Tegnér som diktare och patient

Få torde väl numera förknippa Esaias Tegnér med rollen som nationalskald. Det hindrar inte att hans omfattande författarskap – där diktningen endast är en del – kan rymma mycket av intresse och sådant som ännu inte är uppklarat. Till det senare hör de sista sex åren av hans liv. Tegnér dog 1846 och hans själsliga krafter hade då länge varit förmörkade av en psykisk sjukdom. Denna hade möjligen debuterat långt tidigare; redan titeln på dikten ”Mjeltsjukan” låter ana detta.

Länge behandlades detta ämne med diskretion. Även om mental ohälsa kanske inte direkt ansågs vara något skamligt, så var det ändå delikat. Även annat fanns som borde döljas. När Tegnérs svärson Böttiger gav ut den första utgåvan Samlade skrifter (1847–1851) placerades den till Emili Selldén riktade dikten ”Den döde” bland ungdomsdikterna och blev sålunda omadresserad till Tegnérs hustru Anna Myhrman. Nu behövs inte sådant längre, och dikten i fråga är därför korrekt placerad i den sjätte delen (1831–1840) av Tegnérsamfundets utgåva av Tegnérs Samlade dikter.

Redaktör för denna del (och den sjunde med sjukdomstidens dikter) är Christina Svensson, författare till den bok som här anmäls. Denna litteraturvetare är alltså redan väl inläst på de relevanta texterna, och det är något som också visar sig. Vi har fått en magistral genomgång av Tegnérs avslutande diktarfas, som i viss mån var den mest produktiva av dem alla.

Men inte bara det. Vi får också en översikt över synen på sinnesjukdom under 1800-talets första hälft. Det var en tid då sinnessjukvården fortfarande var svagt utvecklad. Olika klassifikationssystem stred mot varandra, och psykofarmaka var närmast okända. Ändå saknades inte teorier om vad som orsakade dessa tillstånd, varvid ”melankoli” och ”hypokondri” var frekventa benämningar. Ett helt kapitel ägnas dessa, varvid melankolin sätts in i temperamentsläran och hypokondrin beskrivs som en modesjukdom som särskild drabbade de intellektuella. Att Christina Svensson här är beroende av Karin Johannisson och hennes skrifter om synen på mentala sjukdomar i äldre tid är helt naturligt.

Författaren skriver om synen på kroppen: ”Kristendomen förstärkte så småningom föraktet för det kroppsliga. Under inflytandet från Platon och den extremt dualistiska gnosticismen framhävdes skillnaden mellan den syndiga människokroppen och den gudomligt rena själen” (s. 63). Men eftersom syndafallet ansågs ha inträffat i just själen, kunde den inte gärna vara ”gudomligt ren”. Och Platons efterföljare, främst Plotinos, betraktade gnostikerna som sina största fiender och hävdade enheten i allt som existerar. Talet om det kristna föraktet för kroppen är starkt överdrivet.

I detta sammanhang hade det kunnat nämnas, att en av Tegnérs egna präster i Växjö stift var framstående inom sinnessjukvården. Hans namn var Johan Pontén och han var under flera år kyrkoherde i Korsberga. Pontén hade rätt att utöva läkaryrket (även att inneha apotek) och i anslutning till prästgården tog han emot patienter. Den tidens socialstyrelse, Sundhetskollegiet, gav sitt erkännande åt vad han där uträttade. Principen var att de sjuka skulle få leva i en så hemlik miljö som möjligt och få tillgång till terapeutiska samtal. Redan sociala skäl gjorde det omöjligt att biskop Tegnér skulle kunna behandlas av en honom underställd präst, men kanske hade Korsberga kunnat fungera lika bra som den Irrenanstalt i Schlesvig dit han skickades.

Sinnessjukhuset i Schlesvig hade annars ett gott anseende. Det förestods av Peter Willers Jessen, och denne läkare hade till princip att aldrig lura sina patienter. Tegnér hade bibragts tron att hans resa skulle sluta i ett värdshus, men vid framkomsten blev han upplyst om det verkliga förhållandet. Därefter ägnade han all tid åt att komma därifrån, och mängder av brev till familj och vänner handlar om detta. Han blev efter något mer än ett år utskriven som frisk, men efter hemkomsten till Växjö visade det sig tydligt att sjukdomen fanns kvar.

Bokens litteraturhistoriska huvuddel består av tre diktanalyser: ”Mjeltsjukan”, ”Den döde” och ”Porträtet”, av vilka endast den sista hör till sjukdomsperioden i strikt mening. Christina Svenssons utförliga analyser lägger kanske inte så mycket nytt till, men hon visar övertygande hur de olika kriser i Tegnérs liv under vilka dikterna skrevs har präglat dem och hur den poetiska stilen blir delvis annorlunda. Det formella handlaget finns kvar, men inte på en så hög nivå som tidigare. Det allra mesta som skrevs under de sista åren har ett ringa värde.

Det saknas inte litteratur om Tegnérs sista år. Flera psykiatriker har försökt att skriva vad som kallas en patografi över Tegnér, men någon enighet om diagnosen finns inte. Material saknas verkligen inte, och det är väl närmast unikt att få ett sjukdomsförlopp belyst ur så många synvinklar. Det finns brev från Tegnér själv, från hans hustru och barn, från vänner och från läkaren Jessen. Tyvärr finns inte själva sjukjournalen bevarad (om en sådan alls fördes). Familjen måste ha satts på hårda prov under denna tid, och biskopinnan Tegnér fick fatta många svåra beslut. Växjö stift kan inte heller ha haft det lätt – någon biskopsvikarie fanns inte. Vår tid kan endast säga: Gud vare tack för att det finns sjukskrivning och pensioner! Och ett stort tack också till författaren av denna mycket läsvärda bok.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.