av STEN HIDAL
Svenska kyrkan fick 1819 en ny psalmbok, som i år alltså fyller 200 år. Den kallas vanligen för den wallinska psalmboken, eftersom en mycket stor del av psalmerna är skrivna – eller översatta/bearbetade – av Johan Olof Wallin, som dog som ärkebiskop 1839. (I denna artikel används ”psalm” både om det som på engelska kallas hymn, på tyska Kirchenlied, och om parafraser på psalmerna i Gamla testamentet.)
Psalmboken har i Sverige intagit en unik ställning. Det är den enda poesiantologi som har fått en verkligt folklig spridning. Åtminstone i äldre tid var psalmboken och katekesen ofta de enda böcker som fanns i varje hem. Eftersom psalmboken användes varje söndag och hade en central plats också i folkskolan, så blev den en bok som många var djupt förtrogna med. Den var också en andaktsbok för den enskilde.
Även den katolska kyrkans gudstjänstböcker i Sverige har anpassat sig till detta, vilket inte var självklart. Sjungandet av psalmer sågs ibland med misstänksamhet, väl delvis beroende på vad det betytt för reformationen i Tyskland, där Martin Luther tidigt tog församlingssången i sin tjänst.
I nu använda fjärde upplagan av Cecilia står Wallin som författare till 29 psalmer. Det betyder att han slås endast av Anders Piltz (46), Anders Frostenson och Britt G. Hallqvist. Flera av Wallins texter är givetvis lätt bearbetade, men inte mera än att de känns igen. Som exempel på en obearbetad Wallinpsalm kan nämnas julpsalmen ”Var hälsad sköna morgonstund” (nr 243 i Cecilia).
I början på 1800-talet gällde alltjämt 1695 års psalmbok som den officiella. I kyrkligt väckta kretsar användes flera andra samlingar av sånger, men allmänt efterfrågades en ny psalmbok. Att den kom till stånd, får tillskrivas Johan Olof Wallins enorma arbetsinsats. Han var djupt förankrad i det gamla svenska kyrkospråket, men också öppen för nya impulser. Av de 500 psalmerna i 1819 års psalmbok var Wallin engagerad som författare eller översättare till något över 300.
Kring sig samlade han en skara av medhjälpare, flera av dem – men inte alla – hörde hemma inom romantiken. Främst brukar sättas Frans Michael Franzén, biskop i Härnösand, och Erik Gustaf Geijer, historieprofessor i Uppsala. Men Sverige upplevde vid denna tid en litterär storhetsperiod och hade många andra framstående poeter. Alla var inte präster eller kyrkligt engagerade, men flera var det. Man hade alltså kunnat vänta sig en större medarbetarskara, och ett namn som särskilt lyser med sin frånvaro är Esaias Tegnér, professor i Lund och från 1824 biskop i Växjö. I 1819 års psalmbok finns inte en enda psalm av den som många i Sverige ansåg som en av de främsta skalderna, dessutom sedan 1818 ledamot av Svenska Akademien. Vad kan det bero på?
Det formella handlaget saknades förvisso inte. Ingen behärskade mera suveränt olika versmått än Tegnér, ingen hade en sådan beläsenhet i både antik och nutida poesi. Att Tegnér numera är mest känd för Frithiofs saga får inte skymma det faktum att han hade en mycket bred lyrisk repertoar.
Egentligen saknades endast en genre: psalmen. Varför blev det så? Inte samarbetsproblem, även om det hade varit en fördel om Tegnér hade bott i Mellansverige. Wallin och Tegnér var goda vänner, och vid Wallins bortgång hyllade Tegnér honom med en minnessång i Svenska Akademien som slutar med de berömda orden: ”Du skald som få, du talare som ingen!” – också en påminnelse om att Wallin av sin samtid sattes ännu högre som predikant än som diktare.
Något år efter den nya psalmbokens antagande skriver Tegnér i den stora hexameterdikten ”Nattvardsbarnen”, som skildrar en konfirmation i en landskyrka, följande ord om gudstjänstens inledning: ”föll församlingen in, och sjöng ett evärdeligt kväde/ av den höge Wallin, av Davidsharpan i Norden”. I ett tackbrev skrev Wallin med märkbar rörelse att detta var det finaste lovord för psalmboken han hade fått. Tegnér omtalade sedan flera gånger sin biskopskollega som ”han som är en psalmbok högre än vi andra”.
Tegnér satte alltså den nya psalmboken mycket högt. Varför medverkade han då inte? Det är inte känt om han fick någon propå från Wallin eller någon annan i psalmkommittén – möjligen ansåg de att det inte var lönt att fråga honom. Å andra sidan ställde Tegnér upp på många andra förslag om medverkan i tidskrifter och antologier, så varför inte i denna som var garanterad en större spridning än något annat?
Svaret är enkelt: han ville inte. Det närmaste han kom att skriva en psalm var ”Skaldens morgonpsalm”, som utgör en kombination av en kristen psalm och en hymn till Apollon. Den har en enkel, innerlig ton, helt fri från den retorik som annars präglar så mycket av hans lyrik, men den kan omöjligen fungera som en psalm redan till följd av religionsblandningen. I övrigt finns endast en ”predikobön”, som han brukade läsa före predikan, men inte heller den kan användas som församlingssång.
Kyrkorummet och gudstjänsten hade Tegnér inga hämningar inför. Flera av hans större dikter är förlagda till ett kyrkorum, och han visar en inlevelse i gudstjänsten som är påfallande för den som levde i ett så ”oliturgiskt” tidevarv som 1800-talet. Han uttrycker stor beundran för ”Davidsharpan i Norden”. Men ändå blev det inga psalmer …
På flera ställen i breven skriver Tegnér att Apollon, skaldekonstens gud, inte var döpt. Orden kan tyckas uttrycka en självklarhet. Jag har försökt visa att vad han menar är, att Apollon inte behöver vara döpt. Poesin har sitt värde oberoende av religionstillhörighet. Varje religion har sin legitimering i sig själv, inte beroende på om den kan uppfattas som ett förstadium till kristendomen eller inte.
Sedan är det också fullt möjligt att Tegnér sett lite för mycket av psalmer som är enbart fromma och inte litterärt tillräckligt bra. Han var inte ensam om detta. Johan Henrik Kellgren skrev 1781 i Stockholmsposten en livligt diskuterad artikel med rubriken ”Om svårigheten för en god kristen att vara stor poet”. Wallin kunde vara både och, men inte alla kunde det.
Men den djupast liggande förklaringen till att Tegnér inte ställde sin musa i psalmbokens tjänst är sannolikt en annan. Han insåg att han inte kunde konkurrera med psalmdiktare som Wallin och Franzén. De hade en mera positiv inställning till den traditionella trosläran än vad Tegnér hade. I och för sig var Wallin också påverkad av den liberala teologin vid 1800-talets början, men han kunde på ett helt annat sätt än Tegnér anpassa sig smidigt och konciliant till de fromma uttrycken av hävdvunnen art. Han kunde tolka församlingens andakt, det kunde inte Tegnér, även om de predikningar som nu är under utgivning visar, att han inte i onödan störde församlingen på denna punkt.
Ännu en sak kan ha gjort att Tegner avhöll sig från psalmboksarbetet. I den nya psalmboken fanns det en stor avdelning så kallade kausalpsalmer, alltså psalmer för olika åldrar, yrken och samhällsställningar. De hade inga föregångare, i varje fall inte i större antal, och därför var behovet av dem stort. Det är svårt att tänka sig Tegnér som författare till ”en psalm för ett ungt fruntimmer”. Det skulle ha blivit för mycket av Ingeborg i Frithiofs saga. Möjligen skulle han ha kunnat skriva ”en psalm för en ung akademiker i karriären”, men därav var inte behovet stort.
Bäst hade han nog lyckats med en psalm till någon av de stora högtiderna, helst pingsten. Tegnér var den store pneumatologen vid denna tid. Men de stora högtiderna var redan intecknade av Wallin och Franzén, och där fanns också goda föregångare som väntade på bearbetning. Sådant låg inte för Tegnér.
Vid prästmötet i Växjö 1836 talade Tegnér om den nya psalmboken. Församlingarna i Svenska kyrkan var inte ålagda att införa den, utan det skedde först så småningom. (I en församling i Kalmar stift dröjde det till 1898.) Tegnér vill att den skall införas så snart som möjligt och prisar den i hänförda ordalag. ”Och vilka sånger sedan! … Sannerligen, många av dessa sånger äro kyrkans och landets ära; och kunde de översättas, så skulle de bli kristenhetens psalmbok.”
Sista delen av detta omdöme kanske man kan tveka inför. Vissa delar av den kristna tron, främst sakramenten, är styvmoderligt behandlade. Men man måste imponeras av biskopens generositet. Den kanske största poetiska händelsen i Sverige på 1800-talet var han inte delaktig i, men prisade den ändå utan reservationer. Han insåg sin begränsning och kunde därför berömma andra.
Litteratur
Sveriges kyrkohistoria. Del 6. Romantikens och liberalismens tid. Anders Jarlert. Stockholm 2001.
Sten Hidal: ”Apollo var dock icke döpt!” Esaias Tegnérs syn på religionernas kontinuitet. Gnosis. Tidskrift för andlig kultur 3–4/1988–1989, s. 85–95.
Håkan Möller: Den wallinska psalmen. Bibliotheca Theologiae Practicae 56. Stockholm 1997.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 8/2019, s. 34–36.