2017 – ett dystert jubileum

”Utan tvivel är den ripheiska bergsryggen belägen i en av de gåtfulla regioner där landskapet direkt påverkar människornas sinne. För en sann riphé är jorden inte av jord, utan av sten. I detta har han en djup och i både direkt och överförd bemärkelse bergfast sanning. Men hans jord är inte mindre bördig för det. På samma vis som invånarna i centrala Ryssland tar sig ’ut i naturen’ för att plocka bär och svamp åker riphén ut i sin buckliga Zjiguli för att plocka ädelstenar; platser som saknar fyndigheter och ådror finner han meningslösa.”

Stycket ovan är talande för den lidelsefulla observation som genomsyrar Olga Slavnikovas roman 2017. Ett betydande författarskap introduceras på svenska genom denna roman, som 2006 tilldelades Rysslands största litterära utmärkelse, det ryska Bookerpriset, som instiftat år 1992 med det brittiska Bookerpriset som förlaga. Romanen tecknar en oroande bild av tillståndet i ett Ryssland där jakten på rikedom och konsumtion kommit att skugga djupare värden och där klyftan mellan fattig och rik vidgats markant.

Olga Slavnikova, född 1957 i Ekaterinburg (dåvarande Sverdlovsk) och sedan 2001 verksam i Moskva, började sin bana som journalist för att sedan ta steget till skönlitteratur. Hon fick stor uppmärksamhet redan med sin debutroman (på engelska A dragonfly enlargmed to the size of a dog, 1997) och har sedan dess mottagit flera litterära priser, för att i dag framstå som en av Rysslands främsta prosaister. Hennes journalistiska sida lever dock kvar. Slavnikova är aktiv som introduktör och har rest världen runt för att väcka intresse för rysk litteratur. För svensk del är hon redaktör bakom antologin Cirkelns kvadratur, som nyligen utgavs på Ersatz förlag – tio ryska författare presenteras i samlingen.

2017 kan beskrivas som dystopi, thriller, kärleksskildring, fantasy och kanske bäst som politisk roman. Sedan boken publicerades har delar av utvecklingen löpt i linje med författarens farhågor – inskränkt press- och demonstrationsfrihet, tilltagande maktmissbruk, urholkat rättsväsende, mer utbredd korruption. Ett åtstramat kulturklimat – liksom tilltagande rädsla för utländsk kultur – erinrar om sovjettiden. Annat i romanen ger stöd för att handlingen kunnat ligga något längre fram i tiden än 2017, men å andra sidan sker förändringar hastigt i Ryssland.

Det politiskt mer konkreta skeendet hålls dock länge i textens bakgrund, som en vag kontur. Slavnikova flikar in knappa rader om satelliter som vakar över vildmarken, en möjlig ekologisk obalans i Uralbergen och ett terroristattentat i Mellanöstern. Hon vädrar en föraning om en ny rysk maktelit. Mycket mer sägs inte förrän längre fram i boken. Denna stilla upptakt visar sig vara effektiv. Sättet att arbeta med antydningar – som om författaren tvingats foga sig efter tsarens eller sovjettidens censur – väcker ett tidigt intresse för texten. Metoden lockar fram läsarens nyfikenhet och bygger upp en inre och yttre spänning.

Slavnikova tar desto mer fasta på miljöer. Hon rör sig i en stad där kriminella brödraskap avlöser varandra och där fotgängare helst söker skydd i mörkret (i samtal med författaren Martin Amis har hon betonat att gatans mörka sida alltid varit ryssens säkraste val). Nedslagen från stadens olika delar kontrasteras mot poetiskt färgade naturmotiv. Landskapets skönhet fångas med säker blick. Slavnikova ger röst åt vinden, forsarna, bergen, klipporna, ödsligheten, de vita nätterna. Hon fångar in skuggor, speglingar, dofter, dimma, förebud, rörelser, perspektiv. Dessa inledande stycken kan läsas som en hyllning till naturen, till det rena och ostörda. Någon idyll uppenbarar sig dock inte. I stället frammanas en tät ström av rörliga motiv, kraftfullt och ihärdigt. Avtrycken smälts ner i långa bisatser som ser ut att kunna kantra men som ändå alltid behåller sin balans. Under ytan växer så bilderna, metaforerna, burna av ett flöde som väcker associationer till den ryska sekelskiftessymbolismen men som i nyskapande och djärvhet sträcker sig därutöver. Emellanåt friläggs ett mytiskt stoff, främst i textens lyriska passager. Här göms sägner om guldkornsfyndigheter och odödliga underjordiska bergsandar, en sagovärld som författaren själv hört om i sin ungdom.

Trots romanens omfång (640 sidor) är persongalleriet relativt begränsat. I gengäld är personteckningen väl utarbetad. Yttre särdrag fångas med fotografisk skärpa. Nackdelen är att några av porträtten känns grunda. Skildringen tenderar också att låsa karaktärerna i specifika fack. Romanens röster griper likväl tag, med ett tilltal som förtätas under handlingens gång.

I förgrunden står historikern Ivan Krylov, rubinslipare som tidigt fascinerats av ädelstenar. Hans bakgrund tecknas i fylliga tillbakablickar – uppväxten i en stor industristad i Uralbergen (dit romanens handling är förlagd), tiden som lärling i en verkstad, äventyr med att gräva fram kristaller i norr och, slutligen, studier för filosofiprofessor Vasilij Petrovitj Anfilogov, ”romantisk förbrytare” som i hemlighet söker fyndigheter i vildmarken.

När denne ensling drar ut på en av sina expeditioner påbörjar Krylov en romans med en kvinnlig medhjälpare. De båda råkas plötsligt, och deras möten formas sedan till ett experiment där slumpen får bestämma daglig mötesplats, gärna kring fabrikskomplex i förfallna sovstäder. Dessa platser bildar en grumlig bottensats i Slavnikovas miljöteckning – betongruiner, soptippar, skorstenar, fält som liknar flyktingläger. Mörkret gör dem inte osynliga – tids nog förföljs de av en spion. Läsaren tänker nog i första hand på säkerhetspolisen FSB, men detektiven visar sig faktiskt ha anlitats av Krylovs tidigare hustru, Tamara Vatslavovna.

Hon är den enda av romanens gestalter som tar till orda i längre dialoger. Med sina dyra vanor framställs hon samtidigt som representant för Rysslands affärskvinnor. Framgångsrikt driver hon en begravningsbyrå, vars tjänster riktar sig till societeten och vars huvudsyfte är att ge döden en ljusare innebörd. Själv önskar hon omvandla begravningsakten till ett ”nobelt känslomässigt skådespel, som på en bättre teater”. Författaren dröjer länge vid de fester som byrån anordnar. Dessa satirfärgade stycken, hållna i en komisk och giftigt kåserande ton, ger en god bild av landets förmögna.

Gradvis klarnar sedan den politiska situationen. Allra skarpast framträder den cynism som spritt sig inom de högre klasserna. I visionernas frånvaro bärs det offentliga livet av en ”våg av dekorativ militarism”. Under dekorationen märks en jäsning som snart leder till konflikt. Drabbningen äger rum under Stadens dag, i en av romanens starkaste scener. Själva anslaget är dröjande, mättat av föraningar. Tunga stöveltramp hörs över kullerstenen. Beläggningen är hotfull, ”som om de kullriga stenarna innehöll järn”. Nära folkmassan står en militärblåsorkester med ”mässingsmynningarna höjda mot skyn i beredskap”. Kring massan hålls ”skallande tal”. Här och var skymtar svarta fanor. Så bryts stillheten. Ett slag uppstår. På var sin sida står vitgardister och rödarmister. Slaget resulterar i ett blodbad. De döda tas omhand. På så vis urartar festligheterna kring 100-årsjubileet av Oktoberrevolutionen.

Med dessa aktörer på scen söker Slavnikova teckna landets återgång till sitt förflutna. Kanske är detta orsaken till att hon ägnar dagens ryska maffia så sparsamt utrymme – ordet nämns bara en gång i texten. Mer förvånande är Putins nedtonade roll – dagens ledare figurerar vid ett enda tillfälle. I gengäld omnämns han där som förebild för alla presidentkandidater. Lika överraskande är den rysk-ortodoxa kyrkans frånvaro. Överlag ges religiösa frågor knappast något utrymme i texten. Ett av de få avtrycken lämnas av professorns assistent Koljan, som försiktigt korsar sig uppe i vildmarken, ”förläget som om han hade börjat knäppa sina kläder med damknäppning”.

I parallella avsnitt uppdagas sedan förändringar i naturen. Via satellit har man, till exempel, spårat en zon som omgärdas av fuktiga gränser – tanken leder nog till Tarkovskijs film Stalker, där en märklig zon omges av förstörd natur. Grävarna själva bekymras ännu mer av en tät jordig dimma. Den ekologiska helheten är dock svårtydd. ”Jag har hört att det är paradiset på jorden däruppe i norr, och samtidigt ett gift”, säger en av grävarna. Hans vänner kryddar bilden med egna fantasier så snart deras vodka runnit till. De säger att reservaten liknar tempel och att träsken iklätts vacker grönska. Skogskällorna har sprungit fram medan fåglarnas sång öppnat rymd mot skogens djup.

En nyktrare bild av klimatet når Krylov sedan hans mentor avlidit av cyanidförgiftning. Trots det planerar han en ny expedition, efter att ha tagit farväl av sin älskarinna. Samvaron mellan de båda gestaltas i en dyster, drömsk epilog, där de döda för ett ögonblick ges röst och där texten korsas av ett surrealistiskt sug. Deras samtal klingar svagt i en omvärld som kommit att lida ”brist på äkthet” – en återkommande tanke i romanen. Ur spräckta högtalare, som en parallell stämma, hörs sedan tv-nyheterna: regeringen har avgått, och i huvudstaden råder utegångsförbud. Stridsvagnar mal sönder gatans asfalt. Moskva fylls av flyktingar och soldater. Osäkerheten griper Krylov, som på tröskeln till sin expedition säger: ”Vi kanske kommer tillbaka till ett helt annat land än det vi lämnade.”

Ungefär där avklingar Slavnikovas roman. Missnöjet är väckt och en politisk förändring ligger i luften. Folkligt uppror skymtar däremot inte. En sådan revolt är annars vad journalisten Michail Afanasiev, mottagare av Politkovskajapriset, förväntar sig. Han har nyligen sagt att Putin troligen tvingas avgå inom två år till följd av folkligt uppror. Oavsett en sådan utgång far Ryssland väl av sina kritiska röster. Olga Slavnikova är en av dem. Hennes bok väcker väsentliga frågor om Rysslands framtid.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker verksam i Örebro.