart i så måtto att den redovisar de textvarianter som faktiskt föreligger, och som läsaren sedan får dra egna slutsatser av. Syftet med al-Mushaf wa-qira’atu-hu är inte att underminera den etablerade korantextens trovärdighet, utan att bereda möjlighet att betrakta och studera den som en text, som – alldeles oavsett vad man anser om dess ursprung – har traderats av människor med alla deras högst mänskliga fel och brister. Inga texter, i all synnerhet inte texter av så stort omfång, passerar genom mänskliga händer, förstånd och minnescentra utan att lida någon form av åverkan. Och de varierande läsarterna kommer framför allt, när de väl har hunnit studeras systematiskt, att kunna säga oss mer om de miljöer där de har cirkulerat.

Corpus Coranicum

Vad gör man då om man är hågad av att ta del av utgåvans innehåll, men inte behärskar arabiska? Då kan man förslagsvis ta en närmare titt på ett annat, besläktat projekt, av betydligt större format, som sedan ett drygt decennium pågår i Berlin under ledning av professor Angelika Neuwirth, och som lär komma att pågå länge än innan det är i hamn. I Corpus Coranicum, som det heter, arbetar man med att bygga upp en gigantisk databas inte bara över läsarter och väsentliga manuskript, utan också med dokumentation av den muntliga förmedlingen av korantexten, som (med goda skäl) tillmäts lika stor vikt som den skriftliga. Materialet översätts till tyska och kommenteras utifrån såväl textkritiska som lingvistiska, litteraturvetenskapliga och religionsvetenskapliga synpunkter. Ett omfattande material av ”texter från Koranens värld”, främst judiskt och kristet traditionsmaterial, samlas i en separat databank för att lätt kunna anställa jämförelser och närmare artbestämma den tid och miljö där Koranen först framträdde.

I Corpus Coranicum lider man heller inte av resursbrist. Laboratorier står redo till tjänst med åldersbestämning av pergament och annat skrivmaterial, liksom med tydande av palimpsester, och projektet har till och med utformat ett eget typsnitt, Coranica, för att kunna återge alla specialtecken som återfinns i handskrifterna. Materialet läggs upp fortlöpande på projektets hemsida, corpuscoranicum.de, som är väl värd ett besök eller flera.

Men den huvudsakliga arenan för diskussioner, debatter och konflikter kommer rimligtvis även i fortsättningen att vara frågan om hur den befintliga, etablerade Uthmanska texten skall förstås och tillämpas i samtiden. Sådana strider kommer att utkämpas på alla möjliga fronter: i politiska och lagstiftande församlingar såväl som på den muslimska världens universitet och imamutbildningar, i lokala moskéer och inte minst – för den majoritet av världens muslimer som inte är arabiskspråkiga – i form av konkurrerande översättningar.

Koranens budskap på svenska

Ett åskådligt exempel kan hämtas från svenskt område: 2015 inleddes utgivningen av ett översättningsprojekt kallat Den Ädla Koranen, som är tänkt att komma ut i 30 häften och vara klart till 2021. Hittills är sex häften publicerade. Den som invänder att det ju inte var så länge sedan som Mohammed Knut Bernströms stora översättning Koranens budskap (1998; rev. utg. 2000) färdigställdes, har satt fingret på den känsliga punkten. Bernströms översättning/tolkning finns fortfarande i handeln, och det är inte fråga om att den har blivit inaktuell, utan om att den Korantolkning den ger uttryck för inte är tillräckligt konservativ i allas ögon. Den Ädla Koranen går däremot inte att köpa i bokhandeln; man kan bara beställa den gratis mot portokostnad från en stiftelse i Örebro, vilket antyder en del om vilka pengasummor som är investerade i projektet. Om man någonsin skulle ha behövt tvivla på saken, så står det också uttryckligen i inledningen att boken är en ”gåva för Allahs skull från de två helgade moskéernas vårdare, kung Abdullah ibn Abdul-Aziz Al Saud”.

Att jämföra dessa bägge tolkningar, som alltså konkurrerar för fullt om att vinna över svenska muslimers hjärtan, är en intressant upplevelse. De utgår nämligen från samma läsart, den arabiska texten skiljer sig inte åt, men både ordvalen i översättningen och – framför allt – de beledsagande kommentarerna är desto mer olika. I sura 4:19 skriver Bernström: ”och ni får inte utsätta [era hustrur] för hård behandling […] såvida de inte bevisligen har gjort sig skyldiga till grovt oanständiga handlingar”. Kommentaren gör ingen konkretare utläggning av vad som avses med ”grovt oanständiga handlingar”. I Den Ädla Koranen lyder motsvarande passage: ”Och behandla dem (era fruar) inte illa […] förutom om de begår en uppenbart oanständig handling.” Från ”bevisligen” till ”uppenbart” är det rent juridiskt en ordentlig vägsträcka, men den största skillnaden finns i kommentaren till avsnittet, som förklarar att en grovt oanständig handling ”omfattar allt från otukt till olydnad och trotsighet mot maken och därtill även förolämpande tal”. Med andra ord, även om alla alternativa läsarter vore utplånade från jordens yta – och kalifen Uthman gjorde allt vad han kunde i det avseendet – skulle grundproblemet om tolkningsföreträde bestå.

Att läsa och tolka

Man skall nu inte räkna med att forskarnas kritiska studier av Koranen och texterna i dess omvärld kommer att väcka någon långvarigare debatt i den muslimska världen. Islam är, till syvende och sist, en mycket praktiskt inriktad religion med fokus på vardagsfromheten och den enskilda troende människans dagliga liv och gärningar. Man lär alltså inte att hitta några studiegrupper i moskéerna som sitter hukade över Charfis utgåva och diskuterar läsarter eller bedriver jämförelser mellan Koranen och texter från den omgivande senantika världen med hjälp av materialet från Corpus Coranicum. Däremot är bägge dessa projekt, både för intresserade lekmän och för forskare, oerhört värdefulla samlingar av ett rikt material som tidigare varit både svåråtkomligt och svåröverblickat.

Jonathan Morén är fil.dr i semitiska språk och översättare från arabiska.