av LOVISA BERGDAHL & ELIN JÖNSSON
Den 10 juni i år, en bit in i hbtq-rörelsens globala pride-månad, publicerade den påvliga kongregationen för katolsk utbildning dokumentet ”Som man och kvinna skapade han dem. På väg mot en dialog i frågan om genusteori i utbildning”. Texten är den första och hittills enda i sitt slag och har därför blivit uppmärksammad, men dokumentet är endast rådgivande, inte auktoritativt. Trots att texten hade färdigställts redan den 2 februari av kongregationens prefekt och sekreterare, undertecknades den aldrig av påven Franciskus, och den lär inte bli läroämbetets slutord i ämnet genusfrågor och utbildning.
Mottagandet var delat. En del katoliker välkomnade texten som ett vapen i kampen mot den förmodat farliga ”genusideologin”, medan andra katoliker anklagade texten för att vara okänslig inför hbtq-personers utsatthet och lidande. Till exempel skrev Tim O’Leary, i en kommentar till James Martins artikel på ämnet i nätupplagan av tidskriften America 11 juni, att genusteori ”orsakar verklig fysisk skada på barn, familjer, kroppar, sinnen och samhället. Det är den mest intoleranta och ovetenskapliga ideologin som uppstått åtminstone sedan kommunismen.” Dagen innan hade Francis DeBernardo skrivit, på New Ways Ministrys blogg Bondings 2.0, att ”genom att ignorera aktuell vetenskaplig förståelse av könsidentitet, och genom att vägra gå i dialog med hbtq-personer om deras erfarenheter av självförståelse och tro, är Vatikanen kvar i medeltiden”.
Vad vi vill göra här är att genom närläsning av texten försöka tydliggöra vad författarna menar att den har för syfte, analysera vad den sedan kommunicerar och därtill resonera kring hur användbar den kan tänkas vara för de troende i den svenska kontexten och i relation till kyrkan.
Struktur
Dokumentet är 30 sidor långt och indelat i tre delar: listening, reasoning och proposing. Den ”lyssnande” delen är 6 sidor (punkt 8–23), resonerandet är 3 sidor (punkt 24–29) och delen med förslag från kongregationen är 11 sidor lång (punkt 30–51), vilket i sig kanske vittnar om vilken del författarna själva lagt betoningen på och vad de önskar uppnå med texten. Föresatsen är hur som helst hedervärd: i inledningen förklaras det att syftet med texten är att erbjuda ”några reflektioner, som förhoppningsvis kan vägleda och stötta dem som arbetar med att utbilda unga, för att hjälpa dem att på ett metodiskt sätt ta sig an […] de mest omdebatterade frågorna kring människans sexualitet” (punkt 5).
Metoden som föreslås är sedan att lyssna, resonera och komma med förslag. Denna ambition haltar dock redan i det första steget. Vid en genomgång av referenserna, vilka uteslutande är inomkyrkliga, träder framför allt Amoris laetitia. Pope Francis apostolic exhortation on love in the family (2016) [sv. övers. Glädjen att älska, Veritas förlag 2016], Educational Guidance in Human Love (kongregationens dokument från 1983) och olika påvliga kommentarer fram. Det är således ett tämligen introvert dokument som utbildningskongregationen presenterar utan några referenser till någonting utanför sig själva – vare sig till ett halvt sekels genusvetenskaplig forskning eller till personer som själva lever med en från normen avvikande sexuell könsidentitet eller läggning. Om det verkligen vore dialog som man ville uppnå, så hade det varit både mer trovärdigt och mer generöst att visa att man tagit del av kunskap och erfarenhet utanför de egna leden. Det hade också varit önskvärt att visa att dokumentet faktiskt syftade till att ge kyrkans medlemmar saklig och fördjupad förståelse av frågorna kring genus i relation till katolsk utbildning. Nu präglas inledningen snarast av beröringsskräck för genusfrågor, och det som målas upp är en känslomässigt laddad nidbild av en problematik, som man samtidigt håller på armlängds avstånd och inte går i verklig dialog med, tvärtemot sin angivna föresats.
En annan initialt hedervärd ansats som dessvärre även den snart kommer på skam är att dokumentet inledningsvis skiljer mellan ”genusideologi” och ”genusvetenskaplig forskning inom humanvetenskaperna” (punkt 6). Den senare bör kyrkan lyssna på, menar dokumentet, eftersom denna forskning försöker förstå hur skillnaderna mellan könen kan levas på olika sätt i olika kulturer, medan ”genusideologin” menas vara normerande och föreskrivande (ibid.). Denna distinktion blandas dessvärre sedan ihop några stycken längre fram (punkt 8; 9) då man i stället refererar till ”genusteori” (gender theory) som om detta vore en enhetlig teori vilken, påstår dokumentet, är konstruktivistisk och sociologisk till sin karaktär (punkt 8). ”Genusteori”, menar man, ser skillnader mellan män och kvinnor som sociala konstruktioner och den ignorerar naturliga och biologiska skillnader mellan könen (punkt 8). Underförstått är detta något som kyrkan inte kan stå bakom, och utan referenser till någon genusvetenskaplig forskning, eller ens till några politiska aktörer som av ideologiska skäl skulle vilja förändra relationen mellan könen, målas en svepande, normativ och grovt tillyxad bild av ”genusteorin” upp, så att den nu mest framstår som en normativt driven ”ideologi”. ”Genusteori”, skriver man, ser biologisk könsskillnad som irrelevant för reproduktion och familjebildning (punkt 9), underminerar långsiktiga relationer genom att förespråka etisk flexibilitet och nedvärdera trohet (punkt 13), samt kräver officiellt erkännande av rätten att själv få välja sin könsidentitet (punkt 14).
Om vi ser till verkligheten begagnar sig genusvetenskaplig forskning, liksom andra humanvetenskapliga discipliner, av en mängd olika teoribildningar. Fenomenologiska, lingvistiska, kulturteoretiska, sociologiska och psykoanalytiska teorier – för att bara nämna några – skiljer sig åt i hur de behandlar frågor om kön och genus. Medan en del teorier utgår ifrån olika typer av essentialism, begagnar sig andra av mer gynocentriska eller konstruktivistiska utgångspunkter. Det förefaller alltså som om utbildningskongregationen själv råkat slinka ner i det ideologiska diket, i stället för att lyssna på vad genusvetare och genusteoretiker, i all sin mångfald, faktiskt säger.
I en ansats från dokumentets författare att ändå försöka hitta gemensamma nämnare med ”genusteorin” lyfts kampen mot orättfärdig diskriminering baserad på kön fram, tillsammans med strävan att respektera varje person och inte missgynna någon på grund av hans eller hennes funktionsvariation, etnicitet, religion eller sexuella läggning (punkt 15–16). Därtill menar man sig vara överens med ”genusteorin” gällande något som benämns som ”värdet av kvinnlighet” vilket kopplas till kvinnors förmodade lyhördhet för den andre (punkt 17). Här hade man kunnat förklara att de genusteorier som utbildningskongregationen då ansluter sig till – och eventuellt förespråkar – är genusteorier med gynocentriska eller essentialistiska utgångspunkter. Men detta förklaras inte, och den gemensamma plattformen överges relativt snabbt till förmån för en kritik av ”genusteorins” ”förvirrade frihetsbegrepp” som, bedömer dokumentet, handlar om känslor, önskningar eller tillfälliga begär sprungna ur känslomässiga impulser och individualism (punkt 19). I det stora hela kopplas ”genusteori” samman med relativism och beskylls för att förneka ”sanningar, värden och principer som kan ge vägledning” (punkt 22). Att denna missvisande presentation av ”genusteorin”, utan referenser till forskning (i det här fallet till genusvetenskap), inte lägger en bra grund för dialog är inte svårt att förstå. Om avsikten med dokumentet inte hade varit att gå i dialog utan att från kyrkligt håll kritisera ”genusideologin”, då hade texten varit mer begriplig. Nu framstår Utbildningskongregationen tyvärr bara som okunnig och i grunden ointresserad av det som den vill gå i dialog om.
I mellankapitlet ”Reasoning” där underrubriken är ”rationella argument”, förväntar man sig sedan som läsare några fördjupande resonemang, inte minst kring begreppet könsskillnad – vilket är det begrepp (till skillnad från genusbegreppet) som pekas ut som nyckeln till den katolska kyrkans antropologi. Men på tre korta sidor radas i stället kortfattade genetiska, hermeneutiska, kognitiva, fysiologiska, psykoanalytiska och biologiska resonemang upp som förväntas kunna ge stöd åt den katolska synen på kön och sexualitet. Problemet blir då att kapitlet resulterar i själva antitesen till förnuftigt och fördjupande resonerande. Förutom att texten är snuttifierad och att oförenliga teoretiska perspektiv blandas ihop, så lyfts värderande passager in i ett stycke där man som läsare förväntar sig resonemang, såsom att ”pendlingen mellan man och kvinna är bara en ’provokativ’ uppvisning mot så kallade ’traditionella ramverk’” (punkt 25) och att in vitro-fertilisering och surrogatmödraskap innebär en ”fragmentering av föräldraskapet, instrumentalisering och/eller kommersialisering av människokroppen liksom reduceringen av ett spädbarn till ett objekt i vetenskapens och teknologins händer” (punkt 28). Anklagande och moraliserande formuleringar som dessa stärker misstankarna om att det kanske snarare är fråga om bara ännu en ideologi, nu med klerikal avsändare, som man som läsare här får presenterad för sig. Det är åtminstone svårt att se hur resonemangen i kapitlet kan tala till förnuftet hos någon som inte redan håller med, eller hur de skulle kunna ge redskap för katoliker som verkligen vill förstå genusteori och genusvetenskap för att gå i dialog med densamma.
Kongregationens förslag
I den tredje och sista delen, ”Proposing”, som alltså är den längsta, vänder sig Utbildningskongregationen till katolska utbildningar, till katolska skolor och till katolska lärare – ja, till alla som arbetar med bildning och fostran – eftersom ”det är viktigt att dessa människors egen fostran inte bara handlar om professionella kvalifikationer utan även kulturell och andlig förberedelse” (punkt 47). Här återfinns intressanta utsagor om vad som utmärker en ”lärande gemenskap” liksom synen att undervisning är ett arbete ”i mänsklighetens tjänst” (punkt 49).
Utgångspunkten för ”formandet av fostrare” ligger i kristen antropologi, och med ett vackert formspråk skisseras nu en bild av vad det innebär att vara en person, något som måste förstås, skriver man, ”på basis av en enhet mellan kropp och själ” (punkt 32) som ”integrerar den vertikala dimensionen (människans kommunikation med Gud) med den horisontella dimensionen konstituerad av den interpersonella kommunikation som män och kvinnor är kallade att leva ut” (punkt 33). En människas identitet som person kommer således till autentisk mognad bara i den mån den ”öppnar sig för andra” (ibid.) och ”konfigurationen, formandet av vårt sätt att vara, som kvinna eller man, är inte bara beroende av biologiska och genetiska faktorer” fortsätter texten, ”utan av en mångfald element som har att göra med temperament, familjens historia, kultur, erfarenheter, uppfostran, påverkan av vänner, närstående och personer vi beundrar, liksom av andra formativa situationer” (ibid.). Det är värt att notera att kongregationen här talar om man eller kvinna i stället för ”man och kvinna” som dokumentets titel anger – och det är intressant att texten faktiskt lyfter fram sociala faktorers inverkan på hur kön ”konfigureras”, något som tidigare raljerats med som en del av det problematiska med ”genusteorin” i del ett. Om vi läser fortsättningen på det ovan citerade i Amoris laetitia (punkt 286), varifrån det är hämtat, läser vi: ”Det är sant att vi inte kan skilja det maskulina och det feminina [från Guds skapelsetanke …] Men det är också sant att det maskulina och det feminina inte är rigida kategorier.” Dessa exempel visar att det finns utrymme för olika slags syn på kön och genus inom katolsk antropologi och att dessa olikheter på ett intressant sätt hade kunnat sättas i konstruktiv dialog med genusteori och genusvetenskaplig forskning. En större ansträngning till dialog från kongregationens sida hade därför varit välkommen, både för katoliker och för andra filosofiskt intresserade som har svårt att finna den så kallade ”genusideologin” trovärdig, och som hade velat få hjälp av kyrkan med att bygga resonerande broar mellan katolsk antropologi och genusvetenskaplig teori.
De resterande delarna av del tre är förmodligen de minst användbara för en svensk kontext. Här behandlas ”familjen”, ”skolan” och ”samhället” som en allians som håller på att krackelera och lösningen som presenteras är helt enkelt att återupprätta alliansen i syfte att kunna erbjuda ”en positiv och klok sexualundervisning” (punkt 44–45). Man påminner om att familjen är barnets första och primära fostrare, skolan dess andra, att familjens primat måste respekteras (punkt 39) och att skolan måste ha föräldrars samtycke i de beslut som fattas om barnens fostran (punkt 46). Översatt till svenska förhållanden blir detta resonemang om en ”återupprättad allians” något obegripligt, inte minst därför att synen på vad som utgör en ”familj” och hur ”familjebildning” kan se ut i Sverige i dag tycks irreversibelt skiftande. Att i en sådan heterogen kontext – som dessutom är både relativt sekulär och mångkulturell – föreslå en återupprättad allians mellan skolan och familjen i fråga om vad som ska utgöra en ”klok sexualundervisning” förefaller svårgörligt. När kongregationen lägger fokus på en återupprättad allians tycks det som att dokumentet är skrivet för en kontext där de flesta skolor och familjer ursprungligen vilar på katolsk grund – låt säga i Italien, Latinamerika eller Irland – men där denna grund nu håller på att luckras upp. Därmed förefaller dokumentet vara mer partikulärt till sin karaktär än vad som framgår av den övergripande ansatsen och inte tillräckligt universellt tillämpbart.
Avslutande kommentar
Om vi lyfter blicken och ser på den samtida debatten om genusfrågor kan vi konstatera att begreppet ”genusteori” ofta används på ett schablonartat och populärvetenskapligt sätt när någon vill avfärda frågor om kön och genus som ovidkommande och banala, i bästa fall, och som direkt farliga och systemomstörtande, i värsta fall. Tittar vi ut över Europa i dag ser vi, som en del av en större högerpopulistisk kritik mot vetenskap och högre utbildning, att hatet och hotet mot genusvetare och genusvetenskap växer. I ett land som Turkiet har genusvetare tvingats gå i ”förtidspension” för att därefter få sina pass konfiskerade, och i Ungern har den sittande regimen förbjudit ämnet vid universiteten och ställt in genusvetenskapliga utbildningar. I detta sammanhang är det värt att påminna om att några av de mest erkända genusvetenskapliga utbildningsinstitutionerna i dag ryms inom katolska universitet och att flera välkända feministteoretiker och feministteologer världen över är katolska tänkare. Givet det erkännande som ämnet och dess företrädare erhåller, i katolska sammanhang men också utav människor utanför kyrkan, är det beklagansvärt att Vatikanens utbildningskongregation väljer att ansluta sig till dem som attackerar en populärvetenskaplig halmdocka i stället för att begagna sig av den kunskap som finns upparbetad inom katolska utbildningsinstitutioner för att gå i konstruktiv dialog med sin samtid.
Katolska lärare är kallade att uppmuntra elever att se ”en andre som ett ansikte, som en person, som en broder och syster att lära känna och respektera, med hans eller hennes historia, styrkor och svagheter”, så avslutas dokumentet (punkt 57). Det hade varit önskvärt att Utbildningskongregationen hade utvecklat vad detta innebär. Men då hade de själva behövt lyssna noggrannare, resonera utförligare och komma med förslag som bättre svarar mot de konkreta och skilda utmaningar som katolska lärare kan stå inför i dag när det kommer till frågor om kön och sexualitet inom skola och utbildning. Inte minst vore pastorala förhållningssätt angelägna att lyfta fram som komplement till de läromässiga aspekterna av katolsk antropologi.
Utbildningskongregationens dokument lär bara utgöra början på ett långt och brett kyrkligt samtal om de angelägna frågorna kring genusvetenskaplig teori, sexualundervisning och vad som kännetecknar ett ansvarsfullt fostransuppdrag gentemot den uppväxande generationen. Det samtalet, och hur det fortsätter, kan vi alla vara en del av och ta ansvar för.
Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.
Elin Jönsson är ämneslärare i svenska, historia och filosofi och ungdomskonsulent för Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 8/2019, s. 29–33.